Himlen och tusenårsriket

Tusenårsriket och det nya Jerusalem borde vara en central del av vår teologi. I vår dagliga bekännelse borde tusenårsriket stå i centrum tillsammans med evigheten. Tanken på att vi ska leva en evighet i salighet hos Gud är svindlande och fantastisk.

Samtidigt kan vi ha svårt att begripa det något vaga begrepp som himlen ibland framställs som. Där kan tusenårsriket fylla ett psykologiskt och emotionellt tomrum inom oss, så att vårt framtidshopp kan vara konkret och levande eftersom vi lätt kan föreställa oss ett liv på jorden.

Det står ju i Bibeln att vi efter Jesu återkomst först ska leva tusen år i ett jordiskt rike med Kristus som regent. Där ska vi regera med honom vilket givetvis förutsätter att det finns något att regera över.

Bibeln ger oss endast små fingervisningar om vad denna tid ska innehålla, men det tycks röra sig om ett av Kristus införlivande av total rättfärdighet och godhet, möjligen en process av återställande av naturordningens tillstånd innan syndafallet som därefter kulminerar i ett andliggörande av hela jorden då det nya Jerusalem nedstiger till jorden och människan för alltid lever i salighet med Gud i sin mitt.

I uppenbarelsebokens slutkapitel nämns de frälstas regeringsställning i egenskap av kungligt prästerskap.

“Och jag såg troner, och de som satt på dem fick rätt att döma. Och jag såg deras själar som hade halshuggits därför att de hade vittnat om Jesus och förkunnat Guds ord och inte hade tillbett vilddjuret och dess bild och inte tagit emot dess märke på pannan eller handen. De levde och regerade med Kristus i tusen år. Men de andra döda levde inte, förrän de tusen åren hade gått. Detta är den första uppståndelsen. Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen. Över dem har den andra döden inte någon makt, utan de skall vara Guds och Kristi präster och regera med honom i tusen år. – Uppenbarelseboken 20:4-6 (SFB)

Långt innan detta har Bibeln i åtskilliga verser talat om utplånandet av världens ondska och ett evigt framtidshopp på jorden.

“Bli inte upprörd över de onda, avundas inte dem som gör orätt. Ty snart klipps de av likt gräs, som gröna örter vissnar de…

Ty de onda skall utrotas, men de som väntar på Herren skall ärva landet. Ännu en liten tid och den ogudaktige finns ej mer, när du ser efter hans plats är han borta. Men de ödmjuka skall ärva landet och glädja sig över stor frid.” – Psalm 37:1-2, 9-11

I synnerhet rättvisa och fred utlovas efter Guds dom i den slutgiltiga tiden. Dessutom talas det om ett överflöd av skörd som kan åtnjutas i fred. Att Jesus i Jesaja kallas för fredsfursten överensstämmer med den bild vi får av honom som den som utplånar ondskan och inför fred och rättfärdighet.

“Det skall ske i den yttersta tiden att det berg där Herrens hus är skall stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna…Han skall döma mellan hednafolken och skipa rätt åt många folk. Då skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig.” – Jesaja 2:2, 4

“Han skall döma mellan många folk och skipa rätt åt mäktiga hednafolk, ända bort i fjärran land. Då skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig. Var och en skall sitta under sitt vinträd och under sitt fikonträd utan fruktan, ty så har Herren Sebaots mun talat.” – Mika 3:3-4

Dessa verser verkar tala om ett sluttillstånd, ett postmillenialt evigt tillstånd som isåfall överensstämmer med att det nya Jerusalem ska nedstiga till jorden från himlen enligt uppenbarelsebokens tjugoförsta kapitel.
Det innebär att det vi kallar “himlen” efter tusenårsriket kommer att vara ett perfekt jordiskt paradis där vi kommer att leva i all evighet i våra förändrade jordiska kroppar. Himlen är alltså inte enbart en diffus andlig plats
Himlen och tusenårsriket