När jag satt i Mora kyrkas träbänkar hösten 2010 så var jag en ung alkoholist med psykiska problem.
Jag hade flyttat till Mora för att läsa upp mina betyg på folkhögskola, och hittat till anrika Mora kyrka på en av mina höstpromenader. Där doftade som stearinljus mellan tusenåriga stenväggar. Jag brukade sätta mig ner i en bänkrad i det tomma kyrkorummet och be, samt läsa något ur deras psalmbok som hade lite evangelietexter i slutet. Sedan reste jag mig och gick lika tyst som jag smugit in, utan att tala med någon, och den tunga träporten slog igen bakom mig.
Jag har många gånger undrat varför ingen kom fram till mig, frågade något om mig, hur jag mådde, eller predikade evangeliet? Jag menar, hur ofta vandrar ungdomar helt sonika in i kyrkolokaler? Där fanns ju personal, jag hörde dem diskret i bakgrunden då och då.
Kanske såg någon mig men ville inte störa? Kan hända tänkte någon att jag var församlingsmedlem? Kanske tänkte någon att om Gud ville att jag skulle bli frälst så skulle det komma att ske oavsett deras ansträngningar?
De kommande två åren var fruktansvärt jobbiga. Det var misslyckad skolgång, misslyckade relationer, depression och droger som efter ett par år slutligen mynnade ut i ett andligt sökande inom först nyandlighet, sedan Hare Krishna-rörelsen, och därefter Jehovas Vittnen. Jag har ofta funderat över vad som hade sett annorlunda ut om jag fått höra det rena evangeliet tidigare.
Kanske hade jag sluppit genomleva ytterligare två år av terror? Eller, kanske var jag ännu inte redo att ta emot dess budskap?
När jag blev drabbad av evangeliet och kom till tro i min lägenhet i Orsa i Januari 2012 ville jag omgående berätta för andra. Som ett nu före-detta Jehovas vittne var jag van vid att gå dörr-till-dörr och predika vad vi trodde, och det tedde sig självklart vara den bibliska metoden.
Men därefter tog människofruktan vid, samt att jag som helt ensam kristen i min bekantskapskrets sällan hade någon att gå ut med. Det jag så småningom kom att göra var att leda vardagliga samtal in på frågor om tro och därefter styra det mot evangeliet. Jag brukade sedan följa upp genom att köpa en bibel eller någon bok med vittnesbörd till de jag samtalat med.
När jag efter mitt besök hos baptistfundamentalister i Usa blivit bekant med begreppet själavinnande evangelisation såg jag det som det enda rätta, och i synnerhet det mest effektiva.
Det var ju samma sätt som Jehovas Vittnen predikade, nämligen dörr-till-dörr med Bibel i hand. Med den skillnaden att vi knappt alls använde traktat och liknande, och predikade ett rent evangelium av tro istället för vittnenas osaliga gärningslära.
Att predika för familjemedlemmar eller nära vänner kan vara mycket svårare. De vet hur man är, vem man varit och vilket bagage man har. De är därför inte sällan motvilliga att ta en på allvar.
Jag har funnit att man å ena sidan ska vara glad för ett ord här och ett där, exempelvis en vers talad vid rätt tillfälle, men att man alltid ska försöka att på samma strukturerade sätt som man gör vid själavinnande med främlingar framlägga hela evangeliet punk efter punk ifrån Bibeln. Man måste förstå att låta Gud tala genom skriften och inte förlita sig på sim än egna förmåga.
Slutligen kan man säga att det finns effektiva sätt att predika evangeliet på, såväl som det finns ineffektiva. Det finns bibliska sätt och sätt som inte alls är bibliska och antagligen därför har sämre resultat.
I slutändan är dock den enda riktigt dåliga evangelisationen den som inte blir av. Jag menar, jag var över tjugo år gammal när jag förstod att Jesus dog på korset för människans synd, och att vi genom tro på honom och hans frälsarverk blir frälsta av nåd. Detta hade jag aldrig hört förut. Är det rimligt i ett land som Sverige, med tusenårig historia av kristendom?
Altar & Incense 