Statligt monopol är alltid trångsynt

Det här är en gästartikel av en broder under pseudonymen Gösta Svensson. Gösta innehar en teologie magisterexamen.

I denna text ska vi se närmare på objektiviteten i samhället. Exempel tas från kulturbranschen, universiteten, kyrkan och näringslivet.

Om man vill få jobb inom kulturbranschen ska man minsann ha politiskt korrekta åsikter. Kulturbranschen finansieras nämligen av kommunen och staten. Vem styr över pengarna på kommunen och staten? Jovisst, våra folkvalda politiker.

Önskar man arbeta som journalist på SVT är det verkligen inte okej att uttrycka stöd för den konservativa högern. Däremot kan man mycket väl uttrycka stöd för liberal vänster.

Jag har själv studerat på akademisk nivå och jag vet vad som krävs för att få ut sin examen från universitetet. Man får visserligen en examen även med kontroversiella åsikter, den akademiska världen förespråkar nämligen mestadels objektivitet och opartiskhet. Därför kan folk med obekväma åsikter, fortfarande få några forskningsplatser i Sverige.

Ändå finns det vissa saker man måste göra om man vill öka sina chanser att göra akademisk karriär. Det är trots allt våra skattepengar som finansierar våra universitet och därför vill dessa vara på god ton med våra politiker.

Det uppstår ofta en oskriven pakt mellan politiker och akademiker. Nämligen att om man forskar om det politikerna önskar, så beviljas man mera pengar. Ska man dessutom i längden få behålla sin finansiering, förväntas man även komma fram till det resultat som politikerna önskar. Annars hänger arbetet löst. Detta har blivit särskilt uppenbart på Konfuciusinstituten (där Kinesiska staten sponsorerar kinesisk propaganda).

Kyrkan har gått igenom en del förändringar sedan medeltiden. Före Martin Luther var det lika med dödsdom att kritisera påven. Därför delade alla präster samma åsikt som Påven. Hyste man en annan åsikt blev man snart tillrättavisad och tog tillbaka sina ord, eller förlorade, bokstavligen, sitt huvud.

I och med Luther kunde folk plötsligt öppet kritisera Påven, men ändå inte under vilka premisser som helst. Kritiserade man barndopet levde man fortfarande farligt. Prinsarna i norra Tyskland godkände nämligen enbart vissa modifikationer av den katolska kyrkan. Dessa prinsar bestämde alltså Luther till trots vad folket fick säga och tänka. Man gick från att lyda under påven, till att lyda under prinsar.

I dagens Sverige har Svenska Kyrkan tappat sitt grepp om befolkningen. Vi får numera bilda egna trossamfund med andra värderingar än deras, och har därmed en chans till försörjning. Däremot vet varje pastor att han hade fått mer betalt om han hade jobbat inom Svenska Kyrkan istället, om han hade uttalat stöd för priderörelsen, och gärna själv varit transsexuell.

Är det då konstigt att så många teologer kommer fram till politiskt korrekta forskningsresultat? Ska man någon gång få jobb som pastor kan man nämligen få en mycket mer framgångsrik karriär om man blir omtyckt i media.

Men tack vare att det finns flera olika organisationer som anställer pastorer bör en teolog ändå våga komma fram till ett kontroversiellt forskningsresultat, eftersom han på så vis har någon chans att överleva.

Det sista exemplet vill jag ta från Black Lives Matter. Denna kommunistiska organisation vandaliserar egendom och mördar folk. Då är det konstigt att snabbmatsrestaurangen Subway plötsligt går ut och stöder BLM.

Varför gör de det? Tänk själva. Ifall Subway inte stöder BLM så blir alla deras restauranger i staden vandaliserade. Men om de däremot öppet stöder BLM väljer kommunisterna istället att vandalisera alla andra företag. Det är nästan som att betala mutor till maffian.

Det som media, universiteten, påven och näringslivet har gemensamt, är att alla toppar vill göra karriär. De ler dig gärna i ansiktet, för att därefter hugga dig i ryggen. De vill göra karriär, de vill ha makt, de vill ha pengar.

Om vårt samhälle alltså betalar för en åsikt så sprids den oavsett hur fel den är. Det är av denna anledning vi aldrig får låta staten vara den enda aktören på marknaden. Ju fler fristående skolor, ju fler fristående församlingar, desto mer vågar folk tänka olika.

Statligt monopol är alltid trångsynt

Tankar om pk-svenskarna

“…Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare...” – Romarbrevet 3:4 SFB

I Sverige är det så att om man säger vad som faktiskt står i Bibeln (jag talar ju främst till kristna), eller om vi ska prata politiskt, så om man säger som det är rakt upp och ner, då blir man förlöjligad och efter bästa förmåga tystad av människor som i sin djupa neuros lever i förnekelse.

Dessa lever i förnekelse över det politiska tillståndet, eller bland de kristna förnekelse inför att den egna religionen säger saker de själva inte tror på eller vill ta i med tång.

Människor har blivit dysfunktionella och är rädda för andra. Man är rädd för konfrontation till den milda grad att man i alla lägen söker blidka, eller tiga, så länge man själv inte tvingas stå för någonting obekvämt. Detta tillstånd av psykisk ohälsa kan kallas människofruktan. Det är någon sorts ångest. Det är ett livsfarligt tillstånd.

En kristen är kallad till frimodighet och aktivitet på samma sätt som en medborgare är skyldig att ta ansvar för det egna samhället och nationen. Det är en del i det kontrakt vi kallar medborgarskap, och en förpliktelse som hör arvsrätten till

När nu detta tillstånd, denna massneuros, är så utbredd så har det blivit på det viset att man blir paria om man säger som det är. Man blir ansatt av människor i ryggklapparkulten där alla på instinkt läser innantill från statligt subventionerade åsikter och sedan klappar varandra på ryggen och bekräftar sin fabricerade godhet och gruppindentitet.

Detta fenomen är ett lågintellektuellt sovietbeteende som spelar på människors grundläggande behov av att ledas, samt deras oförmåga till originalitet, eller enbart deras rädsla för att tänka själva. Mer än något annat så finner jag det sorgligt å deras vägnar.

Av kristna har jag själv blivit kallad rasist, “nazist och antisemit” (både ock!), kärlekslös och farisée för att jag är emot massinvandringen och emot en vek och kraftlös kristendom. Det är svårt för mig att ta på allvar. Halva min släkt har växt upp i ett flyktingläger i Jordanien (därmed semiter), min styvfar och fru är kubaner och de som känner mig vet vilka områden jag växte upp i.

Någonstans blir det oseriöst när etniskt svenska kristna kallar mig dessa saker, människor från villaområden i medelklassen som inte vet eller sett någonting. De har aldrig varit i ghettot, de har aldrig sett drogerna, våldet och kriminaliteten.

De har inte sett vänner dö i överdoser, sovit i trapphus eller för den delen besökt moskéerna. Ändå har de fått för sig att de kan något om samhället, invandring, integration, islam och kulturmöten. De vet ingenting. De är priviligierade opportunister, charlataner och mediaskökor, såväl de kristna ledarna som de politiska tyckarna.

När dessa kommenterar det jag skriver så tar de mig inte på allvar och jag kan i ärlighetens namn inte gärna ta dem på allvar. Då blir jag paria. Men det gör mig inget, eftersom att jag vet att jag har rätt. Jag har rätt och jag är inte rädd för de svenska sovietsekteristerna.

Levi

Tankar om pk-svenskarna