Den apostoliska kyrkan

Jesus instiftade en kyrka. Det kanske verkar okontroversiellt, men sanningen är att många protestanter inte tänker över ämnet ecklesiologi överhuvud taget. Det vill säga att gemene frikyrklig person i min erfarenhet tar sin kyrkosyn helt för givet. 

Det förefaller som att man tänker sig att det mest väsentliga är den lära som Jesus kom med, och där finns så klart en poäng. Men att inte begrunda hur Jesus kom med denna lära, genom vilken kanal eller till vilka personer han ämnade sprida denna lära till världen, är att göra selektiv läsning av bibeltexten, antagligen därför att man blivit lärd av ens egna tradition att göra så. I förlängningen tycks detta grunda sig i att frikyrkligheten förutsätter den totala avsaknaden av en historisk apostolisk kyrka bokstavligen grundad av Jesus själv. Om man ska kunna legitimera tiotusentals kyrkosamfund som startas på godtyckliga grunder med godtyckligt kvalificerade ledare krävs en kyrkosyn så liberal att det i praktiken inte finns något rätt eller fel, ingen direkt historisk auktoritet att ta hänsyn till. Finns en sådan auktoritet är man ju tvungen att ta hänsyn till den om man har för avsikt att “vara kyrka.”

Man kan knappast vara bibeltrogen samtidigt som man har ett sådant selektivt perspektiv. Med andra ord går det inte att, och vi som människor har inte rätt och auktoritet att, själva godtyckligt bedöma vad som är viktigt i Bibeln, vilka läror som vi ska se som primära, och på så vis bedriva smörgåsbordsteologi. Om vi lägger våra frikyrkliga föreställningar åt sidan så gott det går och medvetet anstränger oss för att vara så objektiva som möjligt och inte låta förutfattade meningar diktera hur vi läser Bibeln kan vi våga se andra perspektiv. Det är som Jesus säger till den laglärde, “…Vad är skrivet i lagen? Huru läser du?” – Lukas 10:26 (1917 års översättning)

Ja, hur vi läser är avgörande för vår förståelse. Det är inte ovanligt att vi alls inte betänker det bagage av erfarenheter och influenser vi har med oss som glasögon när vi tittar på bibeltexten. Jag noterade för några år sedan, och ser det därefter ofta, hur den frikyrkliga teologin ofta utgår ifrån ett underliggande antikatolskt perspektiv. Det vill säga att man skyr undan från allting som man uppfattar som högkyrkligt eller katolskt eftersom man liksom bara vet att katolicismen är heresi. Barndopet, menar man, är obibliskt därför att Romersk-katolikerna ägnar sig åt det. Att Lutheraner ägnar sig åt det ser man som en Romersk-katolsk kvarleva som Luther inte hade tid eller förstånd att skaka av sig. Den bokstavliga nattvardssynen ses likaledes som gammal Katolsk vidskepelse. Den hierarkiska kyrkosynen ser man som en kvarleva av en förvärldsligad kyrka som blivit ett med gamla statsmakter, medan den sanna nytestamentliga församlingen ses som någon sorts frigjord vardagsrumsgrupp utan vare sig struktur eller organisation. 

Man är ofta okunnig om det faktum att dessa läror inte bara har förekommit sedan den absolut tidigaste apostoliska kyrkan, utan också uteslutande motiveras på biblisk och teologisk grund. Som man känner sig själv känner man andra heter det, men trots att frikyrkan inte har någon historiskt kontinuerlig systematisk teologi så har den historiska kyrkan det. Man har aldrig bedrivit smörgåsbordsteologi utan istället frenetiskt slagit fast och stridit för de apostoliska läror man sett sedan kyrkans början, och förstått att ingen doktrin är separerad från en annan utan att allting är en del av ett sammanhängande system. 

Låt oss se på några skriftställen som gör det klart att Jesus instiftar en kyrka, inte ett koncept, och att han ger auktoritet till denna kyrka, inte till vem som helst. 

“Så säger ock jag dig att du är Petrus; och på denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga.

Jag skall giva dig himmelrikets nycklar: allt vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen.” – Matteus 16:18-19

Denna text används frekvent av Romersk-katoliker som ett bevis för petrusämbetet. Detta är inte ett försvar av petrusämbetet. Vi kan dock utläsa flera saker ur denna perikop. Det första är att det finns en klippa, någonting fast förankrat, i motsats till någonting fritt öppet för tolkningar. Det andra är att Jesus på denna klippa ska bygga sin församling. Det utesluter att församlingen kan byggas någon annanstans. Denna klippa ska dessutom aldrig överkommas av dödsrikets portar, vilket vi i förbigående kan förutsatta innebär att ondskan aldrig ska kunna tillintetgöra denna klippa. Sedan ser vi hur himmelrikets nycklar ska ges denne Petrus, alternativt denna klippa, beroende pa hur man läser. Det gör ingen skillnad för vår analys här. Poängen är att dessa nämnda nycklar tycks vara ett bildspråk som syftar till den himmelska auktoriteten. Den himmelska auktoriteten hade givetvis Kristus, varför han hade möjlighet att ge denna auktoritet vidare till denne Petrus, eller denna klippa. 

Det är lätt att idag mena att den som läst Bibeln och är troende med ens har denna auktoritet, blir del av denna klippa. Men har du någonsin funderat pa den historisk-geografiska kontext detta utspelar sig i? Jag menar att det för varje bibelläsare är uppenbart att inte vem som helst under den nytestamentliga tiden kunde starta forsamling. Om Kalle från Jerusalem eller Damaskus hade fått höra om evangeliet på Paulus tid, så hade han inte kunna starta sin egen kyrka. Den kyrka som fanns var den enda med auktoritet. Det är ju precis det som sker med Paulus som trots att han får direkt tilltal från Jesus, snart beger sig till apostlarna där han blir en del av kyrkan innan han påbörjar sitt vida missionsarbete.

På samma sätt finns åtskilliga exempel på hur apostlarna, genom Den Helige Ande, avskiljer och ordinerar särskilda människor för att med apostolisk auktoritet, ja rent av gudagiven auktoritet, utföra det arbete som väntade dem. Exempelvis här

“När dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige Ande: »Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag har kallat dem till.» Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem begiva sig åstad. Dessa, som så hade blivit utsända av den helige Ande, foro nu ned till Seleucia och seglade därifrån till Cypern.” – Apg 13:2-4

och här

“Därefter utvalde de åt dem »äldste» för var särskild församling och anbefallde dem efter bön och fastor åt Herren, som de nu trodde på.” – Apg 14:23

och här ser vi dels att Paulus ordinerat Titus, men även instruerar Titus att fortsatt ordinera andra på samma sätt

“När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle ordna vad som ännu återstod att ordna, och för att du, på det sätt som jag har ålagt dig, skulle i var särskild stad tillsätta äldste…” – Titus 1:5

Här påminner Paulus Timoteus om den verksamma nådegåva som kommit till honom genom Paulus handpåläggning, vilket visar på att Paulus ordinerade ledare på samma sätt som apostlarna gjorde, det rör sig exempelvis alltså ej om något symboliskt. 

“Fördenskull påminner jag dig att du må uppliva den nådegåva från Gud, som i följd av min handpåläggning finnes i dig.” – 1 Tim 1:6

Här nedan ser vi hur ett samlat apostlaråd fattar beslut i att ordinera män för arbetet, och att de genom handpåläggning förmedlar sin apostoliska auktoritet. 

“Då sammankallade de tolv hela lärjungaskaran och sade: »Det är icke tillbörligt att vi försumma Guds ord för att göra tjänst vid borden. Så utsen nu bland eder, I bröder, sju män som hava gott vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet, män som vi kunna sätta till att sköta denna syssla. Vi skola då helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.» Det talet behagade hela menigheten. Och de utvalde Stefanus, en man som var full av tro och helig ande, vidare Filippus och Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas, slutligen Nikolaus, en proselyt från Antiokia. Dem läto de träda fram för apostlarna, och dessa bådo och lade händerna på dem.” – Apg 6:2-6

Nedan ser vi hur apostlarna tillsammans fattar beslut för hela kyrkan med hjälp av Den Helige Ande, vilket visar på samma auktoritet som Jesus ger kyrkan i evangeliet, vilket visar hur den apostoliska auktoriteten fungerade rent hierarkiskt från första början.  

“Då uppstod söndring, och Paulus och Barnabas kommo i ett ganska skarpt ordskifte med dem. Det bestämdes därför, att Paulus och Barnabas och några andra av dem skulle, för denna tvistefrågas skull, fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem…Då trädde apostlarna och de äldste tillsammans för att överlägga om denna sak…Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit att icke pålägga eder någon ytterligare börda, utöver följande nödvändiga föreskrifter…” – Apg 15:2, 28

Vi kan alltså dra slutsatsen att Jesus instiftar något som i de efterkommande åren är den nytestamentliga kyrkan, att han ger himmelsk auktoritet till denna kyrka och inte till vem som helst, att man för att vara delaktig i denna auktoritet måste stå i relation till apostlarna, samt att denna kyrkas auktoritet förmedlas vidare i succession från apostlarna till de första församlingsledare vilka i sin tur instrueras att på samma vis förmedla denna apostoliska auktoritet vidare. Vi kan också konstatera att den nystestamentliga kyrkan beslutade kring tvistefrågor via ett apostoliskt råd, så kallat koncilium, vilket också bekräftar en hierarkiskt struktur.

Denna korta analys har syftat till att ge en överblick över den tidigaste kyrkans hierarki och dess auktoritet. Det finns åtskilliga verser som skulle kunna användas för att exemplifiera hur kyrkan verkade som en enhet, hur ingen himmelsk auktoritet fanns utanför denna kyrka, hur denna kyrka tog strid för sina läror, hur den med sin himmelska auktoritet ordinerade och sände ut specifika man till ledarskap och mission. 

Detta i sig bevisar givetvis inte att exempelvis Romersk-katolska kyrkan är den sanna kyrkan. Det det bevisar är att det tidigt fanns allena en kyrka med gudagiven auktoritet som i en hierarkiskt organisation missionerade, startade församlingar och förvaltade den apostoliska tron. Sedan dess har cirka tvåtusen år passerat. Här lämpar sig ett kyrkohistoriskt studium. Dock kvarstår frågan vad som hände med denna auktoritet och vart den är att finna idag? Samt huruvida det är rimligt att den kyrka som Jesus instiftade och den auktoritet han gav exklusivt till denna kyrka idag är borta, eller att det genom årtusendena skedde en förändring till att denna kyrka och auktoritet numera är helt allmännelig, oavsett vilken lära man håller sig till och oavsett om man står i relation till apostlarna eller ej?

Den apostoliska kyrkan

Kritik mot baptismen

Min kritik mot baptismen som kristen tolkningstradition börjar redan för flera år sedan då jag började ta avstånd från Andersonsekten och därmed samtidigt fick anledning att ifrågasätta huruvida de problem jag uppfattade inom rörelsen gick djupare än Andersons tydliga sektmetodik och brist på kvalifikationer för sin ledartjänst.

Redan i Juli 2019 kritiserade jag svensk frikyrka hårt på bloggen, och propagerade för de konfessionella lutherska frikyrkorna i Sverige.

Nu när jag alltså under flera år ifrågasätt det jag lärt mig i evangelikala kyrkor och baptistiska kyrkor, ser jag det lämpligt att framställa någon koncis kritik öppet.

Jag vill inleda med att dock betona att många baptistiska frikyrkor, i synnerhet i Usa, är långt mer konservativa i bemärkelsen bibeltroende än många andra kyrkor och samfund, och att flera har ett överlag rent evangelium. Även om jag anser att dessa kyrkor kunde vara tydligare i sina formuleringar och att de på vissa doktrinella punkter helt enkelt har fel, vill jag inte för den sakens skull vara småaktig och förkasta dem helt eftersom jag personligen sett mycket gott komma från dem.

Punkt 1. Dopfrågan

För att sälla sig till en baptist dopsyn krävs att man accepterar synen att dopet är helt och fullt enbart en symbolhandling. Det vill säga att absolut ingenting gudomligt sker i dopet, det är ett fullkomigt mänskligt verk och ingenting mer. Detta är djupt problematiskt från ett bibliskt perspektiv. Bibeln är tydlig med att sammankoppla dopet med frälsningen.

Även om bibeltexterna som berör dopet är mycket klara, kan jag förstå att man initialt kan ha svårt att förstå resonemanget kring exempelvis barndopet. Men saken gäller gäller ju inte det, utan just den knivskarpa skiljelinjen mellan de två uppfattningarna om huruvida dopet är etthundra procent en symbolhandling, eller om Gud faktist verkar i dopet. Om man ska vara konsekvent i sin baptistiska dopsyn förutsätts alltså att dopet är helt symboliskt, inte enbart 99% symboliskt. Att det delvis är en bild för Kristi död och uppståndelse håller alla med om. Bibeln talar om att vi i dopet får den Helige Ande, samt att dopet frälser.

“Petrus svarade dem: “Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva.” – Apg 2:38 (SFB15)

“Efter denna förebild frälser nu dopet också er. Det innebär inte att kroppen renas från smuts utan är ett rent samvetes bekännelse till Gud genom Jesu Kristi uppståndelse…” – 1 Pet 3:21

“Jesus svarade: “Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.” Joh 3:5

Punkt 2. Nattvardssynen

På samma sätt som baptistisk dopsyn är den av ren symbolik menar den klassiskt baptistiska eller frikyrkliga synen att även nattvarden endast är en symbolhandling. Om vi läser Bibeln konsekvent med en texttrogen tolkning lär den dock tydligt att nattvarden inte enbart är en symbolhandling, utan också en bokstavlig förbundsmåltid med Herren, Jesu sanna kropp och blod till nåderik förlåtelse av synd.

“Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: “Tag och ät. Detta är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: “Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.” – Matt 26:26‭-‬28

“Den som äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt syndar därför mot Herrens kropp och blod. Var och en ska pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. Den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig.” – 1 Kor 11:27‭-‬29

Punkt 3. Utkorelsen

Nya testamentet talar frekvent om de kristnas utkorelse, att vi är utvalda till Kristus redan innan jorden skapades. Detta förnekar i regel baptister.

“Han har utvalt oss i honom före världens skapelse till att vara heliga och fläckfria inför honom. I kärlek har han förutbestämt oss till barnaskap hos honom genom Jesus Kristus, efter sin goda viljas beslut…” – Ef 1:4‭-‬5

“Men vi måste alltid tacka Gud för er bröder, Herrens älskade, eftersom Gud från begynnelsen har utvalt er till frälsning genom att ni helgas av Anden och tror på sanningen.” – 2 Tess 2:13

“Ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.” – Joh 6:44

“Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet.” – 2 Tim 1:9

Punkt 3. Ecklesiologin

Vad är kyrkan? Lär Bibeln verkligen autonoma församlingar? Det är tydligt i Nya Testamentet att Jesus inrättar en enda hierarkisk kyrka, där enhetlig teologi och lydnad inför officiella doktriner och dogmer förutsätts.

Kunde någon på apostlarnas tid bli kristen av egen maskin, eller bli kristen genom apostlarnas predikan och därefter besluta att starta en egen församling utan relation till de ämbetesbärande apostlarna och pastorerna? Tanken är absurd. Bibeln talar om en enda världsvid kyrka med enhetlig tolkningstradition.

“Och jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över den.” – Matt 16:18

“Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren…” – Ef 2:20‭-‬21

“…så är vi många en enda kropp i Kristus. Men var för sig är vi varandras lemmar.” – Rom 12:5

“Ge akt på er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare, till att vara herdar för Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.” – Apg 20:28

Punkt 4. Bibelns relation till kyrkan

På samma sätt som Jesus instiftar sin kyrka, finner vi där auktoriteten att tolka skriften. På samma vis som det inte är en biblisk tanke att vem som helst kan starta en egen kyrka, finns det inget bibelstöd för en öppen tolkning av Bibeln där var och en har till uppgift, eller ens kan, tolka skriften utan att ta hänsyn till hur kristna sedan Jesu och apostlarnas tid har tolkat den.

Exempelvis har ingen idag mandat att teoretisera kring huruvida treenigheten är biblisk eller ej, eftersom den eniga kyrkan fastställt hur Guds natur ska förstås i tidiga koncilier som alla varit överens om i runt 1500 år.

“Stå därför fasta, bröder, och håll er till den undervisning ni har fått, muntligt eller genom brev.” – 2 Tess 2:15

“Jag berömmer er för att ni tänker på mig i allt och håller fast vid den undervisning som jag har fört vidare till er.” – 1 Kor 11:2

“De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna.” – Apg 2:42

Vi ser alltså att den baptistiska teologin på flera håll relativiserar skriften såväl som den fullständigt negligerar en klassisk förståelse av kristen tro. Detta har lett till ett konstant behov av att omformulera sig och omvärdera sina läror. I avsaknaden av en katekes, trosbekännelser, en hierarki eller historisk förankring känner sig varje ny kyrka manad att återuppfinna hjulet i polemik mot allting man tror sig veta är falskt.

Under illusionen av att vara emot vad de uppfattar som katolsk vidskepelse hamnar välmenande människor i heresi när de slänger ut 2000 år av tolkningstradition med troendedopvattnet, i föreställningen att vi idag vet bättre än såväl de första kristna, som Jesus själv.

Kritik mot baptismen

Öppen ursäkt till Tommy Dahlman

Jag skrev för ett år sedan en tanke angående att predikant Tommy Dahlman förmodades köpt sex. Min kritik var egentligen inte gällande honom som person, utan jag ansåg det nödvändigt att påpeka det ljumma och ohelgade skick i vilket den svenska kristenheten befinner sig i.

Om en predikant köper sex är det givetvis allvarligt i den meningen att hans föredöme och vittnesbörd smutsas ner. Jag vill ändock ta några rader att klargöra att jag anser det fullt förståeligt och mänskligt att en kristen faller i svår synd. Det kan hända den bästa, det hände Moses och Kung David.

I efterhand har jag gruvat mig över huruvida det var att så att säga sälla mig till skvallerpressen att skriva om det, även om mina intentioner som sagt var goda och ämnat till uppbyggelse för kristenheten.

Jag vill därför härmed öppet be om ursäkt för att eventuellt ha bidragit till något drev mot honom och hoppas Tommy att om du läser detta så kan du godtaga min ursäkt och bön för dig. Du är välkommen att skriva ett e-post till mig för vidare vänskapligt samtal.

“Framför allt skall ni älska varandra innerligt, ty kärleken överskyler många synder.” – 1 Petrus 4:8

“Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss.” – 1 Johannes 1: 8-10

Öppen ursäkt till Tommy Dahlman

Vad är dålig evangelisation?

När jag satt i Mora kyrkas träbänkar hösten 2010 så var jag en ung alkoholist med psykiska problem.

Jag hade flyttat till Mora för att läsa upp mina betyg på folkhögskola, och hittat till anrika Mora kyrka på en av mina höstpromenader. Där doftade som stearinljus mellan tusenåriga stenväggar. Jag brukade sätta mig ner i en bänkrad i det tomma kyrkorummet och be, samt läsa något ur deras psalmbok som hade lite evangelietexter i slutet. Sedan reste jag mig och gick lika tyst som jag smugit in, utan att tala med någon, och den tunga träporten slog igen bakom mig.

Jag har många gånger undrat varför ingen kom fram till mig, frågade något om mig, hur jag mådde, eller predikade evangeliet? Jag menar, hur ofta vandrar ungdomar helt sonika in i kyrkolokaler? Där fanns ju personal, jag hörde dem diskret i bakgrunden då och då.

Kanske såg någon mig men ville inte störa? Kan hända tänkte någon att jag var församlingsmedlem? Kanske tänkte någon att om Gud ville att jag skulle bli frälst så skulle det komma att ske oavsett deras ansträngningar?

De kommande två åren var fruktansvärt jobbiga. Det var misslyckad skolgång, misslyckade relationer, depression och droger som efter ett par år slutligen mynnade ut i ett andligt sökande inom först nyandlighet, sedan Hare Krishna-rörelsen, och därefter Jehovas Vittnen. Jag har ofta funderat över vad som hade sett annorlunda ut om jag fått höra det rena evangeliet tidigare.

Kanske hade jag sluppit genomleva ytterligare två år av terror? Eller, kanske var jag ännu inte redo att ta emot dess budskap?

När jag blev drabbad av evangeliet och kom till tro i min lägenhet i Orsa i Januari 2012 ville jag omgående berätta för andra. Som ett nu före-detta Jehovas vittne var jag van vid att gå dörr-till-dörr och predika vad vi trodde, och det tedde sig självklart vara den bibliska metoden.

Men därefter tog människofruktan vid, samt att jag som helt ensam kristen i min bekantskapskrets sällan hade någon att gå ut med. Det jag så småningom kom att göra var att leda vardagliga samtal in på frågor om tro och därefter styra det mot evangeliet. Jag brukade sedan följa upp genom att köpa en bibel eller någon bok med vittnesbörd till de jag samtalat med.

När jag efter mitt besök hos baptistfundamentalister i Usa blivit bekant med begreppet själavinnande evangelisation såg jag det som det enda rätta, och i synnerhet det mest effektiva.

Det var ju samma sätt som Jehovas Vittnen predikade, nämligen dörr-till-dörr med Bibel i hand. Med den skillnaden att vi knappt alls använde traktat och liknande, och predikade ett rent evangelium av tro istället för vittnenas osaliga gärningslära.

Att predika för familjemedlemmar eller nära vänner kan vara mycket svårare. De vet hur man är, vem man varit och vilket bagage man har. De är därför inte sällan motvilliga att ta en på allvar.

Jag har funnit att man å ena sidan ska vara glad för ett ord här och ett där, exempelvis en vers talad vid rätt tillfälle, men att man alltid ska försöka att på samma strukturerade sätt som man gör vid själavinnande med främlingar framlägga hela evangeliet punk efter punk ifrån Bibeln. Man måste förstå att låta Gud tala genom skriften och inte förlita sig på sim än egna förmåga.

Slutligen kan man säga att det finns effektiva sätt att predika evangeliet på, såväl som det finns ineffektiva. Det finns bibliska sätt och sätt som inte alls är bibliska och antagligen därför har sämre resultat.

I slutändan är dock den enda riktigt dåliga evangelisationen den som inte blir av. Jag menar, jag var över tjugo år gammal när jag förstod att Jesus dog på korset för människans synd, och att vi genom tro på honom och hans frälsarverk blir frälsta av nåd. Detta hade jag aldrig hört förut. Är det rimligt i ett land som Sverige, med tusenårig historia av kristendom?

Vad är dålig evangelisation?

Kristna ledare är fega

Det enda jag ser från kristna ledare är på ett eller annat sätt en mjäkighet gentemot synd.

De använder i regel Guds kärlek tillsammans med Guds nåd som ett enormt suddgummi som ogiltigförklarar allting
obekvämt som Gud sagt i sitt ord.

För frälsning krävs enbart tro, men det omintetgör inte betydelsen av hela Skriften, till såväl doktrin
och uppbyggelse, till tuktan i rättfärdighet. Utan insikten av synd kan en människa inte förstå sitt
behov av en frälsare, därför behövs inte bara kärlek, utan även tuff predikan mot synd.

När det gäller frågor om kontroversiell synd undrar jag varför kristna så sällan talar om Guds vrede och dom, när det nästan uteslutande är vad Gud talar om rörande svår synd, även i NT?

Om man som kristen ledare finner sig vara mer kärleksfull än Gud i dessa frågor, borde man kanske
fråga sig huruvida ens tro är baserad på Bibeln eller på sekulär moral?

Kristna ledare är fega

The long story of this blog and how I became an Independent Fundamental Baptist

Raised in an agnostic home with a catholic stepfather, I was peculiarly enough intrigued by christian imagery from an early age and always felt at home in the Evangelical-Lutheran (at the time) state church of Sweden. Although my visits to the church were few and far in between, almost exclusively at school endings at summer and Christmas vacation as is tradition in Sweden, I still felt at home there.

Beyond the familiar feeling, I never exactly contemplated, or knew for that matter, any christian beliefs. I did however always have a sort of natural belief in God, and remember praying as early as around five years of age.

In my late teens I promised myself to seek the truth about the existence of God after I reached the conclusion that life in a non-theistic evolutionary context is, at least, meaningless in the true sense of the word. I realized the absurdity of the magnitude of this cause, but I owed myself an honest attempt.

From there I went on to search within the realm of religion for a few years, a long story better told at another time. However, one thing led to another and in 2012 in a winter cold rural Sweden I was tought and understood biblical salvation, my sinful state and need of a savior, and so prayed for Christ to save me.

It was a tumultuous experience to navigate the landscape of contemporary christianity as a newly saved twenty-some year old student with periodic alcohol issues. This led me to the same search as I had previously been occupied with, although now solely within what I perceived to be wider christendom, to find out specifically what to believe in doctrinal matters and what church or group that were right. Was I a pentecostal? Or perhaps a catholic? After all, early Swedish history was heavily catholic, and I had catholic family.

I found independent baptist preaching online, the same way I found initial information about any religion or christian group. It was evidently biblical preaching, with distinct dogmatic sermons with a tendency to strongly call out sin and wickedness from the pulpit. It was Isaiah and Simon Peter-type of preaching. It is no secret that I became a part of and partly still am in what is considered the Steven Anderson-camp, but I would say that I listened to every bible believing sermon that I could find, a whole lot of Doctor Jack Hyles for example.

Unfortunately to this day independent baptist churches do not understand to make proper use of the internet to reach people. After all criticism, it is just a fact that Steven Anderson is the one that popularised the fundamental baptist doctrines and viewpoints internationally for the young people of today.

Either way, when I visited family in the US in the winter of 2014, I made sure to visit a fundamental baptist church. I was very well received and was introduced to a brother there that tought me how to go soulwinning. We spent a great deal of time soulwinning and fellowshipping, not seldom discussing bible doctrine or matters of christianity and fundamentalism.

Upon my arrival again in Sweden some weeks later, I found myself feeling revived in my spirit and I couldn’t help but to feel more rooted and grounded in my christianity. So far I had been somewhat of an independent fundamental baptist and sort of a halfway King James-onlyist, but now I had actually been to an independent baptist church and at least to some degree become part of their fellowship. It was the real deal.

I had previously felt a bit ridiculous to identify with such an American branch of christianity while living across the world in the darkest north. However, I now felt as if it was not only the most reasonable and bible-believing type of christianity, but also a very viable option for christians internationally to adhear to. The old monopoly of wishy-washy pentecostalism in Sweden was over in terms of being bible-believing. An autonomous baptist movement with international ties was the only way to go.

I could not refrain from being baptist if I were going to chose to take the bible seriously. It was inevitable. It was around this time that I started my blog, initially just out of a sense of wanting to take a more biblical stance in Swedish christianity than what I found elsewhere.

I thought that there was a necessity for someone to say what the bible really says, and not to sugar-coat it and compromise. Especially I wanted to do so in swedish for swedes, so that swedish christians would no longer be able to hide behind high-minded illusions that Americans are crazy and dismiss any opinion not publically accepted in Sweden. Swedish evangelicals and pentecostals alike were lame and weak, so I wanted to show that there was another way to go.

The same year I started to attend a theological seminary for college. Needless to say it was a starch contrast to the bible fundamentalist type sermons I listened to. There were interesting subjects to study, like church history and classes in rhetoric, but mainly I spent my days there trying to wrap my mind around how the teachers (Lutheran priests, doctors of theology and even some former baptist pastors) could possibly manage to combine such a liberal world view with their claimed expertise in the bible. Every stance they took was a questioning of the infallibility and literal meaning of the bible.

Although I had endless interesting discussions with priests to-be and all sorts of evangelicals, I ended up leaving a year prior to graduating to do some online courses while I worked. I had had enough of the political correctness that was in the classes and among my fellow students.

At that point I had established a good friendship with a Sri Lankan brother that had left the faith movement and joined me in many IFB doctrinal viewpoints.

Him and I had gone soulwinning a couple of times in 2014 and established a small bible study group in his house, were him or I would do some short preching followed by singing out of some Soul Stirring Songs and Hymns-hymnals I had brought i America, before we had some prayer time. On most weekdays we would sit at the seminary to study, but also find time to watch sermons and discuss biblical matters.

In 2016 I moved to the US and began attending an Independent baptist church. By then, the brother I had previously gone soulwinning with had distanced himself from me and all IFB people, seemingly since he had become open to pentecostalism and had gotten the idea that he would start a church with no qualifications for pastoring. A shame of course, but I have repeatedly noticed how emotionalist types of christianity attract people that don’t care to put in the hard work of studying.

As of now, my family and I attend our third independent baptist church. We have moved and thus switched churches, but have also freekwently felt ostracized and met with suspicion by independent baptist pastors and church staff, something quite common for anyone considered an “Andersonite”. Everyday life has gone from seminary studies and having plenty of time for the things of God, to now attempting to balance a long work week with family and church and all the things that go with that.

In retrospect, I just wish that there were more Bible-believing churches in Sweden where people could get both the milk and meat of the word, and not have to be restrained to liberal churches with messy salvation doctrine and a love for all things queer and worldly.

The so common notion in Sweden that charismatic silliness is biblical, or even spirit-filled, is disastrous for saved believers and have resulted in a Christendom as dead as a door nail.

Many are starving for bible truth and hard preaching, but their hunger remain unsatisfied and thus they never grow in sanctification, and can never reach other swedes with the gospel. I am glad I came to the U.S. where good churches still exist, but I feel bad for those saved few that are stuck there, those seven thousand that have not bowed unto Baal.

Soulwinning in Miami in 2014
The long story of this blog and how I became an Independent Fundamental Baptist