Hur bör kristna rösta i riksdagsvalet?

Gällande det annalkande riksdagsvalet ser jag hur den svenska kristenheten resonerar sinsemellan. Det förefaller som att gemene kristen brottas mellan främst tre politiska positioner.

Den ena är att traditionsenligt rösta på Kristdemokraterna, även om de sedan länge vurmar för homo-frågor och nedbrytandet av den kristna kärnfamiljen, såväl som att de alldeles nyligen befäst sin position som långt gånget abortliberala, för att inte nämna att de är helt för den extrema massinvandring som pågått under årtionden och sedermera det folkutbyte som följt.

Den andra positionen är de kristna som besviket sett hur KD sålt ut sin forna kristna profil till att bli ett liberalkonservativt parti i mängden, och som likt många socialdemokratiska väljare röstar på Sverigedemokraterna för att de uppfattas stå för en i praktiken mer socialkonservativ politik.

Dessa kristna kanske förstått hur dramatiskt den radikala invandringen drabbat Sverige och svenskarna över tid, och tröttnat på solidarisk retorik från högerpartierna, medan vanliga svenskar drabbas till följd av denna asylpolitik. De kristna som röstar på Sverigedemokraterna verkar ha tröttnat på att svenskars skattemedel tas från svensk välfärd och äldreomsorg för att spenderas på asylanter som tydligt inte varit landet eller folket till gagn.

Den tredje positionen är en liten skara av vad jag bedömer som något mer idealistiskt sinnade kristna som propagerar för att samvetsrösta. Det vill säga att de på biblisk grund hävdar att vi som kristna borde prioritera i enlighet med bibliska värderingar och därmed rösta för ett stopp av den allra värsta synden, mord, därmed alltså att rösta primärt emot abort.

Den grupp jag syftar på är givetvis Kristna Värdepartiet. Jag följde tidigt Kristna Värdepartiet och har haft en del kommunikation med deras företrädare och medlemmar och ämnade vid deras start även att engagera mig.

Det jag de senaste åtta åren har sett är att de dock inte ska förstås som något annat än en parlamentarisk förlängning av dess partiledare Mats Selanders antiabortorganisation Människorätt för ofödda.

Jag står givetvis bakom deras position gällande abort, men anser att deras politik i övrigt är meningslös och ogenomtänkt. Partiet erbjuder inga lösningar på de problem som Sverige står inför, utan använder sig av ett billigt knep av att hänvisa till en kristen kärnfråga för att dra röster till en i övrigt tafatt inrikespolitik.

Precis som Kristdemokraterna och stora delar av frikyrkan ser de heller inga problem med massinvandringen, utan ser gärna att fler kommer (i synnerhet om de är eller blir kristna). I sitt partiprogram föreslår man som riksdagspartierna att vi bör behandla massinvandringens symptom med skattemedel genom att finansiera fler poliser. Man vill alltså inte göra sig av med utländska våldtäktsmän och mördare, utan enbart lagföra dem i högre grad.

En kristen väljare bör helt korrekt tänka utifrån bibliska principer. Men att bibliska principer skulle innebära att Sverige har en skyldighet att ta emot och försörja hundratusentals immigranter är fel. Sverige har i ett halv sekel haft en hejdlös och stundtals okontrollerad invandring från tredje världen.

Vi har varit långt mer solidariska än många andra europeiska länder, för att inte tala om vårt bistånd. Sverige har också drabbats hårt av massinvandringens effekter i form av gängkriminalitet, extrema kostnader för staten och kommuner, samt en överbelastad välfärdsstat där bland annat sjukvården går på knäna till följd.

Jesus säger i Matteusevangeliet att “Hedra din far och mor” och “Du skall älska din nästa som dig själv.” (Matt 19:19) Det är sanslöst att detta har kommit att betyda att vi har en moralisk skyldighet att öppna våra gränser och ge bort allt vi har, till vårt eget och våra medmänniskors förfall.

Hur kan vi hedra våra fäder och mödrar om vi sker ner på pensioner och äldreomsorgen till förmån för främlingar som vi inte har något ansvar för? Detta ansvar har vi ändock tagit oss, på bekostnad av vår egen nästa. Är man kritisk mot invandringen har man tidigare kallats rasist. Riktigt rasistiskt är snarare att enbart icke-svenskar tycks förtjäna att bli omhändertagna och försörjda av svenska skattemedel.

Abort är givetvis någonting fruktansvärt och ett tecken på ett mycket dekadent samhälle. Men rätten till liv är inte den enda bibliska principen. Som just påpekats har vi ett ansvar för alla människor, exempelvis svenska fattigpensionärer. Att rösta emot abort när landet Sverige och det svenska folket står inför det värsta hotet någonsin, nämligen ett fullständigt folkutbyte subventionerat av de senaste regeringarna, är som att lacka om båten när den redan håller på att sjunka.

Visst vore det fantastiskt om svensk abortstatistik kunde minskas drastiskt, men om inte den hejdlösa invandringen stoppas omedelbart kommer inget Sverige finnas där svenska barn kan födas och växa upp. Att övertyga sekulära svenskar att inte abortera sina barn genom politiska medel är således i nuläget att slå i luften. Att fortsätta ta emot asylinvandrare när vår egna välfärd krackelerar är oansvarigt och varken solidariskt mot invandrare eller vår egna befolkning. När man får en pistol riktad mot sig är det knappast dags att oroa sig för huruvida man glömde stänga av kaffebryggaren.

Abortmotståndet är viktigt och bör bedrivas med iver, men politiken måste fokuseras på nationen Sverige och svenskarnas överlevnad. Därför borde alla kristna först och främst rösta för ett stopp på invandringen och sedan driva abortmotståndet utanför politiken.

Nedan följer länkar till partier som på allvar är emot en fortsatt massinvandring.

https://alternativforsverige.se/politik

https://xn--motstndsrrelsen-llb70a.se/2022/08/22/tio-anledningar-att-rosta-pa-nordiska-motstandsrorelsen/

Den apostoliska kyrkan

Jesus instiftade en kyrka. Det kanske verkar okontroversiellt, men sanningen är att många protestanter inte tänker över ämnet ecklesiologi överhuvud taget. Det vill säga att gemene frikyrklig person i min erfarenhet tar sin kyrkosyn helt för givet. 

Det förefaller som att man tänker sig att det mest väsentliga är den lära som Jesus kom med, och där finns så klart en poäng. Men att inte begrunda hur Jesus kom med denna lära, genom vilken kanal eller till vilka personer han ämnade sprida denna lära till världen, är att göra selektiv läsning av bibeltexten, antagligen därför att man blivit lärd av ens egna tradition att göra så. I förlängningen tycks detta grunda sig i att frikyrkligheten förutsätter den totala avsaknaden av en historisk apostolisk kyrka bokstavligen grundad av Jesus själv. Om man ska kunna legitimera tiotusentals kyrkosamfund som startas på godtyckliga grunder med godtyckligt kvalificerade ledare krävs en kyrkosyn så liberal att det i praktiken inte finns något rätt eller fel, ingen direkt historisk auktoritet att ta hänsyn till. Finns en sådan auktoritet är man ju tvungen att ta hänsyn till den om man har för avsikt att “vara kyrka.”

Man kan knappast vara bibeltrogen samtidigt som man har ett sådant selektivt perspektiv. Med andra ord går det inte att, och vi som människor har inte rätt och auktoritet att, själva godtyckligt bedöma vad som är viktigt i Bibeln, vilka läror som vi ska se som primära, och på så vis bedriva smörgåsbordsteologi. Om vi lägger våra frikyrkliga föreställningar åt sidan så gott det går och medvetet anstränger oss för att vara så objektiva som möjligt och inte låta förutfattade meningar diktera hur vi läser Bibeln kan vi våga se andra perspektiv. Det är som Jesus säger till den laglärde, “…Vad är skrivet i lagen? Huru läser du?” – Lukas 10:26 (1917 års översättning)

Ja, hur vi läser är avgörande för vår förståelse. Det är inte ovanligt att vi alls inte betänker det bagage av erfarenheter och influenser vi har med oss som glasögon när vi tittar på bibeltexten. Jag noterade för några år sedan, och ser det därefter ofta, hur den frikyrkliga teologin ofta utgår ifrån ett underliggande antikatolskt perspektiv. Det vill säga att man skyr undan från allting som man uppfattar som högkyrkligt eller katolskt eftersom man liksom bara vet att katolicismen är heresi. Barndopet, menar man, är obibliskt därför att Romersk-katolikerna ägnar sig åt det. Att Lutheraner ägnar sig åt det ser man som en Romersk-katolsk kvarleva som Luther inte hade tid eller förstånd att skaka av sig. Den bokstavliga nattvardssynen ses likaledes som gammal Katolsk vidskepelse. Den hierarkiska kyrkosynen ser man som en kvarleva av en förvärldsligad kyrka som blivit ett med gamla statsmakter, medan den sanna nytestamentliga församlingen ses som någon sorts frigjord vardagsrumsgrupp utan vare sig struktur eller organisation. 

Man är ofta okunnig om det faktum att dessa läror inte bara har förekommit sedan den absolut tidigaste apostoliska kyrkan, utan också uteslutande motiveras på biblisk och teologisk grund. Som man känner sig själv känner man andra heter det, men trots att frikyrkan inte har någon historiskt kontinuerlig systematisk teologi så har den historiska kyrkan det. Man har aldrig bedrivit smörgåsbordsteologi utan istället frenetiskt slagit fast och stridit för de apostoliska läror man sett sedan kyrkans början, och förstått att ingen doktrin är separerad från en annan utan att allting är en del av ett sammanhängande system. 

Låt oss se på några skriftställen som gör det klart att Jesus instiftar en kyrka, inte ett koncept, och att han ger auktoritet till denna kyrka, inte till vem som helst. 

“Så säger ock jag dig att du är Petrus; och på denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga.

Jag skall giva dig himmelrikets nycklar: allt vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen.” – Matteus 16:18-19

Denna text används frekvent av Romersk-katoliker som ett bevis för petrusämbetet. Detta är inte ett försvar av petrusämbetet. Vi kan dock utläsa flera saker ur denna perikop. Det första är att det finns en klippa, någonting fast förankrat, i motsats till någonting fritt öppet för tolkningar. Det andra är att Jesus på denna klippa ska bygga sin församling. Det utesluter att församlingen kan byggas någon annanstans. Denna klippa ska dessutom aldrig överkommas av dödsrikets portar, vilket vi i förbigående kan förutsatta innebär att ondskan aldrig ska kunna tillintetgöra denna klippa. Sedan ser vi hur himmelrikets nycklar ska ges denne Petrus, alternativt denna klippa, beroende pa hur man läser. Det gör ingen skillnad för vår analys här. Poängen är att dessa nämnda nycklar tycks vara ett bildspråk som syftar till den himmelska auktoriteten. Den himmelska auktoriteten hade givetvis Kristus, varför han hade möjlighet att ge denna auktoritet vidare till denne Petrus, eller denna klippa. 

Det är lätt att idag mena att den som läst Bibeln och är troende med ens har denna auktoritet, blir del av denna klippa. Men har du någonsin funderat pa den historisk-geografiska kontext detta utspelar sig i? Jag menar att det för varje bibelläsare är uppenbart att inte vem som helst under den nytestamentliga tiden kunde starta forsamling. Om Kalle från Jerusalem eller Damaskus hade fått höra om evangeliet på Paulus tid, så hade han inte kunna starta sin egen kyrka. Den kyrka som fanns var den enda med auktoritet. Det är ju precis det som sker med Paulus som trots att han får direkt tilltal från Jesus, snart beger sig till apostlarna där han blir en del av kyrkan innan han påbörjar sitt vida missionsarbete.

På samma sätt finns åtskilliga exempel på hur apostlarna, genom Den Helige Ande, avskiljer och ordinerar särskilda människor för att med apostolisk auktoritet, ja rent av gudagiven auktoritet, utföra det arbete som väntade dem. Exempelvis här

“När dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige Ande: »Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag har kallat dem till.» Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem begiva sig åstad. Dessa, som så hade blivit utsända av den helige Ande, foro nu ned till Seleucia och seglade därifrån till Cypern.” – Apg 13:2-4

och här

“Därefter utvalde de åt dem »äldste» för var särskild församling och anbefallde dem efter bön och fastor åt Herren, som de nu trodde på.” – Apg 14:23

och här ser vi dels att Paulus ordinerat Titus, men även instruerar Titus att fortsatt ordinera andra på samma sätt

“När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle ordna vad som ännu återstod att ordna, och för att du, på det sätt som jag har ålagt dig, skulle i var särskild stad tillsätta äldste…” – Titus 1:5

Här påminner Paulus Timoteus om den verksamma nådegåva som kommit till honom genom Paulus handpåläggning, vilket visar på att Paulus ordinerade ledare på samma sätt som apostlarna gjorde, det rör sig exempelvis alltså ej om något symboliskt. 

“Fördenskull påminner jag dig att du må uppliva den nådegåva från Gud, som i följd av min handpåläggning finnes i dig.” – 1 Tim 1:6

Här nedan ser vi hur ett samlat apostlaråd fattar beslut i att ordinera män för arbetet, och att de genom handpåläggning förmedlar sin apostoliska auktoritet. 

“Då sammankallade de tolv hela lärjungaskaran och sade: »Det är icke tillbörligt att vi försumma Guds ord för att göra tjänst vid borden. Så utsen nu bland eder, I bröder, sju män som hava gott vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet, män som vi kunna sätta till att sköta denna syssla. Vi skola då helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.» Det talet behagade hela menigheten. Och de utvalde Stefanus, en man som var full av tro och helig ande, vidare Filippus och Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas, slutligen Nikolaus, en proselyt från Antiokia. Dem läto de träda fram för apostlarna, och dessa bådo och lade händerna på dem.” – Apg 6:2-6

Nedan ser vi hur apostlarna tillsammans fattar beslut för hela kyrkan med hjälp av Den Helige Ande, vilket visar på samma auktoritet som Jesus ger kyrkan i evangeliet, vilket visar hur den apostoliska auktoriteten fungerade rent hierarkiskt från första början.  

“Då uppstod söndring, och Paulus och Barnabas kommo i ett ganska skarpt ordskifte med dem. Det bestämdes därför, att Paulus och Barnabas och några andra av dem skulle, för denna tvistefrågas skull, fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem…Då trädde apostlarna och de äldste tillsammans för att överlägga om denna sak…Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit att icke pålägga eder någon ytterligare börda, utöver följande nödvändiga föreskrifter…” – Apg 15:2, 28

Vi kan alltså dra slutsatsen att Jesus instiftar något som i de efterkommande åren är den nytestamentliga kyrkan, att han ger himmelsk auktoritet till denna kyrka och inte till vem som helst, att man för att vara delaktig i denna auktoritet måste stå i relation till apostlarna, samt att denna kyrkas auktoritet förmedlas vidare i succession från apostlarna till de första församlingsledare vilka i sin tur instrueras att på samma vis förmedla denna apostoliska auktoritet vidare. Vi kan också konstatera att den nystestamentliga kyrkan beslutade kring tvistefrågor via ett apostoliskt råd, så kallat koncilium, vilket också bekräftar en hierarkiskt struktur.

Denna korta analys har syftat till att ge en överblick över den tidigaste kyrkans hierarki och dess auktoritet. Det finns åtskilliga verser som skulle kunna användas för att exemplifiera hur kyrkan verkade som en enhet, hur ingen himmelsk auktoritet fanns utanför denna kyrka, hur denna kyrka tog strid för sina läror, hur den med sin himmelska auktoritet ordinerade och sände ut specifika man till ledarskap och mission. 

Detta i sig bevisar givetvis inte att exempelvis Romersk-katolska kyrkan är den sanna kyrkan. Det det bevisar är att det tidigt fanns allena en kyrka med gudagiven auktoritet som i en hierarkiskt organisation missionerade, startade församlingar och förvaltade den apostoliska tron. Sedan dess har cirka tvåtusen år passerat. Här lämpar sig ett kyrkohistoriskt studium. Dock kvarstår frågan vad som hände med denna auktoritet och vart den är att finna idag? Samt huruvida det är rimligt att den kyrka som Jesus instiftade och den auktoritet han gav exklusivt till denna kyrka idag är borta, eller att det genom årtusendena skedde en förändring till att denna kyrka och auktoritet numera är helt allmännelig, oavsett vilken lära man håller sig till och oavsett om man står i relation till apostlarna eller ej?

Kritik mot baptismen

Min kritik mot baptismen som kristen tolkningstradition börjar redan för flera år sedan då jag började ta avstånd från Andersonsekten och därmed samtidigt fick anledning att ifrågasätta huruvida de problem jag uppfattade inom rörelsen gick djupare än Andersons tydliga sektmetodik och brist på kvalifikationer för sin ledartjänst.

Redan i Juli 2019 kritiserade jag svensk frikyrka hårt på bloggen, och propagerade för de konfessionella lutherska frikyrkorna i Sverige.

Nu när jag alltså under flera år ifrågasätt det jag lärt mig i evangelikala kyrkor och baptistiska kyrkor, ser jag det lämpligt att framställa någon koncis kritik öppet.

Jag vill inleda med att dock betona att många baptistiska frikyrkor, i synnerhet i Usa, är långt mer konservativa i bemärkelsen bibeltroende än många andra kyrkor och samfund, och att flera har ett överlag rent evangelium. Även om jag anser att dessa kyrkor kunde vara tydligare i sina formuleringar och att de på vissa doktrinella punkter helt enkelt har fel, vill jag inte för den sakens skull vara småaktig och förkasta dem helt eftersom jag personligen sett mycket gott komma från dem.

Punkt 1. Dopfrågan

För att sälla sig till en baptist dopsyn krävs att man accepterar synen att dopet är helt och fullt enbart en symbolhandling. Det vill säga att absolut ingenting gudomligt sker i dopet, det är ett fullkomigt mänskligt verk och ingenting mer. Detta är djupt problematiskt från ett bibliskt perspektiv. Bibeln är tydlig med att sammankoppla dopet med frälsningen.

Även om bibeltexterna som berör dopet är mycket klara, kan jag förstå att man initialt kan ha svårt att förstå resonemanget kring exempelvis barndopet. Men saken gäller gäller ju inte det, utan just den knivskarpa skiljelinjen mellan de två uppfattningarna om huruvida dopet är etthundra procent en symbolhandling, eller om Gud faktist verkar i dopet. Om man ska vara konsekvent i sin baptistiska dopsyn förutsätts alltså att dopet är helt symboliskt, inte enbart 99% symboliskt. Att det delvis är en bild för Kristi död och uppståndelse håller alla med om. Bibeln talar om att vi i dopet får den Helige Ande, samt att dopet frälser.

“Petrus svarade dem: “Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva.” – Apg 2:38 (SFB15)

“Efter denna förebild frälser nu dopet också er. Det innebär inte att kroppen renas från smuts utan är ett rent samvetes bekännelse till Gud genom Jesu Kristi uppståndelse…” – 1 Pet 3:21

“Jesus svarade: “Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.” – Joh 3:5

Punkt 2. Nattvardssynen

På samma sätt som baptistisk dopsyn är den av ren symbolik menar den klassiskt baptistiska eller frikyrkliga synen att även nattvarden endast är en symbolhandling. Om vi läser Bibeln konsekvent med en texttrogen tolkning lär den dock tydligt att nattvarden inte enbart är en symbolhandling, utan också en bokstavlig förbundsmåltid med Herren, Jesu sanna kropp och blod till nåderik förlåtelse av synd.

“Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: “Tag och ät. Detta är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: “Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.” – Matt 26:26‭-‬28

“Den som äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt syndar därför mot Herrens kropp och blod. Var och en ska pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. Den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig.” – 1 Kor 11:27‭-‬29

Punkt 3. Utkorelsen

Nya testamentet talar frekvent om de kristnas utkorelse, att vi är utvalda till Kristus redan innan jorden skapades. Detta förnekar i regel baptister.

“Han har utvalt oss i honom före världens skapelse till att vara heliga och fläckfria inför honom. I kärlek har han förutbestämt oss till barnaskap hos honom genom Jesus Kristus, efter sin goda viljas beslut…” – Ef 1:4‭-‬5

“Men vi måste alltid tacka Gud för er bröder, Herrens älskade, eftersom Gud från begynnelsen har utvalt er till frälsning genom att ni helgas av Anden och tror på sanningen.” – 2 Tess 2:13

“Ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.” – Joh 6:44

“Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet.” – 2 Tim 1:9

Punkt 3. Ecklesiologin

Vad är kyrkan? Lär Bibeln verkligen autonoma församlingar? Det är tydligt i Nya Testamentet att Jesus inrättar en enda hierarkisk kyrka, där enhetlig teologi och lydnad inför officiella doktriner och dogmer förutsätts.

Kunde någon på apostlarnas tid bli kristen av egen maskin, eller bli kristen genom apostlarnas predikan och därefter besluta att starta en egen församling utan relation till de ämbetesbärande apostlarna och pastorerna? Tanken är absurd. Bibeln talar om en enda världsvid kyrka med enhetlig tolkningstradition.

“Och jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över den.” – Matt 16:18

“Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren…” – Ef 2:20‭-‬21

“…så är vi många en enda kropp i Kristus. Men var för sig är vi varandras lemmar.” – Rom 12:5

“Ge akt på er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare, till att vara herdar för Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.” – Apg 20:28

Punkt 4. Bibelns relation till kyrkan

På samma sätt som Jesus instiftar sin kyrka, finner vi där auktoriteten att tolka skriften. På samma vis som det inte är en biblisk tanke att vem som helst kan starta en egen kyrka, finns det inget bibelstöd för en öppen tolkning av Bibeln där var och en har till uppgift, eller ens kan, tolka skriften utan att ta hänsyn till hur kristna sedan Jesu och apostlarnas tid har tolkat den.

Exempelvis har ingen idag mandat att teoretisera kring huruvida treenigheten är biblisk eller ej, eftersom den eniga kyrkan fastställt hur Guds natur ska förstås i tidiga koncilier som alla varit överens om i runt 1500 år.

“Stå därför fasta, bröder, och håll er till den undervisning ni har fått, muntligt eller genom brev.” – 2 Tess 2:15

“Jag berömmer er för att ni tänker på mig i allt och håller fast vid den undervisning som jag har fört vidare till er.” – 1 Kor 11:2

“De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna.” – Apg 2:42

Vi ser alltså att den baptistiska teologin på flera håll relativiserar skriften såväl som den fullständigt negligerar en klassisk förståelse av kristen tro. Detta har lett till ett konstant behov av att omformulera sig och omvärdera sina läror. I avsaknaden av en katekes, trosbekännelser, en hierarki eller historisk förankring känner sig varje ny kyrka manad att återuppfinna hjulet i polemik mot allting man tror sig veta är falskt.

Under illusionen av att vara emot vad de uppfattar som katolsk vidskepelse hamnar välmenande människor i heresi när de slänger ut 2000 år av tolkningstradition med troendedopvattnet, i föreställningen att vi idag vet bättre än såväl de första kristna, som Jesus själv.

Det krävs en återgång till traditionell kristendom

Västerlandet står inför sin kanske största svårighet någonsin. Över hela världen har en ideologiskt driven globalistisk elit i flera årtionden, kanske århundraden, drivit en mycket destruktiv agenda. En agenda som är emot traditionella värderingar och förhållningssätt, och som gör allt den kan för att bryta ner en efter en av de gamla, goda samhällsinstitutionerna och värdena. 

Detta har i synnerhet drabbat västerlandet. Europa och Nordamerika, med dess historiska kolonialplatser har genom alla tider varit en kristendomens, filosofins, arkitekturens och litteraturens fyrbåk i den bebodda världen. Europa är den moderna civilisationens och kristna kyrkornas moder, varför hon också är den som drabbats hårdast av fiendens angrepp. Den som ämnar fälla ett träd, hugger i roten, innan den kapar grenarna.

Denna agenda tar sig uttryck i den socialmarxistiska doktrin som gjort Sverige till hela världens socialkontor och på samma gång ett skräckexempel för de västerländska nationer som ännu hoppas och ber att inte behöva gå samma drastiska förfall till möte, som Sverige redan gjort.

Sverige står bokstavligen i lågor. Socialmarxismen som i praktiken korrumperat vår regering till globalismens nickedockor har drivit ett tvåfrontskrig där man å ena sidan brutit ner tron på kärnfamiljen och därmed desarmerat dem som kan tänkas göra motstånd genom en andlig kastrering av mannen, familjefadern, och dels ödslat svenska skattemedel på att utan medborgerligt stöd låtit horder av främmande människor från tredje världen formligen forsa in över Sveriges gränser. Detta har resulterat i en svag och indoktrinerad befolkning, en dålig ekonomi och ett samhälle som på grund av invandrarvåld är långt mer våldshärjat och ociviliserat än någonsin i Sveriges historia.

Svensken är alltså desarmerad, andligen kastrerad, föraktad och undertryckt av främlingar med sämre seder och religion. Men främst ska vi komma ihåg att detta alltså låtits ske av våra makthavare. Sveriges regering stal huset och öppnade dörren så att allsköns gathundar och laglösa utlänningar kunde komma in och härja. 

Vi är inte kallade till att ryggradlöst se på medan hedniska främlingar devalverar historiskt svenska kristna värderingar och levnadssätt till förmån för multikulturell interreligiös ekumenik och förakt för historiska kristna etnostater.

I denna tid har lärosätena blivit ideologiskt styrda uppfostringsinstutitioner där abnormaliteter likt homofili och feministiska idéer påtvingas studenter genom ändringar i skolplanen. Målet med svensk undervisning har primärt blivit att driva den globalistiska homofil-liberala propagandan. Statliga myndigheter ska certifieras av homofila lobbyorganisationer, vilka dessutom innehar monopol på sexualundervisningen i skolorna. Detta är densamma homofillobby som i dess tidiga år också propagerade för pedofili och dess legalisering. 

Även drogliberalisering är utspritt. I princip alla Sveriges ungdomar lever efter svagbegåvade föreställningar kring att människans frihet inte enbart innefattar utan rent av förutsätter dess rätt att göra som den vill med dess egna liv och kropp. Användandet av droger är därför inget man finner uppseendeväckande, utan är lika vanligt förekommande idag som alkoholkonsumtion. 

Alkoholkonsumtionen har alltid varit hög i Sverige och generationer av hem och äktenskap har slagits sönder med trasiga barn med förstörd uppväxt och dålig social kapacitet som resultat. Idag resulterar kombinationen av generationer av barn och ungdomar med alkohol och drogmissbruk i en ytterliggare fördummad befolkning, vilken inte presterar något annat än småbrottsstatistik, hor och allsköns dekadens. En sådan befolkning kräver resurser, men är också lätt att kontrollera.

I en tid när cannabis inte ens anses vara en drog, och när rekreation anses viktigare än existentiella frågor, eller samhällsfrågor, behövs ett verkligt alternativ som kan lyfta människan ur sin misär och upprätta henne till sann frihet, frimodighet, och ett rent traditionellt leverne. 

Den post-moderna människan finner sig nu rotlös och vilsen i den dekadensens dypöl som är det så kallade progressiva globala samhället, och är i det desperataste behovet av en alternativ livsstil. Det som krävs är en historisk tillbakagång. En personlig andlig renässans och en återgång till forna värderingar, ett traditionellt kristet levnadssätt och andlig pånyttfödelse. Det vill säga riktig kristendom, inte den feminiserade avart som idag förekommer i västvärldens alla liberala församlingar. Enbart detta kan rädda nationen, familjen, framtidens barn, och dig som läser detta

Vad är dålig evangelisation?

När jag satt i Mora kyrkas träbänkar hösten 2010 så var jag en ung alkoholist med psykiska problem.

Jag hade flyttat till Mora för att läsa upp mina betyg på folkhögskola, och hittat till anrika Mora kyrka på en av mina höstpromenader. Där doftade som stearinljus mellan tusenåriga stenväggar. Jag brukade sätta mig ner i en bänkrad i det tomma kyrkorummet och be, samt läsa något ur deras psalmbok som hade lite evangelietexter i slutet. Sedan reste jag mig och gick lika tyst som jag smugit in, utan att tala med någon, och den tunga träporten slog igen bakom mig.

Jag har många gånger undrat varför ingen kom fram till mig, frågade något om mig, hur jag mådde, eller predikade evangeliet? Jag menar, hur ofta vandrar ungdomar helt sonika in i kyrkolokaler? Där fanns ju personal, jag hörde dem diskret i bakgrunden då och då.

Kanske såg någon mig men ville inte störa? Kan hända tänkte någon att jag var församlingsmedlem? Kanske tänkte någon att om Gud ville att jag skulle bli frälst så skulle det komma att ske oavsett deras ansträngningar?

De kommande två åren var fruktansvärt jobbiga. Det var misslyckad skolgång, misslyckade relationer, depression och droger som efter ett par år slutligen mynnade ut i ett andligt sökande inom först nyandlighet, sedan Hare Krishna-rörelsen, och därefter Jehovas Vittnen. Jag har ofta funderat över vad som hade sett annorlunda ut om jag fått höra det rena evangeliet tidigare.

Kanske hade jag sluppit genomleva ytterligare två år av terror? Eller, kanske var jag ännu inte redo att ta emot dess budskap?

När jag blev drabbad av evangeliet och kom till tro i min lägenhet i Orsa i Januari 2012 ville jag omgående berätta för andra. Som ett nu före-detta Jehovas vittne var jag van vid att gå dörr-till-dörr och predika vad vi trodde, och det tedde sig självklart vara den bibliska metoden.

Men därefter tog människofruktan vid, samt att jag som helt ensam kristen i min bekantskapskrets sällan hade någon att gå ut med. Det jag så småningom kom att göra var att leda vardagliga samtal in på frågor om tro och därefter styra det mot evangeliet. Jag brukade sedan följa upp genom att köpa en bibel eller någon bok med vittnesbörd till de jag samtalat med.

När jag efter mitt besök hos baptistfundamentalister i Usa blivit bekant med begreppet själavinnande evangelisation såg jag det som det enda rätta, och i synnerhet det mest effektiva.

Det var ju samma sätt som Jehovas Vittnen predikade, nämligen dörr-till-dörr med Bibel i hand. Med den skillnaden att vi knappt alls använde traktat och liknande, och predikade ett rent evangelium av tro istället för vittnenas osaliga gärningslära.

Att predika för familjemedlemmar eller nära vänner kan vara mycket svårare. De vet hur man är, vem man varit och vilket bagage man har. De är därför inte sällan motvilliga att ta en på allvar.

Jag har funnit att man å ena sidan ska vara glad för ett ord här och ett där, exempelvis en vers talad vid rätt tillfälle, men att man alltid ska försöka att på samma strukturerade sätt som man gör vid själavinnande med främlingar framlägga hela evangeliet punk efter punk ifrån Bibeln. Man måste förstå att låta Gud tala genom skriften och inte förlita sig på sim än egna förmåga.

Slutligen kan man säga att det finns effektiva sätt att predika evangeliet på, såväl som det finns ineffektiva. Det finns bibliska sätt och sätt som inte alls är bibliska och antagligen därför har sämre resultat.

I slutändan är dock den enda riktigt dåliga evangelisationen den som inte blir av. Jag menar, jag var över tjugo år gammal när jag förstod att Jesus dog på korset för människans synd, och att vi genom tro på honom och hans frälsarverk blir frälsta av nåd. Detta hade jag aldrig hört förut. Är det rimligt i ett land som Sverige, med tusenårig historia av kristendom?

Kristna ledare är fega

Det enda jag ser från kristna ledare är på ett eller annat sätt en mjäkighet gentemot synd.

De använder i regel Guds kärlek tillsammans med Guds nåd som ett enormt suddgummi som ogiltigförklarar allting
obekvämt som Gud sagt i sitt ord.

För frälsning krävs enbart tro, men det omintetgör inte betydelsen av hela Skriften, till såväl doktrin
och uppbyggelse, till tuktan i rättfärdighet. Utan insikten av synd kan en människa inte förstå sitt
behov av en frälsare, därför behövs inte bara kärlek, utan även tuff predikan mot synd.

När det gäller frågor om kontroversiell synd undrar jag varför kristna så sällan talar om Guds vrede och dom, när det nästan uteslutande är vad Gud talar om rörande svår synd, även i NT?

Om man som kristen ledare finner sig vara mer kärleksfull än Gud i dessa frågor, borde man kanske
fråga sig huruvida ens tro är baserad på Bibeln eller på sekulär moral?