Kristen sionism definieras som kristnas vurmande för det judiska folket som helhet och i synnerhet dess rätt till en judisk nationalstat.
Detta motiveras ur bibliska felläsningar där bristfällig förståelse av förbundsteologi i kombination med amerikansk dispensationalism formar en vidskeplig föreställning om det judiska folkets särställning inför Gud, samt överhöghet framför icke-judar.
Den bibliska läran är mycket tydlig. Forna Israels stammar valdes av Gud till att peka hednafolken mot Gud, Herren Jehova. Den gammaltestamentliga berättelsen framställer Israels cirka fyratusenåriga historia som kantad av avfall och uppror mot Gud.
Berättelsen om Israels stammar och deras brokiga relation till Herren når sin kulmen i det judiska folkets förkastande av den utlovade messias, Jesus.
När Jesus framträder har stammarna splittrats och kvar finns en blandad befolkning där de olika religiösa grupperingarna som helhet har gemensamt att de i sin förhärdade mänskliga rabbinska tradition förkastar uppfyllandet av Guds profetia om messias och dödar honom.
“Men han svarade och sade till dem: »Varför överträden I själva Guds bud, för edra stadgars skull?” – Matteus 15:3 (1917)
“…Ni har fått utstå samma lidanden av era landsmän som de av judarna, de som dödade både Herren Jesus och profeterna och som nu har drivit bort oss. De behagar inte Gud och är fiender till alla människor, eftersom de hindrar oss att predika för hedningarna, så att dessa blir frälsta. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men vredesdomen skall komma över dem till slut.” – 1 Tess 2:14-16
Judarna, som Gud alltså gjort till sitt verktyg i att frälsa världen, har i sin otro blivit djävulens barn och avrättar således Jesus, Guds son. Jesus har själv talat om judarnas otro och ställning i relation till Gud, om hedningarnas likvärdighet i trons rättfärdighet och den adoption som tillkommer den som blivit frälst.
Judarna är förkastade och tillber djävulen i förklädnad av människors läror. Istället är det de frälsta som är Guds egendomsfolk och barn.
“Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt. Den som faller på den stenen skall krossas, och den som stenen faller på skall smulas sönder. Översteprästerna och fariseerna hörde hans liknelser, och de förstod att det var om dem han talade.” – Matteus 21:43-45
Det är alltså judarnas messiasmord till trots, som i synnerhet den evangelikala eller frikyrkliga kristenheten ännu uppehåller det judiska kollektivet som Guds utvalda folk, eller egendomsfolk.
Den religiösa sionistiska idén kan beskrivas som ett spektrum där varierande grader av vidskeplighet kring judarna verkar i symbios med sekundära läror som inte sällan används för att bistå ett teologiskt system som förankrar judarnas särställning inför Gud och i historien.
Det finns exempelvis de som menar att judarna alls inte är i behov av att bli frälsta eftersom de är i särställning till Gud på grund av ras och historia, men även de som menar att det å ena sidan inte längre existerar någon skillnad mellan jude och hedning, men att det judiska folket är predestinerat till frälsning medan fri vilja och personlig frälsning gäller för hedningarna. Den teologiska följden av kristen sionism kan således vara en motsägelse av biblisk frälsningslära.
Inte minst råder stor vidskepligehet kring judarnas ställning i eskatologin, där den moderna israeliska statens grundande ses som uppfyllande av profetia och ett tecken på att den sista tiden närmar sig.
Man menar alltså att Gud upprättat och beskyddat staten Israel för sina syftens skull. Men detta är högst motsägelsefullt då judarna hela Gamla testamentet igenom kastades ut ur landet och föll under Guds vrede då de avföll i synd och avgudadyrkan.
I ljuset av den bibliska berättelsen skulle alltså judarna behövt omvända sig till Herren för att återfå landet – något som givetvis inte skedde 1948 när staten Israel grundades till följd av åtskilliga terrorattentat och införandet av apartheid.
Istället är judarna mer otrogna och dekadenta än någonsin vad gäller deras religiösa liv. De följer samma rabbinska mänskliga seder som Jesus förkastade, och är under samma förbannelse som de själva uttalade när de dödade Kristus.
“Han frågade: “Vad har han då gjort för ont?” Men de skrek ännu högre: “Korsfäst honom!” När Pilatus såg att inget hjälpte utan oron bara ökade, tog han vatten och tvådde sina händer inför folket och sade: “Jag är oskyldig till den mannens blod. Det här får ni själva ta ansvar för.” Allt folket svarade: “Låt hans blod komma över oss och över våra barn!” – Matteus 27:23-25 (SFB)
Altar & Incense 