Den apostoliska kyrkan

Jesus instiftade en kyrka. Det kanske verkar okontroversiellt, men sanningen är att många protestanter inte tänker över ämnet ecklesiologi överhuvud taget. Det vill säga att gemene frikyrklig person i min erfarenhet tar sin kyrkosyn helt för givet. 

Det förefaller som att man tänker sig att det mest väsentliga är den lära som Jesus kom med, och där finns så klart en poäng. Men att inte begrunda hur Jesus kom med denna lära, genom vilken kanal eller till vilka personer han ämnade sprida denna lära till världen, är att göra selektiv läsning av bibeltexten, antagligen därför att man blivit lärd av ens egna tradition att göra så. I förlängningen tycks detta grunda sig i att frikyrkligheten förutsätter den totala avsaknaden av en historisk apostolisk kyrka bokstavligen grundad av Jesus själv. Om man ska kunna legitimera tiotusentals kyrkosamfund som startas på godtyckliga grunder med godtyckligt kvalificerade ledare krävs en kyrkosyn så liberal att det i praktiken inte finns något rätt eller fel, ingen direkt historisk auktoritet att ta hänsyn till. Finns en sådan auktoritet är man ju tvungen att ta hänsyn till den om man har för avsikt att “vara kyrka.”

Man kan knappast vara bibeltrogen samtidigt som man har ett sådant selektivt perspektiv. Med andra ord går det inte att, och vi som människor har inte rätt och auktoritet att, själva godtyckligt bedöma vad som är viktigt i Bibeln, vilka läror som vi ska se som primära, och på så vis bedriva smörgåsbordsteologi. Om vi lägger våra frikyrkliga föreställningar åt sidan så gott det går och medvetet anstränger oss för att vara så objektiva som möjligt och inte låta förutfattade meningar diktera hur vi läser Bibeln kan vi våga se andra perspektiv. Det är som Jesus säger till den laglärde, “…Vad är skrivet i lagen? Huru läser du?” – Lukas 10:26 (1917 års översättning)

Ja, hur vi läser är avgörande för vår förståelse. Det är inte ovanligt att vi alls inte betänker det bagage av erfarenheter och influenser vi har med oss som glasögon när vi tittar på bibeltexten. Jag noterade för några år sedan, och ser det därefter ofta, hur den frikyrkliga teologin ofta utgår ifrån ett underliggande antikatolskt perspektiv. Det vill säga att man skyr undan från allting som man uppfattar som högkyrkligt eller katolskt eftersom man liksom bara vet att katolicismen är heresi. Barndopet, menar man, är obibliskt därför att Romersk-katolikerna ägnar sig åt det. Att Lutheraner ägnar sig åt det ser man som en Romersk-katolsk kvarleva som Luther inte hade tid eller förstånd att skaka av sig. Den bokstavliga nattvardssynen ses likaledes som gammal Katolsk vidskepelse. Den hierarkiska kyrkosynen ser man som en kvarleva av en förvärldsligad kyrka som blivit ett med gamla statsmakter, medan den sanna nytestamentliga församlingen ses som någon sorts frigjord vardagsrumsgrupp utan vare sig struktur eller organisation. 

Man är ofta okunnig om det faktum att dessa läror inte bara har förekommit sedan den absolut tidigaste apostoliska kyrkan, utan också uteslutande motiveras på biblisk och teologisk grund. Som man känner sig själv känner man andra heter det, men trots att frikyrkan inte har någon historiskt kontinuerlig systematisk teologi så har den historiska kyrkan det. Man har aldrig bedrivit smörgåsbordsteologi utan istället frenetiskt slagit fast och stridit för de apostoliska läror man sett sedan kyrkans början, och förstått att ingen doktrin är separerad från en annan utan att allting är en del av ett sammanhängande system. 

Låt oss se på några skriftställen som gör det klart att Jesus instiftar en kyrka, inte ett koncept, och att han ger auktoritet till denna kyrka, inte till vem som helst. 

“Så säger ock jag dig att du är Petrus; och på denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga.

Jag skall giva dig himmelrikets nycklar: allt vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen.” – Matteus 16:18-19

Denna text används frekvent av Romersk-katoliker som ett bevis för petrusämbetet. Detta är inte ett försvar av petrusämbetet. Vi kan dock utläsa flera saker ur denna perikop. Det första är att det finns en klippa, någonting fast förankrat, i motsats till någonting fritt öppet för tolkningar. Det andra är att Jesus på denna klippa ska bygga sin församling. Det utesluter att församlingen kan byggas någon annanstans. Denna klippa ska dessutom aldrig överkommas av dödsrikets portar, vilket vi i förbigående kan förutsatta innebär att ondskan aldrig ska kunna tillintetgöra denna klippa. Sedan ser vi hur himmelrikets nycklar ska ges denne Petrus, alternativt denna klippa, beroende pa hur man läser. Det gör ingen skillnad för vår analys här. Poängen är att dessa nämnda nycklar tycks vara ett bildspråk som syftar till den himmelska auktoriteten. Den himmelska auktoriteten hade givetvis Kristus, varför han hade möjlighet att ge denna auktoritet vidare till denne Petrus, eller denna klippa. 

Det är lätt att idag mena att den som läst Bibeln och är troende med ens har denna auktoritet, blir del av denna klippa. Men har du någonsin funderat pa den historisk-geografiska kontext detta utspelar sig i? Jag menar att det för varje bibelläsare är uppenbart att inte vem som helst under den nytestamentliga tiden kunde starta forsamling. Om Kalle från Jerusalem eller Damaskus hade fått höra om evangeliet på Paulus tid, så hade han inte kunna starta sin egen kyrka. Den kyrka som fanns var den enda med auktoritet. Det är ju precis det som sker med Paulus som trots att han får direkt tilltal från Jesus, snart beger sig till apostlarna där han blir en del av kyrkan innan han påbörjar sitt vida missionsarbete.

På samma sätt finns åtskilliga exempel på hur apostlarna, genom Den Helige Ande, avskiljer och ordinerar särskilda människor för att med apostolisk auktoritet, ja rent av gudagiven auktoritet, utföra det arbete som väntade dem. Exempelvis här

“När dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige Ande: »Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag har kallat dem till.» Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem begiva sig åstad. Dessa, som så hade blivit utsända av den helige Ande, foro nu ned till Seleucia och seglade därifrån till Cypern.” – Apg 13:2-4

och här

“Därefter utvalde de åt dem »äldste» för var särskild församling och anbefallde dem efter bön och fastor åt Herren, som de nu trodde på.” – Apg 14:23

och här ser vi dels att Paulus ordinerat Titus, men även instruerar Titus att fortsatt ordinera andra på samma sätt

“När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle ordna vad som ännu återstod att ordna, och för att du, på det sätt som jag har ålagt dig, skulle i var särskild stad tillsätta äldste…” – Titus 1:5

Här påminner Paulus Timoteus om den verksamma nådegåva som kommit till honom genom Paulus handpåläggning, vilket visar på att Paulus ordinerade ledare på samma sätt som apostlarna gjorde, det rör sig exempelvis alltså ej om något symboliskt. 

“Fördenskull påminner jag dig att du må uppliva den nådegåva från Gud, som i följd av min handpåläggning finnes i dig.” – 1 Tim 1:6

Här nedan ser vi hur ett samlat apostlaråd fattar beslut i att ordinera män för arbetet, och att de genom handpåläggning förmedlar sin apostoliska auktoritet. 

“Då sammankallade de tolv hela lärjungaskaran och sade: »Det är icke tillbörligt att vi försumma Guds ord för att göra tjänst vid borden. Så utsen nu bland eder, I bröder, sju män som hava gott vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet, män som vi kunna sätta till att sköta denna syssla. Vi skola då helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.» Det talet behagade hela menigheten. Och de utvalde Stefanus, en man som var full av tro och helig ande, vidare Filippus och Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas, slutligen Nikolaus, en proselyt från Antiokia. Dem läto de träda fram för apostlarna, och dessa bådo och lade händerna på dem.” – Apg 6:2-6

Nedan ser vi hur apostlarna tillsammans fattar beslut för hela kyrkan med hjälp av Den Helige Ande, vilket visar på samma auktoritet som Jesus ger kyrkan i evangeliet, vilket visar hur den apostoliska auktoriteten fungerade rent hierarkiskt från första början.  

“Då uppstod söndring, och Paulus och Barnabas kommo i ett ganska skarpt ordskifte med dem. Det bestämdes därför, att Paulus och Barnabas och några andra av dem skulle, för denna tvistefrågas skull, fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem…Då trädde apostlarna och de äldste tillsammans för att överlägga om denna sak…Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit att icke pålägga eder någon ytterligare börda, utöver följande nödvändiga föreskrifter…” – Apg 15:2, 28

Vi kan alltså dra slutsatsen att Jesus instiftar något som i de efterkommande åren är den nytestamentliga kyrkan, att han ger himmelsk auktoritet till denna kyrka och inte till vem som helst, att man för att vara delaktig i denna auktoritet måste stå i relation till apostlarna, samt att denna kyrkas auktoritet förmedlas vidare i succession från apostlarna till de första församlingsledare vilka i sin tur instrueras att på samma vis förmedla denna apostoliska auktoritet vidare. Vi kan också konstatera att den nystestamentliga kyrkan beslutade kring tvistefrågor via ett apostoliskt råd, så kallat koncilium, vilket också bekräftar en hierarkiskt struktur.

Denna korta analys har syftat till att ge en överblick över den tidigaste kyrkans hierarki och dess auktoritet. Det finns åtskilliga verser som skulle kunna användas för att exemplifiera hur kyrkan verkade som en enhet, hur ingen himmelsk auktoritet fanns utanför denna kyrka, hur denna kyrka tog strid för sina läror, hur den med sin himmelska auktoritet ordinerade och sände ut specifika man till ledarskap och mission. 

Detta i sig bevisar givetvis inte att exempelvis Romersk-katolska kyrkan är den sanna kyrkan. Det det bevisar är att det tidigt fanns allena en kyrka med gudagiven auktoritet som i en hierarkiskt organisation missionerade, startade församlingar och förvaltade den apostoliska tron. Sedan dess har cirka tvåtusen år passerat. Här lämpar sig ett kyrkohistoriskt studium. Dock kvarstår frågan vad som hände med denna auktoritet och vart den är att finna idag? Samt huruvida det är rimligt att den kyrka som Jesus instiftade och den auktoritet han gav exklusivt till denna kyrka idag är borta, eller att det genom årtusendena skedde en förändring till att denna kyrka och auktoritet numera är helt allmännelig, oavsett vilken lära man håller sig till och oavsett om man står i relation till apostlarna eller ej?

Den apostoliska kyrkan

Ortodox, katolik, eller kristen?

Det förekommer att svenskar konverterar till utländska kyrkor. Detta är djupt problematiskt från ett troende kristet perspektiv eftersom dessa kyrkor lär något avsevärt annorlunda än evangelisk-luthersk, eller baptistisk tro som genom århundradena varit kutym i Sverige.

Det faktum att man överväger att lämna ett (i alla fall en gång) lutherskt samfund för ett med väsensskild frälsningslära, bekräftar att de som gör så är fullkomligt okunniga gällande grundläggande kristen doktrin.

Folk konverterar i regel till ortodoxin eller katolicismen av en av två anledningar, vad vi kan kalla grupptillhörighet eller historia.

Det vill säga, man vill tillhöra någon kyrka och kunna beteckna sig kristen men man är besviken på Svenska kyrkan, så eftersom katolska kyrkan inte dalatar med homofili lika frekvent som svenska kyrkan, så väljer man att bli katolik.

Eller så blir man ortodox för man inser att ortodoxin precis som katolicismen går att spåra historiskt tillbaka till iaf 300 -talet. Därmed anser man det vara legitim religion. Man kanske har kopplingar till ett land med en ortodox statskyrka. Man väljer därmed ortodoxi eller katolicism på grund av att det upplevs ligga nära till hands.

Men ingen människa läser bibeln några gånger pärm till pärm och når slutsatsen att det enda rätta är att bli katolik, eller grekisk-ortodox för den delen. Dessa kyrkor är urgamla institutioner, inte bibeltroende församlingar.

Jag stod efter min frälsningsupplevelse själv inför frågan om vilket samfund som har rätt doktrinellt. Detta borde vara det enda som avgör vart vi slår ner våra bopålar.

“All skrift som är ingiven av Gud är ock nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet…”
– 2 Timotheosbrevet 3:16 (1917)

Det vill säga, en sann kristen sällar sig endast till den grupp kristna vars lära överensstämmer med vad bibeln lär. Alla som argumenterar annorlunda är icke-kristna, ofrälsta katolska traditionalister med flera.

Det sista kristna kyrkor behöver är fler icke-kristna i sina församlingar. Det är det som lett till ett urvattnande av bibelns sanningar och en liberalisering av kyrkorna.

Om man förkovrar sig bibeldoktrin direkt ur bibelns pärmar inser man snart att endast en smal gren av den internationella kristenheten kan betäknas, eller ens betäknar sig själv, som bibeltroende.

Bibeln lär att den är den enda auktoriteten, Guds direkta tilltal till människan, men nästan alla samfund och kyrkor lär att samfundet står över bibeln, och därmed har tolkningsföreträde.

I praktiken innebär detta, helt okontroversiellt, att katolska kyrkan menar sig vara direkt ledd av Gud, medan bibeln inte kan leda dig såvida den inte tolkas genom kyrkans lärosäten. Detsamma gäller de ortodoxa kyrkorna.

Detta går rakt emot bibelns lära om ett allmänt prästerskap och Jesus varandes den enda medlaren mellan människa och Gud. Denna typ av falska heirarkiska kyrkostruktur har historiskt sett varit förödande för den kristna tron, såväl som för folken i de länder där dessa statskyrkor verkat. Det har lett till förföljelse, förbud mot sanna kristna samlingar, och landsflykt.

“Och af Jesu Christo, som är ett troget vittne, förstfödder ifrå de döda, och en Förste öfver Konungarna på jordene; den oss älskat hafver, och tvagit oss af våra synder med sitt blod; Och gjort oss till Konungar och Prester för Gudi, och sinom Fader. Honom vare ära och välde, ifrån evighet till evighet. Amen. Si, han kommer, med skyn, och all ögon skola se honom, och de honom stungit hafva, och all slägte på jordene skola jämra sig; ja, Amen.” – Uppenbarelseboken 1:5‭-‬7 (SK73)

Det finns en uppsjö av villolära i dessa kyrkor. I biblisk mening är de alls inte kyrkor, utan har mer gemensamt med österländsk mysticism än med det rena evangeliet. Exempelvis kallar de sina präster “Fader”, fast Jesus tydligt säger “Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen.” – Matt 23:9 (SFB)

De tillber Maria som Guds mor, vilket är hädelse och trams ur ett bibliskt perspektiv. När en kvinna prisade Maria i bibeln så tillrättavisade Jesus henne. “Då Jesus sade detta, ropade en kvinna i folkskaran: “Saligt är det moderliv som har burit dig och saliga de bröst som du har diat.” Han sade: “Säg hellre: Saliga är de som lyssnar till Guds ord och bevarar det.” – Matt 11:27

Den främsta avskyvärdheten med den katolska och de ortodoxa kyrkorna är dock väsentlig doktrin, där de lär glasklar villolära. Exempelvis framställer båda frälsningen, den kristna trons kärna varpå människans eviga tillstånd vilar, som gärningsbaserad.

När jag varit ute och predikat evangeliet här i Florida och stött på katoliker bekräftar de alltid denna gärningskult. När man frågar “Är du säker på att du kommer att komma till himlen när du dör?” Så svarar de att “Ja, så länge jag hinner omvända mig från alla mina synder innan jag dör” eller “Ja, om jag hinner be Gud förlåta mig.” Om de inte rakt ut svarar “Nej” vill säga. Vissa säger faktiskt rakt ut “Jag är inte kristen, jag är katolik.”

Detta överensstämmer med officiell katolsk och ortodox doktrin, nämligen att man till skillnad från bibeltroende frikyrkor helt saknar frälsningsvisshet. Det är hemskt obibliskt och tragiskt.

Bibeln lär klart och tydligt att frälsningen (att Jesus räddar dig från ditt helvetesstraff och ger dig evigt liv i himlen) sker av Guds nåd genom vår tro på Jesus och hans verk på korset. Varken mer eller mindre. Inga gärningar krävs för att bli frälst, men heller inte för att behålla denna frälsning. Gud är den som verkar i vår frälsning från synden. Jesus har redan gjort allt, vi behöver bara mottaga gåvan som är evigt liv.

“Och såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bliva upphöjd, så att var och en som tror skall i honom hava evigt liv.” – Joh 3:15

“Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen ska inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.” – Joh 3:36 (SFB)

Det är antagligen bibelns mest grundläggande och avgörande tema att Gud oförtjänt räddar oss ur vårt syndfulla tillstånd.

“Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” – Rom 5:8

“Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet.”- Rom 4:5 (1917)

Det är också mycket tydligt och logiskt att vi inte kan förlora vår frälsning, eftersom den dels upprepade gånger kallas “evig/evigt liv”, och eftersom vi inte förtjänat den från början utan erhållit den av Guds nåd allena.

“Jag ger dem evigt liv. De ska aldrig någonsin gå förlorade, och ingen ska rycka dem ur min hand. Min Far som gett mig dem är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Fars hand. Jag och Fadern är ett.” – John 10:28-30

Ortodox, katolik, eller kristen?