Den apostoliska kyrkan

Jesus instiftade en kyrka. Det kanske verkar okontroversiellt, men sanningen är att många protestanter inte tänker över ämnet ecklesiologi överhuvud taget. Det vill säga att gemene frikyrklig person i min erfarenhet tar sin kyrkosyn helt för givet. 

Det förefaller som att man tänker sig att det mest väsentliga är den lära som Jesus kom med, och där finns så klart en poäng. Men att inte begrunda hur Jesus kom med denna lära, genom vilken kanal eller till vilka personer han ämnade sprida denna lära till världen, är att göra selektiv läsning av bibeltexten, antagligen därför att man blivit lärd av ens egna tradition att göra så. I förlängningen tycks detta grunda sig i att frikyrkligheten förutsätter den totala avsaknaden av en historisk apostolisk kyrka bokstavligen grundad av Jesus själv. Om man ska kunna legitimera tiotusentals kyrkosamfund som startas på godtyckliga grunder med godtyckligt kvalificerade ledare krävs en kyrkosyn så liberal att det i praktiken inte finns något rätt eller fel, ingen direkt historisk auktoritet att ta hänsyn till. Finns en sådan auktoritet är man ju tvungen att ta hänsyn till den om man har för avsikt att “vara kyrka.”

Man kan knappast vara bibeltrogen samtidigt som man har ett sådant selektivt perspektiv. Med andra ord går det inte att, och vi som människor har inte rätt och auktoritet att, själva godtyckligt bedöma vad som är viktigt i Bibeln, vilka läror som vi ska se som primära, och på så vis bedriva smörgåsbordsteologi. Om vi lägger våra frikyrkliga föreställningar åt sidan så gott det går och medvetet anstränger oss för att vara så objektiva som möjligt och inte låta förutfattade meningar diktera hur vi läser Bibeln kan vi våga se andra perspektiv. Det är som Jesus säger till den laglärde, “…Vad är skrivet i lagen? Huru läser du?” – Lukas 10:26 (1917 års översättning)

Ja, hur vi läser är avgörande för vår förståelse. Det är inte ovanligt att vi alls inte betänker det bagage av erfarenheter och influenser vi har med oss som glasögon när vi tittar på bibeltexten. Jag noterade för några år sedan, och ser det därefter ofta, hur den frikyrkliga teologin ofta utgår ifrån ett underliggande antikatolskt perspektiv. Det vill säga att man skyr undan från allting som man uppfattar som högkyrkligt eller katolskt eftersom man liksom bara vet att katolicismen är heresi. Barndopet, menar man, är obibliskt därför att Romersk-katolikerna ägnar sig åt det. Att Lutheraner ägnar sig åt det ser man som en Romersk-katolsk kvarleva som Luther inte hade tid eller förstånd att skaka av sig. Den bokstavliga nattvardssynen ses likaledes som gammal Katolsk vidskepelse. Den hierarkiska kyrkosynen ser man som en kvarleva av en förvärldsligad kyrka som blivit ett med gamla statsmakter, medan den sanna nytestamentliga församlingen ses som någon sorts frigjord vardagsrumsgrupp utan vare sig struktur eller organisation. 

Man är ofta okunnig om det faktum att dessa läror inte bara har förekommit sedan den absolut tidigaste apostoliska kyrkan, utan också uteslutande motiveras på biblisk och teologisk grund. Som man känner sig själv känner man andra heter det, men trots att frikyrkan inte har någon historiskt kontinuerlig systematisk teologi så har den historiska kyrkan det. Man har aldrig bedrivit smörgåsbordsteologi utan istället frenetiskt slagit fast och stridit för de apostoliska läror man sett sedan kyrkans början, och förstått att ingen doktrin är separerad från en annan utan att allting är en del av ett sammanhängande system. 

Låt oss se på några skriftställen som gör det klart att Jesus instiftar en kyrka, inte ett koncept, och att han ger auktoritet till denna kyrka, inte till vem som helst. 

“Så säger ock jag dig att du är Petrus; och på denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga.

Jag skall giva dig himmelrikets nycklar: allt vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen.” – Matteus 16:18-19

Denna text används frekvent av Romersk-katoliker som ett bevis för petrusämbetet. Detta är inte ett försvar av petrusämbetet. Vi kan dock utläsa flera saker ur denna perikop. Det första är att det finns en klippa, någonting fast förankrat, i motsats till någonting fritt öppet för tolkningar. Det andra är att Jesus på denna klippa ska bygga sin församling. Det utesluter att församlingen kan byggas någon annanstans. Denna klippa ska dessutom aldrig överkommas av dödsrikets portar, vilket vi i förbigående kan förutsatta innebär att ondskan aldrig ska kunna tillintetgöra denna klippa. Sedan ser vi hur himmelrikets nycklar ska ges denne Petrus, alternativt denna klippa, beroende pa hur man läser. Det gör ingen skillnad för vår analys här. Poängen är att dessa nämnda nycklar tycks vara ett bildspråk som syftar till den himmelska auktoriteten. Den himmelska auktoriteten hade givetvis Kristus, varför han hade möjlighet att ge denna auktoritet vidare till denne Petrus, eller denna klippa. 

Det är lätt att idag mena att den som läst Bibeln och är troende med ens har denna auktoritet, blir del av denna klippa. Men har du någonsin funderat pa den historisk-geografiska kontext detta utspelar sig i? Jag menar att det för varje bibelläsare är uppenbart att inte vem som helst under den nytestamentliga tiden kunde starta forsamling. Om Kalle från Jerusalem eller Damaskus hade fått höra om evangeliet på Paulus tid, så hade han inte kunna starta sin egen kyrka. Den kyrka som fanns var den enda med auktoritet. Det är ju precis det som sker med Paulus som trots att han får direkt tilltal från Jesus, snart beger sig till apostlarna där han blir en del av kyrkan innan han påbörjar sitt vida missionsarbete.

På samma sätt finns åtskilliga exempel på hur apostlarna, genom Den Helige Ande, avskiljer och ordinerar särskilda människor för att med apostolisk auktoritet, ja rent av gudagiven auktoritet, utföra det arbete som väntade dem. Exempelvis här

“När dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige Ande: »Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag har kallat dem till.» Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem begiva sig åstad. Dessa, som så hade blivit utsända av den helige Ande, foro nu ned till Seleucia och seglade därifrån till Cypern.” – Apg 13:2-4

och här

“Därefter utvalde de åt dem »äldste» för var särskild församling och anbefallde dem efter bön och fastor åt Herren, som de nu trodde på.” – Apg 14:23

och här ser vi dels att Paulus ordinerat Titus, men även instruerar Titus att fortsatt ordinera andra på samma sätt

“När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle ordna vad som ännu återstod att ordna, och för att du, på det sätt som jag har ålagt dig, skulle i var särskild stad tillsätta äldste…” – Titus 1:5

Här påminner Paulus Timoteus om den verksamma nådegåva som kommit till honom genom Paulus handpåläggning, vilket visar på att Paulus ordinerade ledare på samma sätt som apostlarna gjorde, det rör sig exempelvis alltså ej om något symboliskt. 

“Fördenskull påminner jag dig att du må uppliva den nådegåva från Gud, som i följd av min handpåläggning finnes i dig.” – 1 Tim 1:6

Här nedan ser vi hur ett samlat apostlaråd fattar beslut i att ordinera män för arbetet, och att de genom handpåläggning förmedlar sin apostoliska auktoritet. 

“Då sammankallade de tolv hela lärjungaskaran och sade: »Det är icke tillbörligt att vi försumma Guds ord för att göra tjänst vid borden. Så utsen nu bland eder, I bröder, sju män som hava gott vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet, män som vi kunna sätta till att sköta denna syssla. Vi skola då helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.» Det talet behagade hela menigheten. Och de utvalde Stefanus, en man som var full av tro och helig ande, vidare Filippus och Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas, slutligen Nikolaus, en proselyt från Antiokia. Dem läto de träda fram för apostlarna, och dessa bådo och lade händerna på dem.” – Apg 6:2-6

Nedan ser vi hur apostlarna tillsammans fattar beslut för hela kyrkan med hjälp av Den Helige Ande, vilket visar på samma auktoritet som Jesus ger kyrkan i evangeliet, vilket visar hur den apostoliska auktoriteten fungerade rent hierarkiskt från första början.  

“Då uppstod söndring, och Paulus och Barnabas kommo i ett ganska skarpt ordskifte med dem. Det bestämdes därför, att Paulus och Barnabas och några andra av dem skulle, för denna tvistefrågas skull, fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem…Då trädde apostlarna och de äldste tillsammans för att överlägga om denna sak…Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit att icke pålägga eder någon ytterligare börda, utöver följande nödvändiga föreskrifter…” – Apg 15:2, 28

Vi kan alltså dra slutsatsen att Jesus instiftar något som i de efterkommande åren är den nytestamentliga kyrkan, att han ger himmelsk auktoritet till denna kyrka och inte till vem som helst, att man för att vara delaktig i denna auktoritet måste stå i relation till apostlarna, samt att denna kyrkas auktoritet förmedlas vidare i succession från apostlarna till de första församlingsledare vilka i sin tur instrueras att på samma vis förmedla denna apostoliska auktoritet vidare. Vi kan också konstatera att den nystestamentliga kyrkan beslutade kring tvistefrågor via ett apostoliskt råd, så kallat koncilium, vilket också bekräftar en hierarkiskt struktur.

Denna korta analys har syftat till att ge en överblick över den tidigaste kyrkans hierarki och dess auktoritet. Det finns åtskilliga verser som skulle kunna användas för att exemplifiera hur kyrkan verkade som en enhet, hur ingen himmelsk auktoritet fanns utanför denna kyrka, hur denna kyrka tog strid för sina läror, hur den med sin himmelska auktoritet ordinerade och sände ut specifika man till ledarskap och mission. 

Detta i sig bevisar givetvis inte att exempelvis Romersk-katolska kyrkan är den sanna kyrkan. Det det bevisar är att det tidigt fanns allena en kyrka med gudagiven auktoritet som i en hierarkiskt organisation missionerade, startade församlingar och förvaltade den apostoliska tron. Sedan dess har cirka tvåtusen år passerat. Här lämpar sig ett kyrkohistoriskt studium. Dock kvarstår frågan vad som hände med denna auktoritet och vart den är att finna idag? Samt huruvida det är rimligt att den kyrka som Jesus instiftade och den auktoritet han gav exklusivt till denna kyrka idag är borta, eller att det genom årtusendena skedde en förändring till att denna kyrka och auktoritet numera är helt allmännelig, oavsett vilken lära man håller sig till och oavsett om man står i relation till apostlarna eller ej?

Coronavirus, förtröstan och frälsning

Ordspråksbokens tjugoförsta kapitel läser i trettioförsta versen att “Hästar rustas ut för stridens dag, men från HERREN är det som segern kommer.” – (Ord 21:31 1917)

En sådan visdom kan vi behöva ta till oss idag när coronaviruset vuxit till en global pandemi, men också blivit något av ett panikens tillstånd hos många. Den ovisshet inför framtiden som kommer i anslutning till denna situation skapar oro och rädsla hos många. Det är alldeles naturligt att känna sig såväl hjälplös som förvirrad.

I versen ovan är Skriften tydlig med att vi som människor visst bör rusta oss och strida så gott vi kan, men att vi aldrig får glömma realiteten att Herren Jehova är den som slutligen ger oss seger. Detta såväl i krig som i motgång och sjukdom. Mot detta virus ska vi givetvis bruka försiktighet och se till att vi är redo resursmässigt för karantän och så vidare, men Gud är den som ytterst håller vår hälsa i sin hand.

Varifrån kommer egentligen coronaviruset? Är det mänskligt skapad biologisk krigföring, eller ett resultat av kinesisk brist på hygien? Frågorna hopar sig naturligvis, men sanningen är nog att att vi aldrig med säkerhet kommer att få vetskap.

Bibeln lär oss dock gång efter annan att förtrösta på Gud, att inte vara rädda, och att vänta på vad Gud ska göra. Om vi förstår att Gud känner till våra alla behov, och vi med frälsningsvisshet lever ett liv i bön efter Herrens ord så kan vi genom att applicera ett vidare perspektiv sova gott om natten med tilltro till att Gud tar hand om oss.

“Jag sökte HERREN, och han svarade mig, och ur all min förskräckelse räddade han mig.” – Psalm 34:5

När vi vet att vi är frälsta av nåd genom tro på Jesu verk på korset kan vi betänka det han säger till oss i slutet av missionsbefallningen: “Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.” (Matt 28:20 SFB)

Det finns oändlig förtröstan och beskydd hos Jesus. Se till att du är säker på att du är frälst. Bibeln säger “…Se, nu är den välbehagliga tiden; se, nu är frälsningens dag.” (2 Kor 6:2)

Frälst blir du genom att förstå att Jesus dog på korset för din synd, att han fastän han var utan synd iklädde sig din synd och dog, blev begraven och tog ditt helvetesstraff och på tredje dagen uppstod igen så att du genom att sätta din tillit till hans verk på korset tillräknas hans rättfärdighet inför Gud fader, slipper syndens helvetesstraff och får evigt liv och ett hem i himlen när du dör.

Be Jesus att han räddar dig från helvetet och ger dig ett hem i himlen.

“Ty den lön som synden giver är döden, men den gåva som Gud av nåd giver är evigt liv, i Kristus Jesus, vår Herre.” – Romarbrevet 6:23

“Ty av nåden ären I frälsta genom tro — och det icke av eder själva, Guds gåva är det — icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig.” – Efesierbrevet 2:8-9

“Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv.” – Johannes 3:16

Det är klart att judarna dödade Jesus

Det är inte ett subjektivt, vinklat påstående att säga att det judiska folket som kollektiv dödade Jesus. I Bibeln står det att judarna upprepade gånger utbrast att Pontius Pilatus skulle döda Jesus. “Då frågade Pilatus dem: »Vad skall jag då göra med Jesus, som kallas Messias?» De svarade alla: »Låt korsfästa honom.» Men han frågade: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade de ännu ivrigare: »Låt korsfästa honom.»”
– Matteus evangelium 27:22‭-‬23 (1917 års bibelöversättning)

Att judarna inte skulle dödat Jesus är en samtida myt. Det är helt uppenbart i bibelberättelsen att så var fallet. Det är heller inte så att dagens judar nödvändigtvis förnekar detta. I deras totala förakt för kristendomen och Jesus uttrycker de sig ofta stolt och nonchalant över det faktum att dåtidens judar avrättade den utlovade messias. (Amerikansk rabbin ser inget problem i att judarna dödade Jesus – https://youtu.be/QOn9DeHEBWo)

Det mest anmärkningsvärda i sammanhanget är dock något som få känner till, i synnerhet eftersom bibelkunskapen idag är mycket bristfällig hos gemene man. Det är nämligen så att det samlade judiska folket, detsamma som ihärdigt begär att Pontius Pilatus ska korsfästa Jesus, även uttalar en förbannelse över sig själva.

De säger i verserna som följer “När nu Pilatus såg att han intet kunde uträtta, utan att larmet blev allt starkare, lät han hämta vatten och tvådde sina händer i folkets åsyn och sade: »Jag är oskyldig till denne mans blod. I fån själva svara därför.» Och allt folket svarade och sade: »Hans blod komme över oss och över våra barn.»
– Matteus 27:24‭-‬25 (min fetmarkering)

Detta säger de för att stilla Pontius Pilatus oro över att bli delaktig i att avrätta vad han uppfattar vara en rättfärdig man. Notera att det står “allt folket”, det vill säga att en unison skara samlade judar, inte enkom den religiösa eliten och prästerskapet, tog på sig ansvaret för Jesu avrättning.

Anledningen till judarnas förakt för Kristus är nu som då att de i sin avfällighet från biblisk doktrin anser honom heretiskt. Johannes evangelium läser

“Då blev judarna ännu ivrigare att döda honom, eftersom han inte bara upphävde sabbaten utan också kallade Gud sin Far och gjorde sig själv lik Gud.” – Johannesevangeliet 5:18 (Svenska folkbibeln 2014)

Vidare talar inte endast evangelieberättelserna om judarnas ständiga förföljelse av Jesus och de första kristna, även Paulus betonar detta i sina epistlar. I första Tessalonikerbrevet säger han att judarna dödade Jesus och berättar att förföljer de kristna, att de inte behagar Gud och att Guds vrede är över dem.

“Ni bröder har ju blivit efterföljare till Guds församlingar i Judeen som lever i Kristus Jesus. Ni har fått utstå samma lidanden från era landsmän som de har fått från judarna,

som dödade både Herren Jesus och profeterna och som nu har drivit bort oss. De behagar inte Gud, och de motarbetar alla människor

när de försöker hindra oss från att predika för hedningarna så att dessa blir frälsta. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men vredesdomen har till slut kommit över dem.“
– Första Tessalonikerbrevet 2:14‭-‬16

Sammanfattningsvis står det utom all tvivel att bibeln lär att dåtidens judiska kollektiv dödade Jesus. De enda som förnekar detta historiska faktum är de som drivs av en politisk agenda och förkastar bibelns trovärdighet.

Varning för ständig polemik

Det stämmer att vi som kristna måste ta samhällsansvar. Vi måste stå upp för det goda, och säga ifrån när den här tidens ideal och värderingar i själva verket är mycket onda, förvrängda och störda.

“And have no fellowship with the unfruitful works of darkness, but rather reprove them” – Eph 5:11 (KJV)

 

Det samma gäller villoläror och falska profeter, folk som förvränger vad Bibeln lär och predikar falskheter. Då är det vår uppgift att peka ut dem och säga emot dem. Det är helt bibliskt.

“Beloved, believe not every spirit, but try the spirits whether they are of God: because many false prophets are gone out into the world.” – 1 Joh 4:1

“Them that sin rebuke before all, that others also may fear.” – 1 Tim 5:20

“Preach the word; be instant in season, out of season; reprove, rebuke, exhort with all long suffering and doctrine.” – 2 Tim 4:2

Det är dock en smal väg där man bör vara aktsam så att man inte faller i ändera dike. 

“Thou hypocrite, first cast out the beam out of thine own eye; and then shalt thou see clearly to cast out the mote out of thy brother’s eye.” – Matt 7:5

De flesta kristna idag, säger absolut ingenting alls emot den villfarelse och den ondska som propageras i samhället och marknadsförs som postmodern godhet. Då förnekar man Bibeln och i förlängningen Kristus.

Där vill man inte vara som kristen. Dit är man inte kallad. Man är kallad till frimodigt motstånd i rättfärdighet.

Å andra sidan måste man vara försiktig och granska sina egna avsikter. Är man driven av nitälskan för Herrens ord, eller av högmod, stolthet, uppblåst av sin kunskap? 

“Be not righteous over much; neither make thyself over wise: why shouldest thou destroy thyself?” – Ecc 7:16

Kristen tro kan aldrig främst drivas av polemik. Om du ständigt behöver något att vara emot, någon att säga emot, något att peka på och distansera dig ifrån för att därigenom finna din egna identitet i Kristus, så står det illa till med din tro. 

“But the end of all things is at hand: be ye therefore sober, and watch unto prayer. And above all things have fervent charity among yourselves: for charity shall cover the multitude of sins.” – 1 Pet 4:7-8

Vi ska peka finger och döma rättfärdigt, men vi ska också akta oss själva och vara ödjuka. Vi är också kallade att leva i frid med människor så långt vi kan. Din tros motivation borde inte vara polemik, utan glädje i din frälsning.

“Rejoice in the Lord always: and again I say, Rejoice.” – Phil 4:4

“Yet I will rejoice in the Lord, I will joy in the God of my salvation.” -Hab 3:18

“These things have I spoken unto you, that my joy might remain in you, and that your joy might be full.” – Joh 15:11

Hur hanterar man en svacka i sin tro?

När folk faller bort från sitt kristna liv, kallas det på engelska att man “backslide”, liksom att man glider tillbaka till sitt gamla jag

Det finns ett missförstånd som lyder att den kristne som backslide eller som avfaller från tron tillbaka in i världslighet inte är frälst. Det är en villlolära. 

En kristen kan inte förlora sin frälsning. Om man kunde förlora sin frälsning genom att synda skulle ingen vara frälst, dessutom skulle det innebära att gärningar är nödvändiga för att behålla frälsningen. “Not by works of righteousness which we have done, but according to his mercy he saved us…” -Titus 3:5

Jag har under det senaste året bevittnat ett antal nära vänner falla bort från det kristna livet in i världslighet. Flera av dem hade gemensamt att de inte var starkt förankrade i en församling som de borde varit. “I was glad when they said unto me, Let us go into the house of the Lord.” – Ps 122:1

Jag såg en nära vän börja dricka dagligen, festa och bedriva otukt efter att hans flickvän lämnade honom. 

Innan dess läste han åtta kapitel i Bibeln varje dag, predikade frälsning från dörr-till-dörr minst en gång i veckan och gick i kyrkan tre gånger i veckan. Han var en hängiven broder och en föredömlig kristen. “Wherefore let him that thinketh he standeth take heed lest he fall” – 1 Cor 10:12

Det kan alltså hända vem som helst av oss. Vi måste som frälsta förstå att synden ännu bor i oss, samtidigt som vi genom Jesu blod är rättfärdiga. Vår syndiga natur lockar och drar i oss och leder till svårigheter i våra liv.

“Then when lust hath conceived, it bringeth forth sin: and sin, when it is finished, bringeth forth death.” – James 1:15

När min nära vän föll in i världslighet såg jag hur hans kyrka verkade ignorera honom. Till en början ringde de och sökte kontakt med honom, men när han inte svarade gav de upp. De verkade tycka att han skulle se hur hemsk världen är och sedan komma tillbaka till kyrkan och det kristna livet. 

“Brethren, if a man be overtaken in a fault, ye which are spiritual, restore such an one in the spirit of meekness; considering thyself, lest thou also be tempted. Bear ye one another’s burdens, and so fulfil the law of Christ.” – Gal 6:1-2

“But now I have written unto you not to keep company, if any man that is called a brother be a fornicator, or covetous, or an idolater, or a railer, or a drunkard, or an extortioner; with such an one no not to eat.” – 1 Cor 5:11

Jag tyckte det var en dålig strategi att liksom överlämna honom till världen. De visste inte vilken synd han var i, och kunde kanske varit mer förstående.

Jag försökte ge bibliska råd, men insåg att den som faller tillbaka till sitt gamla världsliga liv knappast bryr sig. Det var svårt att veta vad jag skulle säga.

“And above all things have fervent charity among yourselves: for charity shall cover the multitude of sins.” – 1 Pet 4:8

Hur ska man då bemöta en vän som faller in i ett världsligt leverne? Samt, hur kan man själv komma tillbaka till trons kristna liv om man haft en svacka i sin tro?

Fokusera på frälsningen

Om blivit frälst så har du mottagit evigt liv som en gåva från Gud. Han har friköpt dig, du är fri varesig du känner det eller inte – och du har ett evigt liv i himlen ned Gud! Tänk på det och fokusera inte på det negativa i ditt liv, eller dina tillkortakommanden.

Det är viktigt att berätta för någon i synd vad Bibeln säger. Men till en viss gräns är det också viktigt att låta Kristi kärlek övertäcka synden. 

“For by grace are ye saved through faith; and that not of yourselves: [it is] the gift of God…” – Eph 2:8

Gud tuktar sina barn till lärdom när de syndar, men han förlåter och upprättar oss lika snabbt. Jesus är densamma idag som när han vandrade på jorden, såg eländet och bar vår synd på korset.

“Jesus Christ the same yesterday, and to day, and for ever.” – Heb 13:8

Läs Guds ord

Som kristna borde vi läsa Bibeln varje dag. Genom att läsa Guds ord får vi veta hans tankar och vilja, löften och kärlek till oss. Det är genom sitt ord som Gud talar till oss. “Thy word is a lamp unto my feet, and a light unto my path.” – P 119:105

Vänta på Gud

När vi går igenom svåra saker i våra liv kan det vara svårt att se Guds hand i det hela. Faktum är att Gud önskar vårt bästa och har upprättelse för oss, men ibland är vi otåliga istället för att ha tillit till Gud.

Tänk på att alla kan avfalla eller ha en svacka, sätt inte bara press på din vän att prestera i Biblläsning eller att gå i kyrkan. Om det känns tungt kommer det troligen inte ske. Buden välsignar, men frälsningen är fri och håller genom allt.

“I know the thoughts that I think toward you, saith the LORD, thoughts of peace, and not of evil, to give you an expected end.” – Jer 29:11

Samtala med någon om hur du upplever det

Det är ofta skönt att veta att någon förstår hur du upplever det. Att tappa tron, eller motivationen för det kristna livet är vanligt och händer alla någon gång. Att ventilera det du upplever kan göra att det känns mer överkomligt.

“A friend loveth at all times, and a brother is born for adversity.” – Prov 17:17

“A man that hath friends must shew himself friendly: and there is a friend that sticketh closer than a brother.” – Prov 18:24

Min vän återvände till kyrkan efter ett år. Han började läsa Bibeln då och då efter att ha varit med om en trafikolycka. Idag är han förlovad med en kristen kvinna och går i kyrkan regelbundet. Vi hoppas och ber att han snart även går ut och predikar evangeliet.

Gud hatar biskop Eva Brunne

Den så kallade biskopen Eva Brunne kommer att brinna i Helvetet eftersom hon är en Kristusförnekande sodomit. Att detta är hur Gud straffar sodomiter lär Bibeln helt enhetligt från pärm till pärm.

I Gamla Testamentet lärs det som bekräftas i det Nya Testamentet, nämligen att Gud hatar homofiler och har instiftat dödsstraffet för sodomi eller “homosexualitet” (3 Mose 20:13). Att en kvinna och tillika sådan villolärande Gudshatare (Rom 1:29) fått en ledarställning i en organisation som kallar sig “kyrka” är absurt och ett hån mot Gud, när hon för några hundra år sedan (med all rätt) sannolikt hade bränts på bål utanför densamma.

Denna lära att Gud hatar homofiler är varken ny eller prekär i sig, även om kristenheten idag valt att frångå allt vad grundläggande historisk kristendom lärt. I alla tider har kristendomen, oberoende vilken tradition eller samfund, lärt att sodomi (för jo, Sodoms synd var just homosexualitet) är onaturligt och äckligt, och att Gud hatar det. Detta har även erkänts av regeringar världen över, och är än idag vida erkänt eftersom sodomi ännu är kriminaliserat i cirka 80 nationer. Givetvis är västvärlden tillsammans med den ogudaktiga judestaten israel i framkant när det gäller att byta Guds lag och vanligt bondvett mot satanisk självdyrkan och abnormalitet.

 

Vad lär då Bibeln om det vi idag så fint kallar homosexualitet?

Först och främst lär Bibeln i Gamla Testamentet att homosexuella handlingar ska straffas med döden. Detta står i Mose lag, det vill säga den lag som Herren Gud gav till Israels folk att leva efter. Det står:

“Om en man ligger med en annan man som en man ligger med en kvinna, begår de en avskyvärd handling. De skall straffas med döden. De bär på blodskuld.” – 3 Mosebok 20:13

och

“Du skall inte ligga med en man som en man ligger med en kvinna. Det är avskyvärt.” – 3 Mose 18:22

För att förstå hur Gud rent praktiskt går tillväga med homosexualitet kan vi titta på berättelsen om städerna Sodom och Gomorra. Den berättelsen finner vi i 1 Mosebok 18 och 19, det vill säga innan Gud gav lagen till den Israelitiska teokratin, men det är ett tydligt exempel på vad Gud tycker om homosexualitet.

Det som utspelar sig i berättelsen är kortfattat att Gud kommer till Abraham och berättar att han planerar att förstöra städerna Sodom och Gomorra, men Abraham vädjar till Gud att inte göra det eftersom Abrahams brorson Lot bor där, och kanske finns där några få gudfruktiga människor. Gud sänder då två änglar i människoskepnader in i Sodom för att de ska se om det finns något gott där, något gudsfolk, eller om Gud ska döma staden och förstöra den. Männen, det vill säga Guds två änglar blir då attackerade av stadens manliga invånare som är homofiler och vill våldta dem. Historien slutar med att Gud bränner ner Sodom och Gomorra med helveteseld som han i sin vrede låter regna över staden. Det står såhär:

“Innan de hade lagt sig omringades huset av männen i staden, Sodoms män, både unga och gamla, allt folket utan undantag. De kallade på Lot och sade till honom: “Var är de män som kom till dig i natt? För ut dem till oss så att vi får känna dem.” Då gick Lot ut till dem i porten, stängde dörren efter sig  och sade: “Mina bröder, gör inte så illa! Jag har två döttrar som aldrig haft någon man. Låt mig föra ut dem till er, så kan ni göra vad ni vill med dem. Gör bara inte något mot de här männen, eftersom de har sökt skydd under mitt tak.”

Men de svarade: “Flytta på dig!” De sade vidare: “Denne har kommit hit som främling och nu vill han bli vår domare! Nu skall vi göra mer ont mot dig än mot dem.” Och de trängde sig med våld mot Lot och stormade fram för att spränga dörren. Männen räckte ut sina händer och drog in Lot till sig i huset och stängde dörren. Männen utanför huset slog de med blindhet, både små och stora, så att de förgäves försökte finna dörren. Sedan sade de till Lot: “Har du några mer här, någon svärson eller söner eller döttrar eller någon annan som tillhör dig i staden, så för bort dem från den här platsen, för vi skall fördärva den. Deras rop har blivit så starkt inför Herren att Herren har sänt oss hit för att fördärva den.” – 1 Mose 19:9-13

och vidare

“Då lät Herren svavel och eld regna ner från himlen, från Herren, över Sodom och Gomorra. Han omstörtade dessa städer med hela slätten och alla dem som bodde i städerna och det som växte på marken.  Men Lots hustru som följde efter honom såg sig tillbaka. Och hon blev en saltstod. Tidigt följande morgon gick Abraham till den plats där han hade stått inför Herren och såg ner över Sodom och Gomorra och över hela slättlandet. Han såg då rök stiga upp från landet, som röken från en smältugn. Då Gud fördärvade städerna på slätten, tänkte han på Abraham och förde ut Lot undan förödelsen, när han omstörtade städerna där Lot hade bott.” – 1 Mose 19:24-29

Här är det tämligen tydligt att Gud hatar homosexualitet, och homosexuella, till den grad att han personligen bränner upp dem i eld.

Ändock är det vanligt att människor hävdar att Gamla Testamentet icke är relevant för kristna idag, utan att Gud idag accepterar alla och älskar alla. Man tycks mena att Gud i Gamla Testamentet  är en lite hårdare Gud än i Nya Testamentet. Men så är det inte. Om vi studerar Bibeln är det tydligt att Gud inte ändrat sin syn på detta. För det första är det enda som ändrats från lagen till Nya Testamentet de ceremoniella lagarna. (Hebréerbrevet 9:10)

För det andra bekräftas Guds syn på homosexualitet, eller sodomi, hela Bibeln igenom, inte minst av Jesus själv. Om Gud inte tycker att sodomi är en värre synd än andra, varför återkommer då städerna Sodom och Gomorra hela Bibeln igenom som exempel på den vidrigaste sortens ogudaktighet?

Det står faktiskt rakt ut i Nya Testamentet att det som hände med städerna Sodom och Gomorra skedde som ett exempel, så att sådana onda homofiler idag ska veta hur Gud kommer att straffa dem. Det står “Städerna Sodom och Gomorra dömde han till undergång. Han lade dem i aska och gav så ett exempel på vad som skulle hända de ogudaktiga.” – 2 Petrusbrevet 2:6

Några av de många skriftställen i GT som lyfter fram Sodom som ett exempel på allvarlig ogudaktighet är dessa:

“Deras uppsyn vittnar emot dem. Liksom Sodoms folk bedriver de sina synder öppet

och döljer dem inte. Ve över deras själar, ty själva har de berett sig olycka.” – Jesaja 3:9

“Jag lät ödeläggelse drabba er, liksom när Gud ödelade Sodom och Gomorra. Ni var som en brand, ryckt ur elden. Och ändå har ni inte vänt om till mig, säger Herren.” – Amos 4:11

“Missgärningen hos dottern mitt folk är större än Sodoms synd. Det omstörtades på ett ögonblick, utan att människohänder rörde vid det.” – Klagovisorna 4:6

“Och hos Jerusalems profeter har jag sett förskräckliga ting. De begår äktenskapsbrott och ljuger, de uppmuntrar dem som gör ont så att ingen skall vända om från sin ondska. De är alla för mig som Sodom och stadens invånare som Gomorras.” – Jeremia 23:14

“Därför, så sant jag lever, säger Herren Sebaot, Israels Gud: Moab skall bli som Sodom och Ammons barn som Gomorra, ett tillhåll för nässlor och en saltgrop, en ödemark till evig tid…” – Sefanja 2:9

Men Jesus älskar väl alla?

Nej. Gud älskar alla människor vid en tidpunkt, men människor har den fria viljan att förkasta evangeliet och Gud, och då kan det beroende på deras sannerligen syndfulla leverne komma en tid då Gud överlåter dem till den vidriga synd de själva valt. Det står i Romarbrevets första kapitel att det finns en sorts människor som mycket väl vet att Gud finns, de vill bara inte ha med honom att göra. Istället dyrkar de skapelsen, och detta får dem att bete sig som smutsiga djur, de kommer att hata Gud och drivs av och lever för ren orenhet och ondska. Och då, när Gud visat dem nåd men de upprepade gånger förhärdat sig mot honom, så utlämmnar Gud dem till deras självvalda orenhet.

Det står:

“Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar. De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar.

De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen. Därför utlämnade Gud dem till skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse. Och eftersom de inte ansåg det vara något värt att ha kunskap om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag, så att de gjorde sådant som är mot naturen.

De har blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter och tänker ut allt ont. De lyder inte sina föräldrar, är oförståndiga och trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa. Sådant gör de, fastän de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de som handlar så är värda döden. Ja, de samtycker också till att andra gör det.” – Rom 1:21-32

Dessa människor vägrar alltså att tillbe Gud, istället vill de förneka honom och ägna sig åt onaturliga, det vill säga abnormala, begär. När de gjort det så överger Gud dem, och förhärdar deras hjärtan precis som han gjorde med Farao, så att de inte längre har någon möjlighet att tro på honom, eller att vända om från sin vidriga livsföring. En människa blir alltså homosexuell genom att ihärdigt förneka Gud och därigenom för evigt förkastas av Gud och då bli ännu värre i sitt vidriga leverne. Homosexualitet är alltså enbart ett av flera symptom på att någon är en förkastad, ond gudshatare.

De egenskaper som romarbrevet tillskriver dessa förkastade (Engelska: “Reprobate”) är verkligen obehagliga. Det står att de är mordlystna och våldsamma, skryter och är kärlekslösa. Varje gång homofili finns med i Bibeln är det i gravt våldsamma kontexter där de homosexuella är våldtäktsmän och mördare. Ingenstans ens antyds den propaganda som tvångsmatas genom media att homofiler också vill leva i  parrelationer som vanliga människor. Det vill de inte. Aidsstatistiken är talande, folkhälsomyndighetens hemsida räcker gott och väl för att visa att homofilerna är smittospridande likt råttor som alls inte ägnar sig åt något annat än vidriga onaturliga begär. Bibeln säger ju klart och tydligt att Gud straffar dessa sodomiter, när det står “Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse.” – Rom 1:27. Där har vi alltså svaret på vart Aids kommer ifrån.

 

Vad har då detta med biskop Eva Brunne att göra?

Eva Brunne lever öppet i ett äktenskap med en kvinna och de har ett adopterat barn tillsammans. Bibeln lär inte att sodomiter inte får gifta sig, även om äktenskapet tydligt beskrivs som en förening av en man och en kvinna. Däremot lär Bibeln att de ska stenas till döds. Så visst kan man argumentera att det är väl inte så farligt om homosexuella gifter sig, så länge man stenar dem efter att de gift sig. Detta är givetvis inte den enskildes uppgift, Bibeln säger aldrig åt oss att ta lagen i egna händer, men en gudfruktig stat skulle kriminalisera sodomi och instifta dödsstraffet för det.

Brunne marcherar mot helveteseld

Att Eva Brunne är sodomit innebär att Gud överlämnat henne till hennes onaturliga begär eftersom hon förnekat Gud och valt att leva i allvarlig synd medveten om Guds lag. Nu hatar hon Gud och är alltigenom ond, fylld av orenhet och skryt. I Bibeln är också det talande för sodomiter (se exemplen ovan) att de utan skam helt öppet proklamerar sin synd. De är stolta över sin orättfärdighet. Stolthet är ju namnet på alla världens homofilmarscher som sker mitt på ljusa dagen, nämligen de så kallade prideparaderna, där Eva Brunne medverkat.

 

Att Eva Brunne dessutom öppet verkat för islam och deras falska profet, pedofilen Muhammed, gör henne till en falsk profet och villolärare. Detta är hon givetvis redan eftersom hon uppenbarligen står för att en kvinna kan vara i ledarställning, fast Bibeln uttryckligen lär att en av kvalifikationerna för att leda en kyrka är att man är man, samt att en kvinna aldrig får vara i ledarställning över mannen i församlingskontext. Det står ju “Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet…” – 1 Timoteusbrevet 2:12

Brunne hyllar pedofildjävulen

Att hon lär ut att sodomi är acceptabelt, samt att hon representerar den villolärande Svenska “kyrkan” med deras avfälliga lutherdom, gör henne också till en satanisk villolärare. (Uppenbarelseboken 2:20, Rom 1:31) Allt detta bevisar att Eva Brunne inte tror på Jesus Kristus som sin frälsare, och därför inte är frälst, vilket ju är den enda och slutgiltiga anledningen till att någon människa kommer till helvetet.

Se parallellerna mellan vad Gud hatar, och vad sodomiterna är för sorts människor.

“Sex ting är det som Herren hatar, ja, sju som han avskyr: stolta ögon, en lögnaktig tunga, händer som utgjuter oskyldigt blod, ett hjärta som smider onda planer, fötter som skyndar till det som är ont, den som främjar lögn genom att vittna falskt och den som vållar trätor mellan bröder.” – Ordspråksboken 6:16-19

“De har blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter och tänker ut allt ont. De lyder inte sina föräldrar,  är oförståndiga och trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa. ” – Rom 1:29-31

Låt oss därför förstå vilka starka propagandakrafter och vilken ondska kristenheten är ockuperad av, och fortsätta den andliga krigsföringen genom att stå upp för Guds ord och predika evangeliet så att människor kan tro och bli frälsta!

 

 

Den Norska kyrkans vidriga synd

Den Norska statskyrkan har röstat för att sodomiter ska få gifta sig i kyrkan. Alltså bryr sig kyrkans högst beslutande organ inte det minsta om Bibeln och Guds syn på saken. Att en kyrka ringaktar klara skriftställen till fördel för perversion är historiskt anmärkningsvärt, och ur en kristen synpunkt uppenbarligen sataniskt. Man kan fråga sig varför dessa homofiler vill gifta sig i en kyrka vars alla bekännelseskrifter och hela historia avskyr och förbannar dem? Uppenbarligen är det som i Sverige en fråga om statlig pk-agenda.

Svt rapporterar “Förslaget som innebär att två bröllopsritualer införs och att synen på äktenskapet blir könsneutral, får stöd av 88 av 115 delegater.  Det har arbetats fram av ett utskott i kyrkomötet, kyrkans högsta beslutande organ. En minoritet i utskottet som istället ville fortsätta utreda hur samkönade vigslar i kyrkan skulle påverka kyrkans teologiska syn på familjen i stort, fick stöd av 32 medlemmar.” (SVT)

Det fanns alltså en grupp i utskottet som önskade utreda vilka teologiska följder sodomitbröllop skulle få för Norska kyrkan, tyvärr är det för sent för sådana halvdana dödsryckningar. Den följd det får är uppenbarligen att det inte längre är en kyrka i någon biblisk mening.

Idag stöter man ibland på lögnen att Bibeln inte nämner homosexualitet och att det inte var homosexualitet som var staden Sodoms synd. Det var det. Bibeln nämner staden Sodom 49 gånger, varav 9 i Nya Testamentet. När Gud förstörde Sodom i forna tider var det strax efter att Herren Gud själv, i Jesu form, kommit till patriarken Abraham med två änglar med sig (1 Mose 18) och tydligt deklarerat “Ropet över Sodom och Gomorra är starkt och deras synd är mycket svår.” (1 Mose 18:20, SFB). Likaså står det klart och tydligt i den mosaiska lagen att “Om en man ligger med en annan man som en man ligger med en kvinna, begår de en avskyvärd handling. De skall straffas med döden. De bär på blodskuld.“ (3 Mose 20:13).

Norska kyrkan röstar för sodomi och drar Guds dom över Norge

Då säger någon att Gud i Gamla Testamentet var hård, men att Jesus är kärlek. Det är fel! Gud är densamme och samme Jesus är Herren Gud i Gamla Testamentet. (Heb 13:8) Dödsstraffet för homosexuella handlingar är inte en motsägelse mot Bibelns kärleksbud, eftersom kapitlet innan det om dödsstraff ger påbudet “…du skall älska din nästa som dig själv…” (3 Mose 19:18)

Gud och Jesus tyckte alltså att israeliterna skulle döda alla som begick homosexuella handlingar men också att de skulle älska sina nästa som sig själva. På samma vis tar Jesus aldrig på något vis avstånd från dödsstraff i Nya Testamentet utan refererar upprepade gånger till Sodom som ett exempel på ett land som kommer få en svår dom på domedagen (Matt 10:15, 11:24, Luk 10:12) och säger att “…den dag då Lot gick ut från Sodom lät Gud eld och svavel regna från himlen och gjorde slut på dem alla.” (Luk 17:29). Inte verkar Jesus ha något emot att Gud brände ihjäl dem!

Men varför ville Gud bränna upp alla människor i Sodom i eld och svavel? Jo det förklarar Nya Testamentet när det står att “Städerna Sodom och Gomorra dömde han till undergång. Han lade dem i aska och gav så ett exempel på vad som skulle hända de ogudaktiga. Men han frälste den rättfärdige Lot, som plågades av de ogudaktigas utsvävande liv.“ (2 Pet 2:6-7)  och att “Så är det med Sodom och Gomorra och städerna däromkring. På samma sätt bedrev de otukt och följde onaturliga begär. De står som ett varnande exempel och får sitt straff i evig eld.” (Jud 1:7)

Gud brände alltså upp sodomiterna så att eftervärlden skulle veta vad som händer sådana som följer den typen av onaturliga begär.

Bibeln fortsätter:

“Men han frälste den rättfärdige Lot, som plågades av de ogudaktigas utsvävande liv. Den rättfärdige mannen bodde nämligen bland dem, och dag efter dag plågades han i sin rättfärdiga själ av att se och höra det onda som de gjorde. Herren vet alltså att frälsa de gudfruktiga ur frestelsen och att hålla de orättfärdiga i förvar och straffa dem fram till domens dag, särskilt dem som i orent begär följer sin köttsliga natur och föraktar Herren. Fräcka och självsäkra skyggar de inte för att smäda höga makter, under det att änglar, som står högre i fråga om makt och styrka, inte uttalar någon smädande dom mot dem inför Herren.“ (2 Pet 2:7-11)

Gud säger att de levde ett ogudaktigt och utsvävande liv som skadade deras omgivning. Det står att de hade “orena begär” och följde sin “köttsliga natur”, alltså är det tydligt att deras synd var av sexuellt avvikande slag. Det står också att de var fräcka och stolta och att de smädade och föraktade Gud. Att homosexuella hatar Gud bekräftas av Romarbrevets första kapitel.

Aposteln berättar för oss om en viss sorts människor och säger att “Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar. De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar. De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen…” (Rom 1:21-25) 

Det sägs alltså att anledningen till att Gud gav upp och utelämnade dessa människor till deras synd är att de först frånsagt sig Gud och tillbett skapelsen istället. Vad hände då med dem? Jo, de blev homosexuella! Se hur texten fortsätter:

^“Därför utlämnade Gud dem till skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse. Och eftersom de inte ansåg det vara något värt att ha kunskap om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag, så att de gjorde sådant som är mot naturen.” (Rom 1:26-28)

Bibeln är tydlig med att det är Guds vilja att alla ska bli frälsta, men det verkar som att om någon ägnar sig åt den synd som Gud tycker är vidrigast och ihärdigt vägrar erkänna Guds existens och tro på Gud för sin frälsning, så kommer det en tidpunkt då Gud säger att det är för sent för dem, det finns inget mer hopp för dem. Detta är det rättvisa straffet för deras handlingar, säger Bibeln.

Gud dödade invånarna i Sodom och kommer att döda sodomiterna i Norge på sin vredes dag

Vad kännetecknar då dessa människor, vad är talande för sodomiter, eller homosexuella?

Bibeln fortsätter “De har blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter och tänker ut allt ont. De lyder inte sina föräldrar, är oförståndiga och trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa. Sådant gör de, fastän de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de som handlar så är värda döden. Ja, de samtycker också till att andra gör det.“ (2 Pet 2:29-32)

Låter det bekant? Gör en bildsökning på google på “gay pride” så får du se vilken vidrig otukt dessa människor bedriver på öppen gata i städer runt om i hela världen under parollen “stolthet”. Det är också sodomitorganisationen RFSL/RFSU som har monopol på sexualundervisningen i den svenska skolan, trots att deras perversioner fått mycket kritik (Sveriges Radio, Aftonbladet, SvD). Det råder alltså masshysteri över homosexuellas så-kallade rättigheter trots att det enbart är några få procent av befolkningen som är sodomiter.

Låt dig inte luras, kristna är beordrade att stå upp för Gud och Hans ord och döma ut synden öppet! (Jesaja 58:1, 1 Kor 6:3)

Vad är en Biblisk fundamentalist?

Titeln till denna artikel har jag översatt och hämtat från pastor Paul Chappells bok “What is a biblical fundamentalist?” som jag delvis även använder som underlag till denna artikel.

Idag kopplar kanske gemene man termen fundamentalist till islamiska terrorgrupper, individuella galningar som på eget bevåg utövar våld mot sin omvärld eller någon form av ideologisk, helst religiös gruppering i allmänhet som håller sig till en särskilt hård eller sträng tolkning av sin religion. Det är dock inte därifrån termen fundamentalist kommer, utan från passionerade kristnas motvilja att konformera sig efter samtidens urvattning och liberalisering av den historiska tron.

1800 och 1900-talets Nordamerika hade länge hade varit självklar plats för en stark bibeltro. Där fanns skilda inriktningar och uppfattningar levandes sida vid sida, i synnerhet i det tämligen nya landet USA. Dit hade flyktingar anlänt för att slå sig till ro och bli fria religiös förföljelse och förtryck från deras europeiska hemländer och dess statskyrkor. I efterdyningarna av det amerikanska inbördeskriget fick dock textkritiken, det vill säga skepsisen mot den klassiska kristna läran luft under vingarna.

Upplysningstidens förnuftsideal hade kommit att prägla europeiska tänkare och teologer (tex. Immanuel Kant, Fredrick Schrielmacher, Johann Semler), vilka i sin tur spred vetenskapens ideal med empiriska krav och sekularisering även till de kristna kyrkorna. Likaledes anammades Charles Darwins teori om evolution efter publiceringen av Origin of Species (1859) av delar av kristenheten. Den kristna apologetiken hamnade alltså för första gången på länge i defensivt läge, och inom kort hade man på många håll kompromissat kraftigt och stod inte längre upp för den kristna trons fundament.

När alltså även teologer och kyrkor började förneka frälsningen i Jesus Kristus och Bibelns auktoritet i utbyte mot mänsklig rationalitet, fanns det gudsmän som reste sig till trons försvar och började argumentera för sanningen. Detta skedde i synnerhet bland baptister, och många människor kom att lämna de tidiga baptistsamfunden eftersom de rört sig i en sekulär riktning (bl.a Southern Baptist Convention). Pastorer och ledare som tog avstånd från bibelkritiken samlades till konferenser (Niagara Bible Conference) i slutet på 1800-talet och slog fast tron på grundläggande (fundamentala) sanningar såsom Bibelns ofelbarhet och Jesu bokstavliga återkomst. Denna rörelse var aldrig menad som ett samfund, utan blev en väckelsens kraft som bidrog till fler konferenser, starka evangelisationsengagemang, publicerandet av mängder med bibeltrogen litteratur om Bibeln och trons fundament, samt öppnandet av högskolor med Biblisk undervisning (Bible Colleges) Med fortsättning på 1900-talet började allt fler pastorer från oberoende kyrkor att predika detta som kom att kallas fundamentalism, det vill säga den kompromisslösa tron på Bibelns sanningar.

Efter ca år 1950 tillkom en ny generation oberoende baptister (Independent Baptist), eller fundamentalister, där många kom från olika kyrkobakgrunder. Idag finns ca 13.000 oberoende baptistkyrkor (utan samfundsanknytning) i USA, men även i Kanada, Storbritannien, Australien, Japan, Norge, Ryssland och Costa Rica finns det oberoende baptistkyrkor – Ja, i hela världen!

En mycket viktig aspekt av denna baptiströrelse är att vara oberoende från andra samfund eller större sammanhang. Istället ser man den lokala kyrkan som autonom och underställd endast Kristus. Den personliga bibelläsningen är också signifikant för fundamentala baptister. Att varje dag läsa och studera Bibeln på egen hand är centralt för varje persons förståelse av Skriften. Bibeln står i centrum i baptisternas liv, i deras tro och i deras gudstjänstliv. Fundamentala baptister har också för vana att berätta för människor hur man kan bli frälst genom att tro på Jesus. Detta görs exempelvis genom att knacka dörr och leda folk genom bibelorden, genom att predika för familj och vänner, eller i samband med spridandet av biblar.  

Oberoende fundamentala baptister tror bland annat;

• Att hela Bibeln är Guds bokstavliga ord (2 Tim 3:16-17)

• Att jungfrufödelsen verkligen ägt rum (Lukas 1:26-27, 34-35)

• Att Jesu blod är det enda lösenoffret som kan betala för synden (1 Petrus 1:18-19, 1 Joh 2:2, Rom 5:9)

• Att alla människor är syndare och att en människa blir frälst endast genom att välja att sätta sin tro på Jesus som sin enda frälsare (Joh 3:16, Ef 2:8-9, Rom 3:23, 5:8, 6:23, 10:9-10)

• Att man inte kan förlora sin frälsning. Gud lovar evigt liv, inte temporärt liv. Det vill säga, en gång frälst – alltid frälst (Rom 8:38, Joh 10:28, Joh 6:35,37,40, Ps 37:28, Ps 121:7)

• Att Jesus Kristus är Gud (Heb 1:8, Joh 20:28-29,1 Tim 3:16, 1 Joh 1:1, Joh 10:30)

• Att Jesus uppstod i sin fysiska kropp (Joh 2:18-22, Luk 24:36-46)

• Att Jesus synligt ska återkomma till jorden efter vedermödan, innan Guds vrede och domens dag för att hämta de frälsta (Apg 1:11, Titus 2:13, Matt 24:29-31)

• Att de kristna ska ta avstånd ifrån världslighet och konformism (Rom 12.2, 2 Kor 6:14-17, Ps 101:3)

• Att det är alla frälstas skyldighet att predika evangeliet (Mark 16:15, 2 Tim 4:2, Apg 1:8, Luk 24:47, Ps 126:5-6, Ords 11:30)

Hur blir man frälst?

Bibelns väg till himlen

1. Medge att du är en syndare.

“Allesamman äro de syndare, och hafva intet berömma sig af för Gudi;” – Romare 3:23

“Derföre, såsom igenom ena mennisko är synden kommen i verlden, och för syndenes skull döden; och är så döden kommen öfver alla menniskor, efter de alle syndat hafva,” – Romare 5:12

Ingen är god nog att komma till Himlen av egen förtjänst. Oavsett hur mycket gott vi gör, räcker vi ändå inte till.

2. Inse straffet för din synd.

“Ty syndenes lön är döden…” – Romare 6:23 

“Och döden och helvetet vordo kastade, uti den brinnande sjön; denne är den andre döden. Och den der icke vardt funnen skrifven i lifsens bok, han vardt kastad i den brinnande sjön.” -Uppenbarelse 20:14-15

Betalningen, eller straffet för vår synd är evig död på en plats som kallas Helvetet och Den Brinnande Sjön.

3. Tro att Kristus dog på korset, begravdes, och uppstod från graven som en betalning för din synd.

“…Guds gåfva är det eviga lifvet, genom Christum Jesum, vår Herra.” – Romare 6:23 “
“Derföre beprisar Gud sin kärlek till oss att Christus är död för oss, när vi ännu vore syndare.” – Romare 5:8

“Ty så älskade Gud verldena, att han utgaf sin enda Son, på det att hvar och en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligit lif.” – Johannis 3:16

“Och vi äre vittne till allt det han gjort hafver, i Judiska landet, och i Jerusalem; den dråpo de, och hängde på träd. Denna hafver nu Gud uppväckt på tredje dagen, och låtit honom varda uppenbar;” – Gärningar 10:39-40

“Ty af nådene ären I frälste, genom trona; och det icke af eder, Guds gåfva är det; Icke af gerningar, på det ingen skall berömma sig” – Ephesier 2:8-9

“Och han hade dem ut, och sade: Herrar, hvad skall jag göra, att jag må blifva salig? Då sade de: Tro på Herran Jesum, så blifver du och ditt hus saligt;” – Apg 16:30-31

Man blir inte frälst genom att sluta synda, genom att gå i kyrkan eller vara en god människa. Frälsning är helt enkelt att sätta sin tillit till (tro på) att Jesus Kristus tog på sig straffet, alltså betalade skulden, för dina synder. 

4. Förstå att frälsningen består för evigt.

“I hoppet till evinnerligit lif, det Gud, som icke ljuga kan, för evigt utlofvat hafver;” – Titum 1:2

“På det att hvar och en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligit lif. Ty så älskade Gud verldena, att han utgaf sin enda Son, på det att hvar och en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligit lif. “- Johannis 3:15-16

“Och jag gifver dem evinnerligit lif, och de skola icke förgås evinnerliga; ingen skall heller rycka dem utu mine hand. Min Fader, som mig dem gifvit hafver, är store än alle; och ingen kan rycka dem utaf mins Faders hand. ” – Johannis 10:28-29

När Gud frälser dig, ger Han dig “evigt/evinnerligt” liv. Med andra ord liv utan slut; liv som består för evigt. Så när Han frälser dig är det för alltid. Oavsett vad du gör efter att du tar emot “gåvan av evigt liv” kan du du inte förlora din frälsning. I annat fall ljög Gud, men vi vet att Gud inte kan ljuga. 

5. Be Jesus Kristus i bön att frälsa dig.

“Ty om du bekänner med dinom mun Jesum, att han är Herren, och tror i ditt hjerta att Gud hafver uppväckt honom ifrå de döda, så varder du salig. Ty med hjertans tro varder man rättfärdig, och med munsens bekännelse varder man salig.” – Romare 10:9-10

Evigt liv är en gåva köpt av Jesu blod och som erbjuds fritt till de som åkallar Honom i tro. Alla som tror på Herren Jesus Kristus blir frälsta för alltid. Att bli frälst är en engångshändelse. Allt du behöver göra är att be Honom frälsa dig.

Låt oss hjälpa dig att formulera en bön. Det är inte själva orden som frälser, utan din tro på Jesus Kristus.

Du kan be såhär;

“Käre Jesus, jag vet att jag är en syndare och jag vet att jag förtjänar att komma till Helvetet. Men jag tror på att du dog på korset, begravdes och uppstod från graven för att betala för all min synd. Jag ber att du frälser mig och tar mig till Himlen när jag dör. Amen.”

                                                                                                          

Om du bad den här bönen och uppriktigt tror på vad du bad, så säger Gud i Bibeln att du är född på nytt och har blivit ett Guds barn – en del av Guds familj. Nu är det viktigt att du börjar att läsa Bibeln, som är Guds ord, och lär dig mer om Gud och hans vilja för ditt liv. Det är också viktigt att du umgås med andra frälsta kristna i en lokal kyrka.

På detta sätt växer du i ditt kristna liv, och blir som den man i en av Jesu liknelser som byggde sitt hus på en klippgrund och därför blev stadig och trygg. I Sverige finns det inte så många kyrkor som tror att man blir frälst genom att bara tro och att man inte kan förlora sin frälsning, och de flesta kyrkor kompromissar med Guds ord. Det är ändå viktigt att du går till den bästa församling du kan hitta, och att du själv ber och läser din Bibel. Men kom ihåg att din frälsning inte är beroende av allt detta, du är redan frälst!

Om du vill ha hjälp med att hitta en lokal församling, få stöd i ditt kristna liv, eller vill ha en gratis Bibel, är du välkommen att kontakta oss på epost; swedishbaptist@gmail.com