Den apostoliska kyrkan

Jesus instiftade en kyrka. Det kanske verkar okontroversiellt, men sanningen är att många protestanter inte tänker över ämnet ecklesiologi överhuvud taget. Det vill säga att gemene frikyrklig person i min erfarenhet tar sin kyrkosyn helt för givet. 

Det förefaller som att man tänker sig att det mest väsentliga är den lära som Jesus kom med, och där finns så klart en poäng. Men att inte begrunda hur Jesus kom med denna lära, genom vilken kanal eller till vilka personer han ämnade sprida denna lära till världen, är att göra selektiv läsning av bibeltexten, antagligen därför att man blivit lärd av ens egna tradition att göra så. I förlängningen tycks detta grunda sig i att frikyrkligheten förutsätter den totala avsaknaden av en historisk apostolisk kyrka bokstavligen grundad av Jesus själv. Om man ska kunna legitimera tiotusentals kyrkosamfund som startas på godtyckliga grunder med godtyckligt kvalificerade ledare krävs en kyrkosyn så liberal att det i praktiken inte finns något rätt eller fel, ingen direkt historisk auktoritet att ta hänsyn till. Finns en sådan auktoritet är man ju tvungen att ta hänsyn till den om man har för avsikt att “vara kyrka.”

Man kan knappast vara bibeltrogen samtidigt som man har ett sådant selektivt perspektiv. Med andra ord går det inte att, och vi som människor har inte rätt och auktoritet att, själva godtyckligt bedöma vad som är viktigt i Bibeln, vilka läror som vi ska se som primära, och på så vis bedriva smörgåsbordsteologi. Om vi lägger våra frikyrkliga föreställningar åt sidan så gott det går och medvetet anstränger oss för att vara så objektiva som möjligt och inte låta förutfattade meningar diktera hur vi läser Bibeln kan vi våga se andra perspektiv. Det är som Jesus säger till den laglärde, “…Vad är skrivet i lagen? Huru läser du?” – Lukas 10:26 (1917 års översättning)

Ja, hur vi läser är avgörande för vår förståelse. Det är inte ovanligt att vi alls inte betänker det bagage av erfarenheter och influenser vi har med oss som glasögon när vi tittar på bibeltexten. Jag noterade för några år sedan, och ser det därefter ofta, hur den frikyrkliga teologin ofta utgår ifrån ett underliggande antikatolskt perspektiv. Det vill säga att man skyr undan från allting som man uppfattar som högkyrkligt eller katolskt eftersom man liksom bara vet att katolicismen är heresi. Barndopet, menar man, är obibliskt därför att Romersk-katolikerna ägnar sig åt det. Att Lutheraner ägnar sig åt det ser man som en Romersk-katolsk kvarleva som Luther inte hade tid eller förstånd att skaka av sig. Den bokstavliga nattvardssynen ses likaledes som gammal Katolsk vidskepelse. Den hierarkiska kyrkosynen ser man som en kvarleva av en förvärldsligad kyrka som blivit ett med gamla statsmakter, medan den sanna nytestamentliga församlingen ses som någon sorts frigjord vardagsrumsgrupp utan vare sig struktur eller organisation. 

Man är ofta okunnig om det faktum att dessa läror inte bara har förekommit sedan den absolut tidigaste apostoliska kyrkan, utan också uteslutande motiveras på biblisk och teologisk grund. Som man känner sig själv känner man andra heter det, men trots att frikyrkan inte har någon historiskt kontinuerlig systematisk teologi så har den historiska kyrkan det. Man har aldrig bedrivit smörgåsbordsteologi utan istället frenetiskt slagit fast och stridit för de apostoliska läror man sett sedan kyrkans början, och förstått att ingen doktrin är separerad från en annan utan att allting är en del av ett sammanhängande system. 

Låt oss se på några skriftställen som gör det klart att Jesus instiftar en kyrka, inte ett koncept, och att han ger auktoritet till denna kyrka, inte till vem som helst. 

“Så säger ock jag dig att du är Petrus; och på denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga.

Jag skall giva dig himmelrikets nycklar: allt vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen.” – Matteus 16:18-19

Denna text används frekvent av Romersk-katoliker som ett bevis för petrusämbetet. Detta är inte ett försvar av petrusämbetet. Vi kan dock utläsa flera saker ur denna perikop. Det första är att det finns en klippa, någonting fast förankrat, i motsats till någonting fritt öppet för tolkningar. Det andra är att Jesus på denna klippa ska bygga sin församling. Det utesluter att församlingen kan byggas någon annanstans. Denna klippa ska dessutom aldrig överkommas av dödsrikets portar, vilket vi i förbigående kan förutsatta innebär att ondskan aldrig ska kunna tillintetgöra denna klippa. Sedan ser vi hur himmelrikets nycklar ska ges denne Petrus, alternativt denna klippa, beroende pa hur man läser. Det gör ingen skillnad för vår analys här. Poängen är att dessa nämnda nycklar tycks vara ett bildspråk som syftar till den himmelska auktoriteten. Den himmelska auktoriteten hade givetvis Kristus, varför han hade möjlighet att ge denna auktoritet vidare till denne Petrus, eller denna klippa. 

Det är lätt att idag mena att den som läst Bibeln och är troende med ens har denna auktoritet, blir del av denna klippa. Men har du någonsin funderat pa den historisk-geografiska kontext detta utspelar sig i? Jag menar att det för varje bibelläsare är uppenbart att inte vem som helst under den nytestamentliga tiden kunde starta forsamling. Om Kalle från Jerusalem eller Damaskus hade fått höra om evangeliet på Paulus tid, så hade han inte kunna starta sin egen kyrka. Den kyrka som fanns var den enda med auktoritet. Det är ju precis det som sker med Paulus som trots att han får direkt tilltal från Jesus, snart beger sig till apostlarna där han blir en del av kyrkan innan han påbörjar sitt vida missionsarbete.

På samma sätt finns åtskilliga exempel på hur apostlarna, genom Den Helige Ande, avskiljer och ordinerar särskilda människor för att med apostolisk auktoritet, ja rent av gudagiven auktoritet, utföra det arbete som väntade dem. Exempelvis här

“När dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige Ande: »Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag har kallat dem till.» Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem begiva sig åstad. Dessa, som så hade blivit utsända av den helige Ande, foro nu ned till Seleucia och seglade därifrån till Cypern.” – Apg 13:2-4

och här

“Därefter utvalde de åt dem »äldste» för var särskild församling och anbefallde dem efter bön och fastor åt Herren, som de nu trodde på.” – Apg 14:23

och här ser vi dels att Paulus ordinerat Titus, men även instruerar Titus att fortsatt ordinera andra på samma sätt

“När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle ordna vad som ännu återstod att ordna, och för att du, på det sätt som jag har ålagt dig, skulle i var särskild stad tillsätta äldste…” – Titus 1:5

Här påminner Paulus Timoteus om den verksamma nådegåva som kommit till honom genom Paulus handpåläggning, vilket visar på att Paulus ordinerade ledare på samma sätt som apostlarna gjorde, det rör sig exempelvis alltså ej om något symboliskt. 

“Fördenskull påminner jag dig att du må uppliva den nådegåva från Gud, som i följd av min handpåläggning finnes i dig.” – 1 Tim 1:6

Här nedan ser vi hur ett samlat apostlaråd fattar beslut i att ordinera män för arbetet, och att de genom handpåläggning förmedlar sin apostoliska auktoritet. 

“Då sammankallade de tolv hela lärjungaskaran och sade: »Det är icke tillbörligt att vi försumma Guds ord för att göra tjänst vid borden. Så utsen nu bland eder, I bröder, sju män som hava gott vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet, män som vi kunna sätta till att sköta denna syssla. Vi skola då helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.» Det talet behagade hela menigheten. Och de utvalde Stefanus, en man som var full av tro och helig ande, vidare Filippus och Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas, slutligen Nikolaus, en proselyt från Antiokia. Dem läto de träda fram för apostlarna, och dessa bådo och lade händerna på dem.” – Apg 6:2-6

Nedan ser vi hur apostlarna tillsammans fattar beslut för hela kyrkan med hjälp av Den Helige Ande, vilket visar på samma auktoritet som Jesus ger kyrkan i evangeliet, vilket visar hur den apostoliska auktoriteten fungerade rent hierarkiskt från första början.  

“Då uppstod söndring, och Paulus och Barnabas kommo i ett ganska skarpt ordskifte med dem. Det bestämdes därför, att Paulus och Barnabas och några andra av dem skulle, för denna tvistefrågas skull, fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem…Då trädde apostlarna och de äldste tillsammans för att överlägga om denna sak…Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit att icke pålägga eder någon ytterligare börda, utöver följande nödvändiga föreskrifter…” – Apg 15:2, 28

Vi kan alltså dra slutsatsen att Jesus instiftar något som i de efterkommande åren är den nytestamentliga kyrkan, att han ger himmelsk auktoritet till denna kyrka och inte till vem som helst, att man för att vara delaktig i denna auktoritet måste stå i relation till apostlarna, samt att denna kyrkas auktoritet förmedlas vidare i succession från apostlarna till de första församlingsledare vilka i sin tur instrueras att på samma vis förmedla denna apostoliska auktoritet vidare. Vi kan också konstatera att den nystestamentliga kyrkan beslutade kring tvistefrågor via ett apostoliskt råd, så kallat koncilium, vilket också bekräftar en hierarkiskt struktur.

Denna korta analys har syftat till att ge en överblick över den tidigaste kyrkans hierarki och dess auktoritet. Det finns åtskilliga verser som skulle kunna användas för att exemplifiera hur kyrkan verkade som en enhet, hur ingen himmelsk auktoritet fanns utanför denna kyrka, hur denna kyrka tog strid för sina läror, hur den med sin himmelska auktoritet ordinerade och sände ut specifika man till ledarskap och mission. 

Detta i sig bevisar givetvis inte att exempelvis Romersk-katolska kyrkan är den sanna kyrkan. Det det bevisar är att det tidigt fanns allena en kyrka med gudagiven auktoritet som i en hierarkiskt organisation missionerade, startade församlingar och förvaltade den apostoliska tron. Sedan dess har cirka tvåtusen år passerat. Här lämpar sig ett kyrkohistoriskt studium. Dock kvarstår frågan vad som hände med denna auktoritet och vart den är att finna idag? Samt huruvida det är rimligt att den kyrka som Jesus instiftade och den auktoritet han gav exklusivt till denna kyrka idag är borta, eller att det genom årtusendena skedde en förändring till att denna kyrka och auktoritet numera är helt allmännelig, oavsett vilken lära man håller sig till och oavsett om man står i relation till apostlarna eller ej?

Kritik mot baptismen

Min kritik mot baptismen som kristen tolkningstradition börjar redan för flera år sedan då jag började ta avstånd från Andersonsekten och därmed samtidigt fick anledning att ifrågasätta huruvida de problem jag uppfattade inom rörelsen gick djupare än Andersons tydliga sektmetodik och brist på kvalifikationer för sin ledartjänst.

Redan i Juli 2019 kritiserade jag svensk frikyrka hårt på bloggen, och propagerade för de konfessionella lutherska frikyrkorna i Sverige.

Nu när jag alltså under flera år ifrågasätt det jag lärt mig i evangelikala kyrkor och baptistiska kyrkor, ser jag det lämpligt att framställa någon koncis kritik öppet.

Jag vill inleda med att dock betona att många baptistiska frikyrkor, i synnerhet i Usa, är långt mer konservativa i bemärkelsen bibeltroende än många andra kyrkor och samfund, och att flera har ett överlag rent evangelium. Även om jag anser att dessa kyrkor kunde vara tydligare i sina formuleringar och att de på vissa doktrinella punkter helt enkelt har fel, vill jag inte för den sakens skull vara småaktig och förkasta dem helt eftersom jag personligen sett mycket gott komma från dem.

Punkt 1. Dopfrågan

För att sälla sig till en baptist dopsyn krävs att man accepterar synen att dopet är helt och fullt enbart en symbolhandling. Det vill säga att absolut ingenting gudomligt sker i dopet, det är ett fullkomigt mänskligt verk och ingenting mer. Detta är djupt problematiskt från ett bibliskt perspektiv. Bibeln är tydlig med att sammankoppla dopet med frälsningen.

Även om bibeltexterna som berör dopet är mycket klara, kan jag förstå att man initialt kan ha svårt att förstå resonemanget kring exempelvis barndopet. Men saken gäller gäller ju inte det, utan just den knivskarpa skiljelinjen mellan de två uppfattningarna om huruvida dopet är etthundra procent en symbolhandling, eller om Gud faktist verkar i dopet. Om man ska vara konsekvent i sin baptistiska dopsyn förutsätts alltså att dopet är helt symboliskt, inte enbart 99% symboliskt. Att det delvis är en bild för Kristi död och uppståndelse håller alla med om. Bibeln talar om att vi i dopet får den Helige Ande, samt att dopet frälser.

“Petrus svarade dem: “Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva.” – Apg 2:38 (SFB15)

“Efter denna förebild frälser nu dopet också er. Det innebär inte att kroppen renas från smuts utan är ett rent samvetes bekännelse till Gud genom Jesu Kristi uppståndelse…” – 1 Pet 3:21

“Jesus svarade: “Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.” – Joh 3:5

Punkt 2. Nattvardssynen

På samma sätt som baptistisk dopsyn är den av ren symbolik menar den klassiskt baptistiska eller frikyrkliga synen att även nattvarden endast är en symbolhandling. Om vi läser Bibeln konsekvent med en texttrogen tolkning lär den dock tydligt att nattvarden inte enbart är en symbolhandling, utan också en bokstavlig förbundsmåltid med Herren, Jesu sanna kropp och blod till nåderik förlåtelse av synd.

“Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: “Tag och ät. Detta är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: “Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.” – Matt 26:26‭-‬28

“Den som äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt syndar därför mot Herrens kropp och blod. Var och en ska pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. Den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig.” – 1 Kor 11:27‭-‬29

Punkt 3. Utkorelsen

Nya testamentet talar frekvent om de kristnas utkorelse, att vi är utvalda till Kristus redan innan jorden skapades. Detta förnekar i regel baptister.

“Han har utvalt oss i honom före världens skapelse till att vara heliga och fläckfria inför honom. I kärlek har han förutbestämt oss till barnaskap hos honom genom Jesus Kristus, efter sin goda viljas beslut…” – Ef 1:4‭-‬5

“Men vi måste alltid tacka Gud för er bröder, Herrens älskade, eftersom Gud från begynnelsen har utvalt er till frälsning genom att ni helgas av Anden och tror på sanningen.” – 2 Tess 2:13

“Ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.” – Joh 6:44

“Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet.” – 2 Tim 1:9

Punkt 3. Ecklesiologin

Vad är kyrkan? Lär Bibeln verkligen autonoma församlingar? Det är tydligt i Nya Testamentet att Jesus inrättar en enda hierarkisk kyrka, där enhetlig teologi och lydnad inför officiella doktriner och dogmer förutsätts.

Kunde någon på apostlarnas tid bli kristen av egen maskin, eller bli kristen genom apostlarnas predikan och därefter besluta att starta en egen församling utan relation till de ämbetesbärande apostlarna och pastorerna? Tanken är absurd. Bibeln talar om en enda världsvid kyrka med enhetlig tolkningstradition.

“Och jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över den.” – Matt 16:18

“Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren…” – Ef 2:20‭-‬21

“…så är vi många en enda kropp i Kristus. Men var för sig är vi varandras lemmar.” – Rom 12:5

“Ge akt på er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare, till att vara herdar för Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.” – Apg 20:28

Punkt 4. Bibelns relation till kyrkan

På samma sätt som Jesus instiftar sin kyrka, finner vi där auktoriteten att tolka skriften. På samma vis som det inte är en biblisk tanke att vem som helst kan starta en egen kyrka, finns det inget bibelstöd för en öppen tolkning av Bibeln där var och en har till uppgift, eller ens kan, tolka skriften utan att ta hänsyn till hur kristna sedan Jesu och apostlarnas tid har tolkat den.

Exempelvis har ingen idag mandat att teoretisera kring huruvida treenigheten är biblisk eller ej, eftersom den eniga kyrkan fastställt hur Guds natur ska förstås i tidiga koncilier som alla varit överens om i runt 1500 år.

“Stå därför fasta, bröder, och håll er till den undervisning ni har fått, muntligt eller genom brev.” – 2 Tess 2:15

“Jag berömmer er för att ni tänker på mig i allt och håller fast vid den undervisning som jag har fört vidare till er.” – 1 Kor 11:2

“De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna.” – Apg 2:42

Vi ser alltså att den baptistiska teologin på flera håll relativiserar skriften såväl som den fullständigt negligerar en klassisk förståelse av kristen tro. Detta har lett till ett konstant behov av att omformulera sig och omvärdera sina läror. I avsaknaden av en katekes, trosbekännelser, en hierarki eller historisk förankring känner sig varje ny kyrka manad att återuppfinna hjulet i polemik mot allting man tror sig veta är falskt.

Under illusionen av att vara emot vad de uppfattar som katolsk vidskepelse hamnar välmenande människor i heresi när de slänger ut 2000 år av tolkningstradition med troendedopvattnet, i föreställningen att vi idag vet bättre än såväl de första kristna, som Jesus själv.

Svensk frikyrka är död

Det finns ingen grupp jag har så lite gemensamt med, eller så ogärna vill associeras med, som svenska kristna.

Det jag nu skriver kommer rimligen placeras i katergorin hat. Men det är inte hat. De som kategoriserar det jag säger som hat är nämligen samma typ av kristna som jag vare sig vill, eller kan, associeras med.

Det jag upplever från djupet av min skapelse är inte hat eller fiendskap mot dessa dröser av människor i Sverige som kallar sig kristna men lever och företräder den mest antikristna världslighet till livsstil. Jag känner avsmak och äckel inför dem och deras gärningar, inte minst därför att den absoluta majoriteten av dem är fullfjädrade villolärare och falska profeter som skor sig socialt och ekonomiskt på ett evangelium lika falskt som de själva.

Jag förstår att det är starka ord och när jag tidigare skrivit i likande ordalag har diverse så kallade kristna rådgivit mig hejvilt om olämpligheten i att så att säga döma syndaren, och inte skilja på sak och person. Jag anser inte att det är ett bibliskt tillvägagångssätt att skilja på sak och person. Det som behövs är just att personerna själva pekas ut i sitt hyckleri och får stå till svars.

“Vet ni inte att de heliga skall döma världen? Om nu världen skall dömas av er, duger ni då inte till att döma i de minsta mål? Vet ni inte att vi skall döma änglar? Skall ni då inte kunna döma i vardagliga ting?” – 1 Kor 6:2-3 SFB

Detta dekadensens världsliga tillstånd gäller nästan alla inom kristenheten. Jag har under flera års tid försvarat svensk kristenhet inför bibeltroende baptister och amerikanska kristna med att det visst finns vissa frälsta i kyrkorna, vissa församlingar som är mer konservativa. Jag har givit fristående pingstförsamlingar (Ludvika pingst som Per-Johan Stenstrand förvandlade till ett hillsongjippo under tramsnamnet “Life Center”) och livets ord som exempel på kyrkor där det visserligen finns villolära, men där frälsningsläran är solid -där evengeliet fortfarande lärs ut korrekt. Det tar jag tillbaka.

Under åren har jag manat hundratals att gå i dessa kyrkor trots att de inte predikar ur Bibeln, trots att de aldrig vågar stå upp emot synd, trots att de aldrig går ut och predikar evangeliet, trots att de tillåter sodomiter i församlingarna, har icke-kvalificerade pastorer, dyrkar den kristushatande judestaten och är fullkomligt världsliga. Nu ändrar jag mig. Jag har haft fel.

Det är visserligen ett direkt påbud från Gud att församlas i kyrkan, men jag kan inte se att svensk frikyrka i sin helhet längre uppfyller någon bibliskt definition av kyrka. När jag samtalar med kristna eller läser de kristna tidningarna så når jag slutsatsen att svensk frikyrka är ett falskt påhitt, och att det inte finns några värre människor, fegare och mer dekadenta i Sverige, än de som kallar sig kristna.

Jag tillåter mig givetvis att generalisera och pratar i synnerhet om frikyrkosverige, men situationen är så eländig att det i princip inte finns några ljusglimtar att finna inom den pingst-evangelikala svenska kristenheten.

Trots amerikanska fundamentalistbaptisters insisterande att det måste funnits frälsta svenska baptister med tanke på teologin i de engelska överttningarna av Lina Sandells psalmer, har jag hittills inte funnit något som indikerar att det någonsin funnits en frikyrklig rörelse i Sverige som haft rätt frälsningslära. (Motbevisa mig mycket gärna!)

Den som läst Bibeln och ägnar tid åt Bibelstudium och bön, kan inte undgå att skämmas å pastorernas vägnar när de klär sig som homofiler och låter kvinnor predika i församlingarna.

När man sedan hör deras predikningar, med konstanta referenser från antingen populärkulturen eller katolicismen står det klart att den sista tidens ljumhet kombinerat med den svenska mannens ryggradslöshet kommit att bilda en ny kristendom. En så-kallad “hen-kristendom”, eller “fjant-kristendom” med det kända “positive only” (enbart positiva) budskapet.

Jag har själv suttit i kyrkan när Joakim Lundqvist använt katolska helgon som exempel för oss i tron, eller när Dan Salomonsson berättat om hur han knäböjde och gjorde korstecken på en katolsk mässa utomlands.

Evangeliet är Guds kraft till frälsning, Gud är härskarornas Herre och en förtärande eld! Men det evangelium de svenska frikyrkorna predikar är urvattnat och falskt och den kristendom de lever skiljer sig inte från omvärlden. De bor i Sodom och har beblandat sig med Sodom, därför är de nu del av Sodom.

“Älska inte världen, inte heller det som är i världen. Om någon älskar världen, finns inte Faderns kärlek i honom. Ty allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja förblir i evighet.” – 1 Joh 15-17

“Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.” – Rom 12:2

“Vad kan ett Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna? Vi är den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: Jag skall bo hos dem och vandra med dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Därför säger Herren: Gå ut från dem och skilj er från dem och rör inte vid något orent. Då skall jag ta emot er…” – 2 Kor 6:16-17

De enda så-kallade kristna jag ser i Sverige som inte till fullo och med hull och hår svalt de moderna lögnerna är de konfessionella lutheranerna. Hit hör några olika samfund, av vilka jag rekommenderar alla. De vet vad de tror på och varför, och vurmar varken för världslighet eller judiska lögner. I synnerhet laestadianska församlingar är mycket konservativa och är emot preventivmedel då de förstår att det dödar ofödda barn. Den enda tveksamheten jag har mot luthersk tro är dopfrågan, men jag anser den bagatellartad i sammanhanget.

Vilken kyrka man än går i måste man ta till sig det som är bra och lämna det som inte är perfekt. Men vi ska komma ihåg att en kristen ska främst går i kyrkan för att Gud befallt det, samt även för att själv vara till uppbyggelse för andra.

Nedan finns länkar information om luthersk verksamhet.

http://lutherskaforsamlingen.se/

http://www.missionsprovinsen.se/koinonior

http://www.bekannelse.se/

https://www.eniro.se/laestadianska+f%C3%B6rsamlingen+knivsta/14842528/firma