Vad är dålig evangelisation?

När jag satt i Mora kyrkas träbänkar hösten 2010 så var jag en ung alkoholist med psykiska problem.

Jag hade flyttat till Mora för att läsa upp mina betyg på folkhögskola, och hittat till anrika Mora kyrka på en av mina höstpromenader. Där doftade som stearinljus mellan tusenåriga stenväggar. Jag brukade sätta mig ner i en bänkrad i det tomma kyrkorummet och be, samt läsa något ur deras psalmbok som hade lite evangelietexter i slutet. Sedan reste jag mig och gick lika tyst som jag smugit in, utan att tala med någon, och den tunga träporten slog igen bakom mig.

Jag har många gånger undrat varför ingen kom fram till mig, frågade något om mig, hur jag mådde, eller predikade evangeliet? Jag menar, hur ofta vandrar ungdomar helt sonika in i kyrkolokaler? Där fanns ju personal, jag hörde dem diskret i bakgrunden då och då.

Kanske såg någon mig men ville inte störa? Kan hända tänkte någon att jag var församlingsmedlem? Kanske tänkte någon att om Gud ville att jag skulle bli frälst så skulle det komma att ske oavsett deras ansträngningar?

De kommande två åren var fruktansvärt jobbiga. Det var misslyckad skolgång, misslyckade relationer, depression och droger som efter ett par år slutligen mynnade ut i ett andligt sökande inom först nyandlighet, sedan Hare Krishna-rörelsen, och därefter Jehovas Vittnen. Jag har ofta funderat över vad som hade sett annorlunda ut om jag fått höra det rena evangeliet tidigare.

Kanske hade jag sluppit genomleva ytterligare två år av terror? Eller, kanske var jag ännu inte redo att ta emot dess budskap?

När jag blev drabbad av evangeliet och kom till tro i min lägenhet i Orsa i Januari 2012 ville jag omgående berätta för andra. Som ett nu före-detta Jehovas vittne var jag van vid att gå dörr-till-dörr och predika vad vi trodde, och det tedde sig självklart vara den bibliska metoden.

Men därefter tog människofruktan vid, samt att jag som helt ensam kristen i min bekantskapskrets sällan hade någon att gå ut med. Det jag så småningom kom att göra var att leda vardagliga samtal in på frågor om tro och därefter styra det mot evangeliet. Jag brukade sedan följa upp genom att köpa en bibel eller någon bok med vittnesbörd till de jag samtalat med.

När jag efter mitt besök hos baptistfundamentalister i Usa blivit bekant med begreppet själavinnande evangelisation såg jag det som det enda rätta, och i synnerhet det mest effektiva.

Det var ju samma sätt som Jehovas Vittnen predikade, nämligen dörr-till-dörr med Bibel i hand. Med den skillnaden att vi knappt alls använde traktat och liknande, och predikade ett rent evangelium av tro istället för vittnenas osaliga gärningslära.

Att predika för familjemedlemmar eller nära vänner kan vara mycket svårare. De vet hur man är, vem man varit och vilket bagage man har. De är därför inte sällan motvilliga att ta en på allvar.

Jag har funnit att man å ena sidan ska vara glad för ett ord här och ett där, exempelvis en vers talad vid rätt tillfälle, men att man alltid ska försöka att på samma strukturerade sätt som man gör vid själavinnande med främlingar framlägga hela evangeliet punk efter punk ifrån Bibeln. Man måste förstå att låta Gud tala genom skriften och inte förlita sig på sim än egna förmåga.

Slutligen kan man säga att det finns effektiva sätt att predika evangeliet på, såväl som det finns ineffektiva. Det finns bibliska sätt och sätt som inte alls är bibliska och antagligen därför har sämre resultat.

I slutändan är dock den enda riktigt dåliga evangelisationen den som inte blir av. Jag menar, jag var över tjugo år gammal när jag förstod att Jesus dog på korset för människans synd, och att vi genom tro på honom och hans frälsarverk blir frälsta av nåd. Detta hade jag aldrig hört förut. Är det rimligt i ett land som Sverige, med tusenårig historia av kristendom?

Angående Steven Andersons Sverigebesök

Det vore kanske lämpligt att säga något kort angående pastor Steven Andersons Sverigebesök.

Få barn frälsta!

En själavinnande broder från USA talar om sina erfarenheter av att få barn frälsta genom att berätta evangeliet för dem. Klippet innehåller också en känga till den djävulska villoläraren Paul Washer som lär ut gärningslära!

 

 

Vad är en Biblisk fundamentalist?

Titeln till denna artikel har jag översatt och hämtat från pastor Paul Chappells bok “What is a biblical fundamentalist?” som jag delvis även använder som underlag till denna artikel.

Idag kopplar kanske gemene man termen fundamentalist till islamiska terrorgrupper, individuella galningar som på eget bevåg utövar våld mot sin omvärld eller någon form av ideologisk, helst religiös gruppering i allmänhet som håller sig till en särskilt hård eller sträng tolkning av sin religion. Det är dock inte därifrån termen fundamentalist kommer, utan från passionerade kristnas motvilja att konformera sig efter samtidens urvattning och liberalisering av den historiska tron.

1800 och 1900-talets Nordamerika hade länge hade varit självklar plats för en stark bibeltro. Där fanns skilda inriktningar och uppfattningar levandes sida vid sida, i synnerhet i det tämligen nya landet USA. Dit hade flyktingar anlänt för att slå sig till ro och bli fria religiös förföljelse och förtryck från deras europeiska hemländer och dess statskyrkor. I efterdyningarna av det amerikanska inbördeskriget fick dock textkritiken, det vill säga skepsisen mot den klassiska kristna läran luft under vingarna.

Upplysningstidens förnuftsideal hade kommit att prägla europeiska tänkare och teologer (tex. Immanuel Kant, Fredrick Schrielmacher, Johann Semler), vilka i sin tur spred vetenskapens ideal med empiriska krav och sekularisering även till de kristna kyrkorna. Likaledes anammades Charles Darwins teori om evolution efter publiceringen av Origin of Species (1859) av delar av kristenheten. Den kristna apologetiken hamnade alltså för första gången på länge i defensivt läge, och inom kort hade man på många håll kompromissat kraftigt och stod inte längre upp för den kristna trons fundament.

När alltså även teologer och kyrkor började förneka frälsningen i Jesus Kristus och Bibelns auktoritet i utbyte mot mänsklig rationalitet, fanns det gudsmän som reste sig till trons försvar och började argumentera för sanningen. Detta skedde i synnerhet bland baptister, och många människor kom att lämna de tidiga baptistsamfunden eftersom de rört sig i en sekulär riktning (bl.a Southern Baptist Convention). Pastorer och ledare som tog avstånd från bibelkritiken samlades till konferenser (Niagara Bible Conference) i slutet på 1800-talet och slog fast tron på grundläggande (fundamentala) sanningar såsom Bibelns ofelbarhet och Jesu bokstavliga återkomst. Denna rörelse var aldrig menad som ett samfund, utan blev en väckelsens kraft som bidrog till fler konferenser, starka evangelisationsengagemang, publicerandet av mängder med bibeltrogen litteratur om Bibeln och trons fundament, samt öppnandet av högskolor med Biblisk undervisning (Bible Colleges) Med fortsättning på 1900-talet började allt fler pastorer från oberoende kyrkor att predika detta som kom att kallas fundamentalism, det vill säga den kompromisslösa tron på Bibelns sanningar.

Efter ca år 1950 tillkom en ny generation oberoende baptister (Independent Baptist), eller fundamentalister, där många kom från olika kyrkobakgrunder. Idag finns ca 13.000 oberoende baptistkyrkor (utan samfundsanknytning) i USA, men även i Kanada, Storbritannien, Australien, Japan, Norge, Ryssland och Costa Rica finns det oberoende baptistkyrkor – Ja, i hela världen!

En mycket viktig aspekt av denna baptiströrelse är att vara oberoende från andra samfund eller större sammanhang. Istället ser man den lokala kyrkan som autonom och underställd endast Kristus. Den personliga bibelläsningen är också signifikant för fundamentala baptister. Att varje dag läsa och studera Bibeln på egen hand är centralt för varje persons förståelse av Skriften. Bibeln står i centrum i baptisternas liv, i deras tro och i deras gudstjänstliv. Fundamentala baptister har också för vana att berätta för människor hur man kan bli frälst genom att tro på Jesus. Detta görs exempelvis genom att knacka dörr och leda folk genom bibelorden, genom att predika för familj och vänner, eller i samband med spridandet av biblar.  

Oberoende fundamentala baptister tror bland annat;

• Att hela Bibeln är Guds bokstavliga ord (2 Tim 3:16-17)

• Att jungfrufödelsen verkligen ägt rum (Lukas 1:26-27, 34-35)

• Att Jesu blod är det enda lösenoffret som kan betala för synden (1 Petrus 1:18-19, 1 Joh 2:2, Rom 5:9)

• Att alla människor är syndare och att en människa blir frälst endast genom att välja att sätta sin tro på Jesus som sin enda frälsare (Joh 3:16, Ef 2:8-9, Rom 3:23, 5:8, 6:23, 10:9-10)

• Att man inte kan förlora sin frälsning. Gud lovar evigt liv, inte temporärt liv. Det vill säga, en gång frälst – alltid frälst (Rom 8:38, Joh 10:28, Joh 6:35,37,40, Ps 37:28, Ps 121:7)

• Att Jesus Kristus är Gud (Heb 1:8, Joh 20:28-29,1 Tim 3:16, 1 Joh 1:1, Joh 10:30)

• Att Jesus uppstod i sin fysiska kropp (Joh 2:18-22, Luk 24:36-46)

• Att Jesus synligt ska återkomma till jorden efter vedermödan, innan Guds vrede och domens dag för att hämta de frälsta (Apg 1:11, Titus 2:13, Matt 24:29-31)

• Att de kristna ska ta avstånd ifrån världslighet och konformism (Rom 12.2, 2 Kor 6:14-17, Ps 101:3)

• Att det är alla frälstas skyldighet att predika evangeliet (Mark 16:15, 2 Tim 4:2, Apg 1:8, Luk 24:47, Ps 126:5-6, Ords 11:30)