Vanlig kritik mot kristendomen

Den kristna tron har under decennier formats av liberalteologer och ideologiskt drivna, irreligiösa agendor.

Samma strömmmnigar som gått genom det sekulära samhället har ekat genom församlingarna. I synnerhet har detta skett i Europa med förfallet av de historiska protestantiska statskyrkorna, liberlaiseringen av Romersk-katolska kyrkan efter andra vatikankonciliet och en drastisk tillbakagång av de gamla väckelserörelserna.

Samma tendenser har gällt i USA, med den skillnaden att man genom förvaltandet av en genomgående kristen och frihetlig kultur genom ren entreprenörskapsanda och envishet också givit upphov till grupper och församlingar som istället fått anledning att betona sin konservativa, eller gammeldags tro.

Kristenheten, de kristna församlingarna världen över, har drabbats av Stockholmssyndromet. Man har i sin önskan att attrahera den stora irreligiösa massan efterliknat sin otroende omvärld till den milda grad att man helt förlorat sin särart. Man har likaså genom rädsla för kritik rättfärdigat sin egen lamslagenhet och tystnad. 

Detta är fel ur ett rent bibliskt perspektiv. Den kristna kyrkan är inte kallad till ljummen progressivitet, utan till att stå för renlära och rättvisa i en tid då rätt kallas fel och fel rätt. Motståndet ska vara den kristna församlingens katalysator, och krigföringen reel men primärt alltid andligt bottnad i det att vi främst är evangeliets fotsoldater, och omoralens och villolärans motståndare.

Kristna kännetecknas idag av mjäkighet och en glättighet som snarare än att visa på sann lycka sprungen ur frälsningsvisshet tycks dölja osäkerhet och rädsla. Den bibliskt frälsta människan är dock frimodig, stark, kapabel och modig, dock inte på världens högmodiga sätt utan i ödmjukhet och i konstant strävan efter rättfärdighet och renhet. 

Evangeliets koncept att vända andra kinden till, har gått från att vara en styrka i sig själv och i Gud, en styrka vars kraft känner sin och Herrens kapacitet men därmed även innefattar självbehärskning att inte brusa upp- till att vara en ryggradslös dörrmatta som är livrädd för konfrontation. Detta kommer från fienden och ska betraktas som psykologisk påverkan från fientliga andemakter och den samma hädiska globalism som har allt att förlora på den kristne som på allvar förstår sin frihet och sin ställning i Kristus gentemot sin omvärld.

Med kristendomens nya igenkänningstecken, vekheten, blir påföljden det rakt motsatta av det som bibeln lär. Bibeln beordrar den frälsta kristne att stå upp emot synd, att dömma en rättfärdig dom över synd och orenhet, men samtidigt vara barmhärtig och övertäcka synd hos den broder som ångrar sin synd och söker upprättelse.

Istället yttrar kristna ingenting alls när de mest vidriga synder och degenererade beteenden propageras helt öppet i samhället. Man påtalar inte det groteska med sodomins bokstavliga marsch på våra gator, att avklädda homofiler tillåts paradera ett sådant vidrigt spektakel till dypöl öppet mitt i samhället, utan att underkuvas av polisiärt våldsmonopol. En kyrka utan bekännande tro har alltså förvandlats till en social organisation i framkant för allsköns politisk identitetspolitik och subversiv progressivism.

Gällande förekomsten av detta avfallets sjukdom i samhället säger dagens kristna i bästa fall ingenting. Många har dessutom, och jag talar alls inte uteslutande om den forna statskyrkan, avfallit så markant att de rent utav rättfärdigar och förespråkar samtidens dekadens och irrläror

Det krävs en återgång till traditionell kristendom. En andlig renässans och ett återupprättade av forna värderingar. Endast ett traditionellt kristet levnadssätt och andlig pånyttfödelse kan rädda nationen och våra efterkommande.

• 

  Interiör av Herrestads kyrka byggd cirka 1100

Benefits of liturgical worship vs modernist novelty

The idea of contemporary worship stems from the liberal illusion that the church is to emulate the world in order to get the world in the church. This has been evident to be fatal to church as a christian institution, only to turn it into a worldly gathering of non-christians that are neither interested in the dogmas of the faith nor truth, but rather can at best see a socially motivated benefit of attending church.

When I was attending fundamental baptist churches, this was how the Southern Baptist convention was viewed. Usually one could see a deteriorating of the denomination starting with a weak stance against sin and worldliness combined with an ambition to evangelize but not knowing how to get the avarage man interested.

This would result in a compromising of scripture and doctrine to lessen the threshold for modernists that would otherwise be uninterested in attending church. Soon big screen TV:s would be brought in, traditional hymnals replaced by modern worship songs on the screen, weaker preaching and standards which at it’s fulfillment would result in lukewarm churches that stood for nothing, only to not offend anyone.

I have seen this precise thing at my local WELS-Lutheran congregation. The WELS, with a reputation of being so strict it sometimes becomes almost cultish, is where I live no different than any avarage evangelical church. What do I mean by that?

When I visited the local WELS-Lutheran church it had no more of a mass structure of their service than a faith movement church, the pastor (in Sweden a Lutheran pastor is rather referred to as a priest) was wearing a soft looking button up shirt and suit pants, instead of the traditional vestments of priests and preached a weak uplifting message with little bible, based on elementary doctrine at best. Like I mentioned in regards to the Southern Baptists, there were no hymnals but modern worship songs on a big flat screen tv accompanied by electric guitars and a drum set. There were no Eucharist since they don’t see a benefit in taking it every week.

If you have ever been to different churches, you learn pretty quickly to cut through the aesthetics and doctrinal statement to discern the congregation culture and level of bible adherence or, in lack of a better term, conservatism.

In my correspondence with this perticular WELS-Lutheran pastor, he extensively explained the reason for their evangelical type church and confirmed exaclty everything I had predicted as the reason for it. That is, from his perspective all of the parts of what and how a church is to be are nonessential, or in lutheran terms “adiaphora”. As long as the foundational doctrine is pure, one could essentially have any sort of service and way of expression, especially if this was a means to reach people with the gospel.

My criticism to this is that pastors and church leaders simply lack the experience of what this mentality results in. A watered down modernist church service does not have to contain heresy or false doctrine to be destructive, a soft message with zero substance delived in a secular setting by a preacher using casual language will give the attendee a casual and weak view of church and God. A church that is no different from the world does not reflect the holiness of God, the gospel of salvation and the severity of the church as instituted by Christ.

Every church has their certein liturgy. Every evangelical, baptist or pentecostal church has essentially the exact same structure to their service every Sunday. What happened was that these low free churches simply changed the traditional thousand year liturgy for one that they arbitrarily made up themselves.

They sing then pray, then preach, then collection, then they sing, followed by an altar call or invitation. This developed with the revivalist psychological ideas of stirring up certain emotions (while the piano plays) to get the attendee in the right feeling or mindset. This came as an attempt to as far as possible break away from anything seemingly remotely Roman Catholic, and understandably so. However, it is just trading tried and true wholesome tradition for modernism and egocentric preferences with little or no religious meaning. Thus, in the process of attempting to distance themselves from anything thay looks Roman Catholic, they simply created a similar liturgy as the Catholic Church, but with different songs, readings and aesthetics.

There is need for a call to ancient, historically tried and true liturgical worship. The worship of our fathers, the way christians have always conducted their church services is the mass.

A solemn mass rather than a strobe light rock concert. A sincere and doctrinal sermon delivered by a trained and ordained priest rather than feel-good “relevant” preching from an adult dressed like, and speaking like, a teen. A church room that glorifies God and emphasize his holiness and places the gospel’s sacrifice of Christ on the cross in the center, rather than hip slogans and modern interior design made to attract the post-modern secular person.

These things are biblical, reverent and rest on the historical consensus of practise of the entire church of ages. The modernist lukewarm and feel-good type church does not attract the young generation. It perhaps did in 1968, but today’s youth are seeking truth, dogma, tradition and a church that takes a stance.

Let us consider the ways of old, let us stand for the doctrines of old, and flee the selfish and hollow decadence of the modern world with a sincere and uncompromising christianity.

• 

Kritik mot baptismen

Min kritik mot baptismen som kristen tolkningstradition börjar redan för flera år sedan då jag började ta avstånd från Andersonsekten och därmed samtidigt fick anledning att ifrågasätta huruvida de problem jag uppfattade inom rörelsen gick djupare än Andersons tydliga sektmetodik och brist på kvalifikationer för sin ledartjänst.

Redan i Juli 2019 kritiserade jag svensk frikyrka hårt på bloggen, och propagerade för de konfessionella lutherska frikyrkorna i Sverige.

Nu när jag alltså under flera år ifrågasätt det jag lärt mig i evangelikala kyrkor och baptistiska kyrkor, ser jag det lämpligt att framställa någon koncis kritik öppet.

Jag vill inleda med att dock betona att många baptistiska frikyrkor, i synnerhet i Usa, är långt mer konservativa i bemärkelsen bibeltroende än många andra kyrkor och samfund, och att flera har ett överlag rent evangelium. Även om jag anser att dessa kyrkor kunde vara tydligare i sina formuleringar och att de på vissa doktrinella punkter helt enkelt har fel, vill jag inte för den sakens skull vara småaktig och förkasta dem helt eftersom jag personligen sett mycket gott komma från dem.

Punkt 1. Dopfrågan

För att sälla sig till en baptist dopsyn krävs att man accepterar synen att dopet är helt och fullt enbart en symbolhandling. Det vill säga att absolut ingenting gudomligt sker i dopet, det är ett fullkomigt mänskligt verk och ingenting mer. Detta är djupt problematiskt från ett bibliskt perspektiv. Bibeln är tydlig med att sammankoppla dopet med frälsningen.

Även om bibeltexterna som berör dopet är mycket klara, kan jag förstå att man initialt kan ha svårt att förstå resonemanget kring exempelvis barndopet. Men saken gäller gäller ju inte det, utan just den knivskarpa skiljelinjen mellan de två uppfattningarna om huruvida dopet är etthundra procent en symbolhandling, eller om Gud faktist verkar i dopet. Om man ska vara konsekvent i sin baptistiska dopsyn förutsätts alltså att dopet är helt symboliskt, inte enbart 99% symboliskt. Att det delvis är en bild för Kristi död och uppståndelse håller alla med om. Bibeln talar om att vi i dopet får den Helige Ande, samt att dopet frälser.

“Petrus svarade dem: “Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva.” – Apg 2:38 (SFB15)

“Efter denna förebild frälser nu dopet också er. Det innebär inte att kroppen renas från smuts utan är ett rent samvetes bekännelse till Gud genom Jesu Kristi uppståndelse…” – 1 Pet 3:21

“Jesus svarade: “Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.” – Joh 3:5

Punkt 2. Nattvardssynen

På samma sätt som baptistisk dopsyn är den av ren symbolik menar den klassiskt baptistiska eller frikyrkliga synen att även nattvarden endast är en symbolhandling. Om vi läser Bibeln konsekvent med en texttrogen tolkning lär den dock tydligt att nattvarden inte enbart är en symbolhandling, utan också en bokstavlig förbundsmåltid med Herren, Jesu sanna kropp och blod till nåderik förlåtelse av synd.

“Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: “Tag och ät. Detta är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: “Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.” – Matt 26:26‭-‬28

“Den som äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt syndar därför mot Herrens kropp och blod. Var och en ska pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. Den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig.” – 1 Kor 11:27‭-‬29

Punkt 3. Utkorelsen

Nya testamentet talar frekvent om de kristnas utkorelse, att vi är utvalda till Kristus redan innan jorden skapades. Detta förnekar i regel baptister.

“Han har utvalt oss i honom före världens skapelse till att vara heliga och fläckfria inför honom. I kärlek har han förutbestämt oss till barnaskap hos honom genom Jesus Kristus, efter sin goda viljas beslut…” – Ef 1:4‭-‬5

“Men vi måste alltid tacka Gud för er bröder, Herrens älskade, eftersom Gud från begynnelsen har utvalt er till frälsning genom att ni helgas av Anden och tror på sanningen.” – 2 Tess 2:13

“Ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.” – Joh 6:44

“Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet.” – 2 Tim 1:9

Punkt 3. Ecklesiologin

Vad är kyrkan? Lär Bibeln verkligen autonoma församlingar? Det är tydligt i Nya Testamentet att Jesus inrättar en enda hierarkisk kyrka, där enhetlig teologi och lydnad inför officiella doktriner och dogmer förutsätts.

Kunde någon på apostlarnas tid bli kristen av egen maskin, eller bli kristen genom apostlarnas predikan och därefter besluta att starta en egen församling utan relation till de ämbetesbärande apostlarna och pastorerna? Tanken är absurd. Bibeln talar om en enda världsvid kyrka med enhetlig tolkningstradition.

“Och jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över den.” – Matt 16:18

“Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren…” – Ef 2:20‭-‬21

“…så är vi många en enda kropp i Kristus. Men var för sig är vi varandras lemmar.” – Rom 12:5

“Ge akt på er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare, till att vara herdar för Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.” – Apg 20:28

Punkt 4. Bibelns relation till kyrkan

På samma sätt som Jesus instiftar sin kyrka, finner vi där auktoriteten att tolka skriften. På samma vis som det inte är en biblisk tanke att vem som helst kan starta en egen kyrka, finns det inget bibelstöd för en öppen tolkning av Bibeln där var och en har till uppgift, eller ens kan, tolka skriften utan att ta hänsyn till hur kristna sedan Jesu och apostlarnas tid har tolkat den.

Exempelvis har ingen idag mandat att teoretisera kring huruvida treenigheten är biblisk eller ej, eftersom den eniga kyrkan fastställt hur Guds natur ska förstås i tidiga koncilier som alla varit överens om i runt 1500 år.

“Stå därför fasta, bröder, och håll er till den undervisning ni har fått, muntligt eller genom brev.” – 2 Tess 2:15

“Jag berömmer er för att ni tänker på mig i allt och håller fast vid den undervisning som jag har fört vidare till er.” – 1 Kor 11:2

“De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna.” – Apg 2:42

Vi ser alltså att den baptistiska teologin på flera håll relativiserar skriften såväl som den fullständigt negligerar en klassisk förståelse av kristen tro. Detta har lett till ett konstant behov av att omformulera sig och omvärdera sina läror. I avsaknaden av en katekes, trosbekännelser, en hierarki eller historisk förankring känner sig varje ny kyrka manad att återuppfinna hjulet i polemik mot allting man tror sig veta är falskt.

Under illusionen av att vara emot vad de uppfattar som katolsk vidskepelse hamnar välmenande människor i heresi när de slänger ut 2000 år av tolkningstradition med troendedopvattnet, i föreställningen att vi idag vet bättre än såväl de första kristna, som Jesus själv.

Det krävs en återgång till traditionell kristendom

Västerlandet står inför sin kanske största svårighet någonsin. Över hela världen har en ideologiskt driven globalistisk elit i flera årtionden, kanske århundraden, drivit en mycket destruktiv agenda. En agenda som är emot traditionella värderingar och förhållningssätt, och som gör allt den kan för att bryta ner en efter en av de gamla, goda samhällsinstitutionerna och värdena. 

Detta har i synnerhet drabbat västerlandet. Europa och Nordamerika, med dess historiska kolonialplatser har genom alla tider varit en kristendomens, filosofins, arkitekturens och litteraturens fyrbåk i den bebodda världen. Europa är den moderna civilisationens och kristna kyrkornas moder, varför hon också är den som drabbats hårdast av fiendens angrepp. Den som ämnar fälla ett träd, hugger i roten, innan den kapar grenarna.

Denna agenda tar sig uttryck i den socialmarxistiska doktrin som gjort Sverige till hela världens socialkontor och på samma gång ett skräckexempel för de västerländska nationer som ännu hoppas och ber att inte behöva gå samma drastiska förfall till möte, som Sverige redan gjort.

Sverige står bokstavligen i lågor. Socialmarxismen som i praktiken korrumperat vår regering till globalismens nickedockor har drivit ett tvåfrontskrig där man å ena sidan brutit ner tron på kärnfamiljen och därmed desarmerat dem som kan tänkas göra motstånd genom en andlig kastrering av mannen, familjefadern, och dels ödslat svenska skattemedel på att utan medborgerligt stöd låtit horder av främmande människor från tredje världen formligen forsa in över Sveriges gränser. Detta har resulterat i en svag och indoktrinerad befolkning, en dålig ekonomi och ett samhälle som på grund av invandrarvåld är långt mer våldshärjat och ociviliserat än någonsin i Sveriges historia.

Svensken är alltså desarmerad, andligen kastrerad, föraktad och undertryckt av främlingar med sämre seder och religion. Men främst ska vi komma ihåg att detta alltså låtits ske av våra makthavare. Sveriges regering stal huset och öppnade dörren så att allsköns gathundar och laglösa utlänningar kunde komma in och härja. 

Vi är inte kallade till att ryggradlöst se på medan hedniska främlingar devalverar historiskt svenska kristna värderingar och levnadssätt till förmån för multikulturell interreligiös ekumenik och förakt för historiska kristna etnostater.

I denna tid har lärosätena blivit ideologiskt styrda uppfostringsinstutitioner där abnormaliteter likt homofili och feministiska idéer påtvingas studenter genom ändringar i skolplanen. Målet med svensk undervisning har primärt blivit att driva den globalistiska homofil-liberala propagandan. Statliga myndigheter ska certifieras av homofila lobbyorganisationer, vilka dessutom innehar monopol på sexualundervisningen i skolorna. Detta är densamma homofillobby som i dess tidiga år också propagerade för pedofili och dess legalisering. 

Även drogliberalisering är utspritt. I princip alla Sveriges ungdomar lever efter svagbegåvade föreställningar kring att människans frihet inte enbart innefattar utan rent av förutsätter dess rätt att göra som den vill med dess egna liv och kropp. Användandet av droger är därför inget man finner uppseendeväckande, utan är lika vanligt förekommande idag som alkoholkonsumtion. 

Alkoholkonsumtionen har alltid varit hög i Sverige och generationer av hem och äktenskap har slagits sönder med trasiga barn med förstörd uppväxt och dålig social kapacitet som resultat. Idag resulterar kombinationen av generationer av barn och ungdomar med alkohol och drogmissbruk i en ytterliggare fördummad befolkning, vilken inte presterar något annat än småbrottsstatistik, hor och allsköns dekadens. En sådan befolkning kräver resurser, men är också lätt att kontrollera.

I en tid när cannabis inte ens anses vara en drog, och när rekreation anses viktigare än existentiella frågor, eller samhällsfrågor, behövs ett verkligt alternativ som kan lyfta människan ur sin misär och upprätta henne till sann frihet, frimodighet, och ett rent traditionellt leverne. 

Den post-moderna människan finner sig nu rotlös och vilsen i den dekadensens dypöl som är det så kallade progressiva globala samhället, och är i det desperataste behovet av en alternativ livsstil. Det som krävs är en historisk tillbakagång. En personlig andlig renässans och en återgång till forna värderingar, ett traditionellt kristet levnadssätt och andlig pånyttfödelse. Det vill säga riktig kristendom, inte den feminiserade avart som idag förekommer i västvärldens alla liberala församlingar. Enbart detta kan rädda nationen, familjen, framtidens barn, och dig som läser detta

Den kristna sionismen – Del 1 bakgrund

Kristen sionism definieras som kristnas vurmande för det judiska folket som helhet och i synnerhet dess rätt till en judisk nationalstat.

Detta motiveras ur bibliska felläsningar där bristfällig förståelse av förbundsteologi i kombination med amerikansk dispensationalism formar en vidskeplig föreställning om det judiska folkets särställning inför Gud, samt överhöghet framför icke-judar.

Den bibliska läran är mycket tydlig. Forna Israels stammar valdes av Gud till att peka hednafolken mot Gud, Herren Jehova. Den gammaltestamentliga berättelsen framställer Israels cirka fyratusenåriga historia som kantad av avfall och uppror mot Gud.

Berättelsen om Israels stammar och deras brokiga relation till Herren når sin kulmen i det judiska folkets förkastande av den utlovade messias, Jesus.

När Jesus framträder har stammarna splittrats och kvar finns en blandad befolkning där de olika religiösa grupperingarna som helhet har gemensamt att de i sin förhärdade mänskliga rabbinska tradition förkastar uppfyllandet av Guds profetia om messias och dödar honom.

“Men han svarade och sade till dem: »Varför överträden I själva Guds bud, för edra stadgars skull?” – Matteus 15:3 (1917)

“…Ni har fått utstå samma lidanden av era landsmän som de av judarna, de som dödade både Herren Jesus och profeterna och som nu har drivit bort oss. De behagar inte Gud och är fiender till alla människor, eftersom de hindrar oss att predika för hedningarna, så att dessa blir frälsta. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men vredesdomen skall komma över dem till slut.” – 1 Tess 2:14-16

Judarna, som Gud alltså gjort till sitt verktyg i att frälsa världen, har i sin otro blivit djävulens barn och avrättar således Jesus, Guds son. Jesus har själv talat om judarnas otro och ställning i relation till Gud, om hedningarnas likvärdighet i trons rättfärdighet och den adoption som tillkommer den som blivit frälst.

Judarna är förkastade och tillber djävulen i förklädnad av människors läror. Istället är det de frälsta som är Guds egendomsfolk och barn.

“Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt. Den som faller på den stenen skall krossas, och den som stenen faller på skall smulas sönder. Översteprästerna och fariseerna hörde hans liknelser, och de förstod att det var om dem han talade.” – Matteus 21:43-45

Det är alltså judarnas messiasmord till trots, som i synnerhet den evangelikala eller frikyrkliga kristenheten ännu uppehåller det judiska kollektivet som Guds utvalda folk, eller egendomsfolk.

Den religiösa sionistiska idén kan beskrivas som ett spektrum där varierande grader av vidskeplighet kring judarna verkar i symbios med sekundära läror som inte sällan används för att bistå ett teologiskt system som förankrar judarnas särställning inför Gud och i historien.

Det finns exempelvis de som menar att judarna alls inte är i behov av att bli frälsta eftersom de är i särställning till Gud på grund av ras och historia, men även de som menar att det å ena sidan inte längre existerar någon skillnad mellan jude och hedning, men att det judiska folket är predestinerat till frälsning medan fri vilja och personlig frälsning gäller för hedningarna. Den teologiska följden av kristen sionism kan således vara en motsägelse av biblisk frälsningslära.

Inte minst råder stor vidskepligehet kring judarnas ställning i eskatologin, där den moderna israeliska statens grundande ses som uppfyllande av profetia och ett tecken på att den sista tiden närmar sig.

Man menar alltså att Gud upprättat och beskyddat staten Israel för sina syftens skull. Men detta är högst motsägelsefullt då judarna hela Gamla testamentet igenom kastades ut ur landet och föll under Guds vrede då de avföll i synd och avgudadyrkan.

I ljuset av den bibliska berättelsen skulle alltså judarna behövt omvända sig till Herren för att återfå landet – något som givetvis inte skedde 1948 när staten Israel grundades till följd av åtskilliga terrorattentat och införandet av apartheid.

Istället är judarna mer otrogna och dekadenta än någonsin vad gäller deras religiösa liv. De följer samma rabbinska mänskliga seder som Jesus förkastade, och är under samma förbannelse som de själva uttalade när de dödade Kristus.

“Han frågade: “Vad har han då gjort för ont?” Men de skrek ännu högre: “Korsfäst honom!” När Pilatus såg att inget hjälpte utan oron bara ökade, tog han vatten och tvådde sina händer inför folket och sade: “Jag är oskyldig till den mannens blod. Det här får ni själva ta ansvar för.” Allt folket svarade: “Låt hans blod komma över oss och över våra barn!” – Matteus 27:23‭-‬25 (SFB)

Vad är dålig evangelisation?

När jag satt i Mora kyrkas träbänkar hösten 2010 så var jag en ung alkoholist med psykiska problem.

Jag hade flyttat till Mora för att läsa upp mina betyg på folkhögskola, och hittat till anrika Mora kyrka på en av mina höstpromenader. Där doftade som stearinljus mellan tusenåriga stenväggar. Jag brukade sätta mig ner i en bänkrad i det tomma kyrkorummet och be, samt läsa något ur deras psalmbok som hade lite evangelietexter i slutet. Sedan reste jag mig och gick lika tyst som jag smugit in, utan att tala med någon, och den tunga träporten slog igen bakom mig.

Jag har många gånger undrat varför ingen kom fram till mig, frågade något om mig, hur jag mådde, eller predikade evangeliet? Jag menar, hur ofta vandrar ungdomar helt sonika in i kyrkolokaler? Där fanns ju personal, jag hörde dem diskret i bakgrunden då och då.

Kanske såg någon mig men ville inte störa? Kan hända tänkte någon att jag var församlingsmedlem? Kanske tänkte någon att om Gud ville att jag skulle bli frälst så skulle det komma att ske oavsett deras ansträngningar?

De kommande två åren var fruktansvärt jobbiga. Det var misslyckad skolgång, misslyckade relationer, depression och droger som efter ett par år slutligen mynnade ut i ett andligt sökande inom först nyandlighet, sedan Hare Krishna-rörelsen, och därefter Jehovas Vittnen. Jag har ofta funderat över vad som hade sett annorlunda ut om jag fått höra det rena evangeliet tidigare.

Kanske hade jag sluppit genomleva ytterligare två år av terror? Eller, kanske var jag ännu inte redo att ta emot dess budskap?

När jag blev drabbad av evangeliet och kom till tro i min lägenhet i Orsa i Januari 2012 ville jag omgående berätta för andra. Som ett nu före-detta Jehovas vittne var jag van vid att gå dörr-till-dörr och predika vad vi trodde, och det tedde sig självklart vara den bibliska metoden.

Men därefter tog människofruktan vid, samt att jag som helt ensam kristen i min bekantskapskrets sällan hade någon att gå ut med. Det jag så småningom kom att göra var att leda vardagliga samtal in på frågor om tro och därefter styra det mot evangeliet. Jag brukade sedan följa upp genom att köpa en bibel eller någon bok med vittnesbörd till de jag samtalat med.

När jag efter mitt besök hos baptistfundamentalister i Usa blivit bekant med begreppet själavinnande evangelisation såg jag det som det enda rätta, och i synnerhet det mest effektiva.

Det var ju samma sätt som Jehovas Vittnen predikade, nämligen dörr-till-dörr med Bibel i hand. Med den skillnaden att vi knappt alls använde traktat och liknande, och predikade ett rent evangelium av tro istället för vittnenas osaliga gärningslära.

Att predika för familjemedlemmar eller nära vänner kan vara mycket svårare. De vet hur man är, vem man varit och vilket bagage man har. De är därför inte sällan motvilliga att ta en på allvar.

Jag har funnit att man å ena sidan ska vara glad för ett ord här och ett där, exempelvis en vers talad vid rätt tillfälle, men att man alltid ska försöka att på samma strukturerade sätt som man gör vid själavinnande med främlingar framlägga hela evangeliet punk efter punk ifrån Bibeln. Man måste förstå att låta Gud tala genom skriften och inte förlita sig på sim än egna förmåga.

Slutligen kan man säga att det finns effektiva sätt att predika evangeliet på, såväl som det finns ineffektiva. Det finns bibliska sätt och sätt som inte alls är bibliska och antagligen därför har sämre resultat.

I slutändan är dock den enda riktigt dåliga evangelisationen den som inte blir av. Jag menar, jag var över tjugo år gammal när jag förstod att Jesus dog på korset för människans synd, och att vi genom tro på honom och hans frälsarverk blir frälsta av nåd. Detta hade jag aldrig hört förut. Är det rimligt i ett land som Sverige, med tusenårig historia av kristendom?

Kristna ledare är fega

Det enda jag ser från kristna ledare är på ett eller annat sätt en mjäkighet gentemot synd.

De använder i regel Guds kärlek tillsammans med Guds nåd som ett enormt suddgummi som ogiltigförklarar allting
obekvämt som Gud sagt i sitt ord.

För frälsning krävs enbart tro, men det omintetgör inte betydelsen av hela Skriften, till såväl doktrin
och uppbyggelse, till tuktan i rättfärdighet. Utan insikten av synd kan en människa inte förstå sitt
behov av en frälsare, därför behövs inte bara kärlek, utan även tuff predikan mot synd.

När det gäller frågor om kontroversiell synd undrar jag varför kristna så sällan talar om Guds vrede och dom, när det nästan uteslutande är vad Gud talar om rörande svår synd, även i NT?

Om man som kristen ledare finner sig vara mer kärleksfull än Gud i dessa frågor, borde man kanske
fråga sig huruvida ens tro är baserad på Bibeln eller på sekulär moral?