Den kristna tron har under decennier formats av liberalteologer och ideologiskt drivna, irreligiösa agendor.
Samma strömmmnigar som gått genom det sekulära samhället har ekat genom församlingarna. I synnerhet har detta skett i Europa med förfallet av de historiska protestantiska statskyrkorna, liberlaiseringen av Romersk-katolska kyrkan efter andra vatikankonciliet och en drastisk tillbakagång av de gamla väckelserörelserna.
Samma tendenser har gällt i USA, med den skillnaden att man genom förvaltandet av en genomgående kristen och frihetlig kultur genom ren entreprenörskapsanda och envishet också givit upphov till grupper och församlingar som istället fått anledning att betona sin konservativa, eller gammeldags tro.
Kristenheten, de kristna församlingarna världen över, har drabbats av Stockholmssyndromet. Man har i sin önskan att attrahera den stora irreligiösa massan efterliknat sin otroende omvärld till den milda grad att man helt förlorat sin särart. Man har likaså genom rädsla för kritik rättfärdigat sin egen lamslagenhet och tystnad.
Detta är fel ur ett rent bibliskt perspektiv. Den kristna kyrkan är inte kallad till ljummen progressivitet, utan till att stå för renlära och rättvisa i en tid då rätt kallas fel och fel rätt. Motståndet ska vara den kristna församlingens katalysator, och krigföringen reel men primärt alltid andligt bottnad i det att vi främst är evangeliets fotsoldater, och omoralens och villolärans motståndare.
Kristna kännetecknas idag av mjäkighet och en glättighet som snarare än att visa på sann lycka sprungen ur frälsningsvisshet tycks dölja osäkerhet och rädsla. Den bibliskt frälsta människan är dock frimodig, stark, kapabel och modig, dock inte på världens högmodiga sätt utan i ödmjukhet och i konstant strävan efter rättfärdighet och renhet.
Evangeliets koncept att vända andra kinden till, har gått från att vara en styrka i sig själv och i Gud, en styrka vars kraft känner sin och Herrens kapacitet men därmed även innefattar självbehärskning att inte brusa upp- till att vara en ryggradslös dörrmatta som är livrädd för konfrontation. Detta kommer från fienden och ska betraktas som psykologisk påverkan från fientliga andemakter och den samma hädiska globalism som har allt att förlora på den kristne som på allvar förstår sin frihet och sin ställning i Kristus gentemot sin omvärld.
Med kristendomens nya igenkänningstecken, vekheten, blir påföljden det rakt motsatta av det som bibeln lär. Bibeln beordrar den frälsta kristne att stå upp emot synd, att dömma en rättfärdig dom över synd och orenhet, men samtidigt vara barmhärtig och övertäcka synd hos den broder som ångrar sin synd och söker upprättelse.
Istället yttrar kristna ingenting alls när de mest vidriga synder och degenererade beteenden propageras helt öppet i samhället. Man påtalar inte det groteska med sodomins bokstavliga marsch på våra gator, att avklädda homofiler tillåts paradera ett sådant vidrigt spektakel till dypöl öppet mitt i samhället, utan att underkuvas av polisiärt våldsmonopol. En kyrka utan bekännande tro har alltså förvandlats till en social organisation i framkant för allsköns politisk identitetspolitik och subversiv progressivism.
Gällande förekomsten av detta avfallets sjukdom i samhället säger dagens kristna i bästa fall ingenting. Många har dessutom, och jag talar alls inte uteslutande om den forna statskyrkan, avfallit så markant att de rent utav rättfärdigar och förespråkar samtidens dekadens och irrläror
Det krävs en återgång till traditionell kristendom. En andlig renässans och ett återupprättade av forna värderingar. Endast ett traditionellt kristet levnadssätt och andlig pånyttfödelse kan rädda nationen och våra efterkommande.
Interiör av Herrestads kyrka byggd cirka 1100
Altar & Incense 