Tankar om pk-svenskarna

“…Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare...” – Romarbrevet 3:4 SFB

I Sverige är det så att om man säger vad som faktiskt står i Bibeln (jag talar ju främst till kristna), eller om vi ska prata politiskt, så om man säger som det är rakt upp och ner, då blir man förlöjligad och efter bästa förmåga tystad av människor som i sin djupa neuros lever i förnekelse.

Dessa lever i förnekelse över det politiska tillståndet, eller bland de kristna förnekelse inför att den egna religionen säger saker de själva inte tror på eller vill ta i med tång.

Människor har blivit dysfunktionella och är rädda för andra. Man är rädd för konfrontation till den milda grad att man i alla lägen söker blidka, eller tiga, så länge man själv inte tvingas stå för någonting obekvämt. Detta tillstånd av psykisk ohälsa kan kallas människofruktan. Det är någon sorts ångest. Det är ett livsfarligt tillstånd.

En kristen är kallad till frimodighet och aktivitet på samma sätt som en medborgare är skyldig att ta ansvar för det egna samhället och nationen. Det är en del i det kontrakt vi kallar medborgarskap, och en förpliktelse som hör arvsrätten till

När nu detta tillstånd, denna massneuros, är så utbredd så har det blivit på det viset att man blir paria om man säger som det är. Man blir ansatt av människor i ryggklapparkulten där alla på instinkt läser innantill från statligt subventionerade åsikter och sedan klappar varandra på ryggen och bekräftar sin fabricerade godhet och gruppindentitet.

Detta fenomen är ett lågintellektuellt sovietbeteende som spelar på människors grundläggande behov av att ledas, samt deras oförmåga till originalitet, eller enbart deras rädsla för att tänka själva. Mer än något annat så finner jag det sorgligt å deras vägnar.

Av kristna har jag själv blivit kallad rasist, “nazist och antisemit” (både ock!), kärlekslös och farisée för att jag är emot massinvandringen och emot en vek och kraftlös kristendom. Det är svårt för mig att ta på allvar. Halva min släkt har växt upp i ett flyktingläger i Jordanien (därmed semiter), min styvfar och fru är kubaner och de som känner mig vet vilka områden jag växte upp i.

Någonstans blir det oseriöst när etniskt svenska kristna kallar mig dessa saker, människor från villaområden i medelklassen som inte vet eller sett någonting. De har aldrig varit i ghettot, de har aldrig sett drogerna, våldet och kriminaliteten.

De har inte sett vänner dö i överdoser, sovit i trapphus eller för den delen besökt moskéerna. Ändå har de fått för sig att de kan något om samhället, invandring, integration, islam och kulturmöten. De vet ingenting. De är priviligierade opportunister, charlataner och mediaskökor, såväl de kristna ledarna som de politiska tyckarna.

När dessa kommenterar det jag skriver så tar de mig inte på allvar och jag kan i ärlighetens namn inte gärna ta dem på allvar. Då blir jag paria. Men det gör mig inget, eftersom att jag vet att jag har rätt. Jag har rätt och jag är inte rädd för de svenska sovietsekteristerna.

Levi

Tankar om pk-svenskarna

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s