Vanlig kritik mot kristendomen

Den kristna tron har under decennier formats av liberalteologer och ideologiskt drivna, irreligiösa agendor.

Samma strömmmnigar som gått genom det sekulära samhället har ekat genom församlingarna. I synnerhet har detta skett i Europa med förfallet av de historiska protestantiska statskyrkorna, liberlaiseringen av Romersk-katolska kyrkan efter andra vatikankonciliet och en drastisk tillbakagång av de gamla väckelserörelserna.

Samma tendenser har gällt i USA, med den skillnaden att man genom förvaltandet av en genomgående kristen och frihetlig kultur genom ren entreprenörskapsanda och envishet också givit upphov till grupper och församlingar som istället fått anledning att betona sin konservativa, eller gammeldags tro.

Kristenheten, de kristna församlingarna världen över, har drabbats av Stockholmssyndromet. Man har i sin önskan att attrahera den stora irreligiösa massan efterliknat sin otroende omvärld till den milda grad att man helt förlorat sin särart. Man har likaså genom rädsla för kritik rättfärdigat sin egen lamslagenhet och tystnad. 

Detta är fel ur ett rent bibliskt perspektiv. Den kristna kyrkan är inte kallad till ljummen progressivitet, utan till att stå för renlära och rättvisa i en tid då rätt kallas fel och fel rätt. Motståndet ska vara den kristna församlingens katalysator, och krigföringen reel men primärt alltid andligt bottnad i det att vi främst är evangeliets fotsoldater, och omoralens och villolärans motståndare.

Kristna kännetecknas idag av mjäkighet och en glättighet som snarare än att visa på sann lycka sprungen ur frälsningsvisshet tycks dölja osäkerhet och rädsla. Den bibliskt frälsta människan är dock frimodig, stark, kapabel och modig, dock inte på världens högmodiga sätt utan i ödmjukhet och i konstant strävan efter rättfärdighet och renhet. 

Evangeliets koncept att vända andra kinden till, har gått från att vara en styrka i sig själv och i Gud, en styrka vars kraft känner sin och Herrens kapacitet men därmed även innefattar självbehärskning att inte brusa upp- till att vara en ryggradslös dörrmatta som är livrädd för konfrontation. Detta kommer från fienden och ska betraktas som psykologisk påverkan från fientliga andemakter och den samma hädiska globalism som har allt att förlora på den kristne som på allvar förstår sin frihet och sin ställning i Kristus gentemot sin omvärld.

Med kristendomens nya igenkänningstecken, vekheten, blir påföljden det rakt motsatta av det som bibeln lär. Bibeln beordrar den frälsta kristne att stå upp emot synd, att dömma en rättfärdig dom över synd och orenhet, men samtidigt vara barmhärtig och övertäcka synd hos den broder som ångrar sin synd och söker upprättelse.

Istället yttrar kristna ingenting alls när de mest vidriga synder och degenererade beteenden propageras helt öppet i samhället. Man påtalar inte det groteska med sodomins bokstavliga marsch på våra gator, att avklädda homofiler tillåts paradera ett sådant vidrigt spektakel till dypöl öppet mitt i samhället, utan att underkuvas av polisiärt våldsmonopol. En kyrka utan bekännande tro har alltså förvandlats till en social organisation i framkant för allsköns politisk identitetspolitik och subversiv progressivism.

Gällande förekomsten av detta avfallets sjukdom i samhället säger dagens kristna i bästa fall ingenting. Många har dessutom, och jag talar alls inte uteslutande om den forna statskyrkan, avfallit så markant att de rent utav rättfärdigar och förespråkar samtidens dekadens och irrläror

Det krävs en återgång till traditionell kristendom. En andlig renässans och ett återupprättade av forna värderingar. Endast ett traditionellt kristet levnadssätt och andlig pånyttfödelse kan rädda nationen och våra efterkommande.

Vanlig kritik mot kristendomen

Benefits of liturgical worship vs modernist novelty

The idea of contemporary worship stems from the liberal illusion that the church is to emulate the world in order to get the world in the church. This has been evident to be fatal to church as a christian institution, only to turn it into a worldly gathering of non-christians that are neither interested in the dogmas of the faith nor truth, but rather can at best see a socially motivated benefit of attending church.

When I was attending fundamental baptist churches, this was how the Southern Baptist convention was viewed. Usually one could see a deteriorating of the denomination starting with a weak stance against sin and worldliness combined with an ambition to evangelize but not knowing how to get the avarage man interested.

This would result in a compromising of scripture and doctrine to lessen the threshold for modernists that would otherwise be uninterested in attending church. Soon big screen TV:s would be brought in, traditional hymnals replaced by modern worship songs on the screen, weaker preaching and standards which at it’s fulfillment would result in lukewarm churches that stood for nothing, only to not offend anyone.

I have seen this precise thing at my local WELS-Lutheran congregation. The WELS, with a reputation of being so strict it sometimes becomes almost cultish, is where I live no different than any avarage evangelical church. What do I mean by that?

When I visited the local WELS-Lutheran church it had no more of a mass structure of their service than a faith movement church, the pastor (in Sweden a Lutheran pastor is rather referred to as a priest) was wearing a soft looking button up shirt and suit pants, instead of the traditional vestments of priests and preached a weak uplifting message with little bible, based on elementary doctrine at best. Like I mentioned in regards to the Southern Baptists, there were no hymnals but modern worship songs on a big flat screen tv accompanied by electric guitars and a drum set. There were no Eucharist since they don’t see a benefit in taking it every week.

If you have ever been to different churches, you learn pretty quickly to cut through the aesthetics and doctrinal statement to discern the congregation culture and level of bible adherence or, in lack of a better term, conservatism.

In my correspondence with this perticular WELS-Lutheran pastor, he extensively explained the reason for their evangelical type church and confirmed exaclty everything I had predicted as the reason for it. That is, from his perspective all of the parts of what and how a church is to be are nonessential, or in lutheran terms “adiaphora”. As long as the foundational doctrine is pure, one could essentially have any sort of service and way of expression, especially if this was a means to reach people with the gospel.

My criticism to this is that pastors and church leaders simply lack the experience of what this mentality results in. A watered down modernist church service does not have to contain heresy or false doctrine to be destructive, a soft message with zero substance delived in a secular setting by a preacher using casual language will give the attendee a casual and weak view of church and God. A church that is no different from the world does not reflect the holiness of God, the gospel of salvation and the severity of the church as instituted by Christ.

Every church has their certein liturgy. Every evangelical, baptist or pentecostal church has essentially the exact same structure to their service every Sunday. What happened was that these low free churches simply changed the traditional thousand year liturgy for one that they arbitrarily made up themselves.

They sing then pray, then preach, then collection, then they sing, followed by an altar call or invitation. This developed with the revivalist psychological ideas of stirring up certain emotions (while the piano plays) to get the attendee in the right feeling or mindset. This came as an attempt to as far as possible break away from anything seemingly remotely Roman Catholic, and understandably so. However, it is just trading tried and true wholesome tradition for modernism and egocentric preferences with little or no religious meaning. Thus, in the process of attempting to distance themselves from anything thay looks Roman Catholic, they simply created a similar liturgy as the Catholic Church, but with different songs, readings and aesthetics.

There is need for a call to ancient, historically tried and true liturgical worship. The worship of our fathers, the way christians have always conducted their church services is the mass.

A solemn mass rather than a strobe light rock concert. A sincere and doctrinal sermon delivered by a trained and ordained priest rather than feel-good “relevant” preching from an adult dressed like, and speaking like, a teen. A church room that glorifies God and emphasize his holiness and places the gospel’s sacrifice of Christ on the cross in the center, rather than hip slogans and modern interior design made to attract the post-modern secular person.

These things are biblical, reverent and rest on the historical consensus of practise of the entire church of ages. The modernist lukewarm and feel-good type church does not attract the young generation. It perhaps did in 1968, but today’s youth are seeking truth, dogma, tradition and a church that takes a stance.

Let us consider the ways of old, let us stand for the doctrines of old, and flee the selfish and hollow decadence of the modern world with a sincere and uncompromising christianity.

Benefits of liturgical worship vs modernist novelty

Kritik mot baptismen

Min kritik mot baptismen som kristen tolkningstradition börjar redan för flera år sedan då jag började ta avstånd från Andersonsekten och därmed samtidigt fick anledning att ifrågasätta huruvida de problem jag uppfattade inom rörelsen gick djupare än Andersons tydliga sektmetodik och brist på kvalifikationer för sin ledartjänst.

Redan i Juli 2019 kritiserade jag svensk frikyrka hårt på bloggen, och propagerade för de konfessionella lutherska frikyrkorna i Sverige.

Nu när jag alltså under flera år ifrågasätt det jag lärt mig i evangelikala kyrkor och baptistiska kyrkor, ser jag det lämpligt att framställa någon koncis kritik öppet.

Jag vill inleda med att dock betona att många baptistiska frikyrkor, i synnerhet i Usa, är långt mer konservativa i bemärkelsen bibeltroende än många andra kyrkor och samfund, och att flera har ett överlag rent evangelium. Även om jag anser att dessa kyrkor kunde vara tydligare i sina formuleringar och att de på vissa doktrinella punkter helt enkelt har fel, vill jag inte för den sakens skull vara småaktig och förkasta dem helt eftersom jag personligen sett mycket gott komma från dem.

Punkt 1. Dopfrågan

För att sälla sig till en baptist dopsyn krävs att man accepterar synen att dopet är helt och fullt enbart en symbolhandling. Det vill säga att absolut ingenting gudomligt sker i dopet, det är ett fullkomigt mänskligt verk och ingenting mer. Detta är djupt problematiskt från ett bibliskt perspektiv. Bibeln är tydlig med att sammankoppla dopet med frälsningen.

Även om bibeltexterna som berör dopet är mycket klara, kan jag förstå att man initialt kan ha svårt att förstå resonemanget kring exempelvis barndopet. Men saken gäller gäller ju inte det, utan just den knivskarpa skiljelinjen mellan de två uppfattningarna om huruvida dopet är etthundra procent en symbolhandling, eller om Gud faktist verkar i dopet. Om man ska vara konsekvent i sin baptistiska dopsyn förutsätts alltså att dopet är helt symboliskt, inte enbart 99% symboliskt. Att det delvis är en bild för Kristi död och uppståndelse håller alla med om. Bibeln talar om att vi i dopet får den Helige Ande, samt att dopet frälser.

“Petrus svarade dem: “Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva.” – Apg 2:38 (SFB15)

“Efter denna förebild frälser nu dopet också er. Det innebär inte att kroppen renas från smuts utan är ett rent samvetes bekännelse till Gud genom Jesu Kristi uppståndelse…” – 1 Pet 3:21

“Jesus svarade: “Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.” Joh 3:5

Punkt 2. Nattvardssynen

På samma sätt som baptistisk dopsyn är den av ren symbolik menar den klassiskt baptistiska eller frikyrkliga synen att även nattvarden endast är en symbolhandling. Om vi läser Bibeln konsekvent med en texttrogen tolkning lär den dock tydligt att nattvarden inte enbart är en symbolhandling, utan också en bokstavlig förbundsmåltid med Herren, Jesu sanna kropp och blod till nåderik förlåtelse av synd.

“Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: “Tag och ät. Detta är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: “Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.” – Matt 26:26‭-‬28

“Den som äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt syndar därför mot Herrens kropp och blod. Var och en ska pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. Den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig.” – 1 Kor 11:27‭-‬29

Punkt 3. Utkorelsen

Nya testamentet talar frekvent om de kristnas utkorelse, att vi är utvalda till Kristus redan innan jorden skapades. Detta förnekar i regel baptister.

“Han har utvalt oss i honom före världens skapelse till att vara heliga och fläckfria inför honom. I kärlek har han förutbestämt oss till barnaskap hos honom genom Jesus Kristus, efter sin goda viljas beslut…” – Ef 1:4‭-‬5

“Men vi måste alltid tacka Gud för er bröder, Herrens älskade, eftersom Gud från begynnelsen har utvalt er till frälsning genom att ni helgas av Anden och tror på sanningen.” – 2 Tess 2:13

“Ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.” – Joh 6:44

“Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet.” – 2 Tim 1:9

Punkt 3. Ecklesiologin

Vad är kyrkan? Lär Bibeln verkligen autonoma församlingar? Det är tydligt i Nya Testamentet att Jesus inrättar en enda hierarkisk kyrka, där enhetlig teologi och lydnad inför officiella doktriner och dogmer förutsätts.

Kunde någon på apostlarnas tid bli kristen av egen maskin, eller bli kristen genom apostlarnas predikan och därefter besluta att starta en egen församling utan relation till de ämbetesbärande apostlarna och pastorerna? Tanken är absurd. Bibeln talar om en enda världsvid kyrka med enhetlig tolkningstradition.

“Och jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över den.” – Matt 16:18

“Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren…” – Ef 2:20‭-‬21

“…så är vi många en enda kropp i Kristus. Men var för sig är vi varandras lemmar.” – Rom 12:5

“Ge akt på er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare, till att vara herdar för Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.” – Apg 20:28

Punkt 4. Bibelns relation till kyrkan

På samma sätt som Jesus instiftar sin kyrka, finner vi där auktoriteten att tolka skriften. På samma vis som det inte är en biblisk tanke att vem som helst kan starta en egen kyrka, finns det inget bibelstöd för en öppen tolkning av Bibeln där var och en har till uppgift, eller ens kan, tolka skriften utan att ta hänsyn till hur kristna sedan Jesu och apostlarnas tid har tolkat den.

Exempelvis har ingen idag mandat att teoretisera kring huruvida treenigheten är biblisk eller ej, eftersom den eniga kyrkan fastställt hur Guds natur ska förstås i tidiga koncilier som alla varit överens om i runt 1500 år.

“Stå därför fasta, bröder, och håll er till den undervisning ni har fått, muntligt eller genom brev.” – 2 Tess 2:15

“Jag berömmer er för att ni tänker på mig i allt och håller fast vid den undervisning som jag har fört vidare till er.” – 1 Kor 11:2

“De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna.” – Apg 2:42

Vi ser alltså att den baptistiska teologin på flera håll relativiserar skriften såväl som den fullständigt negligerar en klassisk förståelse av kristen tro. Detta har lett till ett konstant behov av att omformulera sig och omvärdera sina läror. I avsaknaden av en katekes, trosbekännelser, en hierarki eller historisk förankring känner sig varje ny kyrka manad att återuppfinna hjulet i polemik mot allting man tror sig veta är falskt.

Under illusionen av att vara emot vad de uppfattar som katolsk vidskepelse hamnar välmenande människor i heresi när de slänger ut 2000 år av tolkningstradition med troendedopvattnet, i föreställningen att vi idag vet bättre än såväl de första kristna, som Jesus själv.

Kritik mot baptismen

Min utveckling och sidans förändring

Jag började skriva den här bloggen 2015. Jag tror det var på hösten. Jag har ett minne av att jag var i dalarna och ägnade mig åt bibelläsning en kväll, och därefter kom att grubbla över det fruktansvärda tillståndet den svenska kristenheten befinner sig i.

Min utgångspunkt då var den fundamentalistiska baptismen vilken jag kom i kontakt med över internet och mina besök i USA. Jag försökte skriva inlägg som var rakt på sak och som syftade till att peka ut den synd som främst den svenska kristenhetens ledare ägande sig åt, och att uppmana kristna till en mer konsekvent bibeltrogenhet. Jag ville stå för en ren frälsningslära och informera om vad Bibeln lär även i kontroversiella ämnen.

Nu har det gått sju år sedan jag startade bloggen och jag har flera gånger frågat mig själv vilken riktning den bör gå. Jag kan från gamla inlägg bekräfta att jag skriver under på samma frälsningslära som jag hade då (med undantag för att jag sedan länge inte anser att man aktivt måste be frälsningsbön för att bli frälst). Dock har jag under de senaste cirka två åren reviderat min hållning i vissa läror.

I korthet kan sägas att jag under flera år noterade återkommande sekttendenser inom Andersonrörelsen. Detta i sin tur ledde till att jag alltmer slutade förhålla mig till den över huvud taget och för runt ett år sedan kände mig dristad till att fullständigt avsäga mig den rörelsen. I synnerhet dess företrädare och beteende, men även delar av dess teologi.

Jag har här ingen avsikt att försvara mig inför baptistfundamentalistiska teologiska uppfattningar. Jag anser att folk bör studera och bilda sig egna uppfattningar i enlighet med skriften, och är övertygad om att många läsare har omdöme och mognad nog att hantera meningsskiljaktigheter utan att för den sakens skull raljera enligt Andersonitisk anda.

Jag vill dock nämna de synsätt jag reviderat något efter att ha studerat bibeln under flera år, jämte ett studium av kyrkohistoria där jag kontinuerligt konsulterat flertalet pastorer och teologer, samt besökt ett antal olika kyrkotraditioner.

Primärt har jag idag svårt att se dopet och nattvarden som något symboliskt med tanke på de starka löften som i skriften är knutna därtill. Att hävda att Gud inte är verksam i dessa sakrament anser jag vara lika främmande för Bibeln som att förneka jungfrufödelsen eller skapelseberättelsen.

Utöver detta har jag fått en uppskattning för den historiska liturgin, det vill säga den mässa som kristna firat i tvåtusen år. Alla kyrkor har en liturgi, eller gudstjänstform. Att därför förkasta den teologiskt rika historiska mässan som förlegad eller tomt repetativ till förmån för en frikyrklig gudstjänstform som ser annorlunda ut men är i stort enhetlig i frikyrkor världen öven sedan ett par hundra år, anser jag är att vara fördomsfull och hemmablind.

Jag anser också att det baptistfundamentalistiska förhållningssättet gentemot andra är helt obibliskt. Det är bibliskt att peka ut synd, att tillrättavisa heretiker och villoläror även i hårda ordalag, men inte att vara direkt otrevlig, gå till personangrepp och bete sig elakt häcklande. Detta fenomen är ett tydligt tecken på en avsaknad av andens frukt och kristen mognad.

Med det sagt vill jag säga att jag har för avsikt att fortsätta driva den här sidan. Jag kommer dock att försöka fokusera lite bredare på kristna och teologiska ämnen, samt försöka skriva mer på engelska. Lite mer uppbyggande och lite mindre raljerande, utan att för den sakens skull kompromissa. Eftersom jag inte skriver under på vissa grundläggande baptistiska doktriner kommer jag antagligen även att ändra namn på bloggen.

Det är också till stort stöd om du som läsare delar bloggen med kristna vänner. Kommentera gärna om du har några frågor eller förslag.

Min utveckling och sidans förändring

Women can never be pastors

A woman can never be a pastor. It is entirely insignificant what theological degree, experience or personal qualities she might have, neither what denominational authority ordained her for ministry; there is still simply no such thing as a female pastor.

Today’s phenomenon of women seeking ordination is essentially prevalent all throughout Christendom. In large parts of mainstream evangelicalism, pentecostalism and charismatic circles a female pastor is barely even a topic of discussion anymore.

Radical feminism and modernist ideas have so thoroughly seeped into churches that it is common even in historical denominations like the Anglican Church and a majority of the world’s Lutheran churches to have females ordained for the ministry. Even in ancient institutions like the Roman Catholic Church and the Orthodox churches there are active communities of modernists pushing for women’s so-called “right” to ordination.

This of course is folly in light of the Bible and is to be understood as nothing less than a fall from the faith and a sign of the end times. This because every time the Bible deals with the subject of ordination, or, who is suitable to be an elder or a pastor, the qualifications always include it being a man.

Paul gives specific instructions for the qualifications of elders, or pastors, here

“5 For this cause left I thee in Crete, that thou shouldest set in order the things that are wanting, and ordain elders in every city, as I had appointed thee:6 If any be blameless, the husband of one wife, having faithful children not accused of riot or unruly.7 For a bishop must be blameless, as the steward of God; not selfwilled, not soon angry, not given to wine, no striker, not given to filthy lucre;8 But a lover of hospitality, a lover of good men, sober, just, holy, temperate;9 Holding fast the faithful word as he hath been taught, that he may be able by sound doctrine both to exhort and to convince the gainsayers.” – Titus 1:5-9 (KJV)

And here including deacons

“1 This is a true saying, if a man desire the office of a bishop, he desireth a good work.2 A bishop then must be blameless, the husband of one wife, vigilant, sober, of good behaviour, given to hospitality, apt to teach;3 Not given to wine, no striker, not greedy of filthy lucre; but patient, not a brawler, not covetous;4 One that ruleth well his own house, having his children in subjection with all gravity;5 (For if a man know not how to rule his own house, how shall he take care of the church of God?)6 Not a novice, lest being lifted up with pride he fall into the condemnation of the devil.7 Moreover he must have a good report of them which are without; lest he fall into reproach and the snare of the devil.8 Likewise must the deacons be grave, not doubletongued, not given to much wine, not greedy of filthy lucre;9 Holding the mystery of the faith in a pure conscience.10 And let these also first be proved; then let them use the office of a deacon, being found blameless.11 Even so must their wives be grave, not slanderers, sober, faithful in all things.12 Let the deacons be the husbands of one wife, ruling their children and their own houses well.” – 1 Timothy 3:1-12

Furthermore, the bible distinctly commands that women are to neither have authority over the man, nor to speak in the church.

“11Let the woman learn in silence with all subjection.12 But I suffer not a woman to teach, nor to usurp authority over the man, but to be in silence.” – 1 Timothy 2:11-12

Christianity is not intendent as a smörgåsbord religion, God means what he says and says what he means. With clear scripture on the matter, there should be no question in our minds whether female ordination is valid or not.

The unbelieving modernists will soon say “Oh, but there are female prophets and judges in the old testament!” as if they thought of some profound foundation for their heretical views.
Bare in mind then the context of those scriptures, that it is not a matter of ordained ministry of the new testament church. Not only that, but if such an argument is to be made, one simultaneously has to say that the Bible contradicts itself. It is therefore foolish.

Likewise, even if there would be, for example, ordained female levitical priests in the old testament, christian doctrine is not founded on old testament scripture as primary source for doctrine, especially doctrine that is directly expounded upon in the new testament.

Through the new testament we understand the fullness of scripture, since we are under a new, better covenant. We are obliged to adhear to it. (Heb 8:6, 13)

Women can never be pastors

Det krävs en återgång till traditionell kristendom

Västerlandet står inför sin kanske största svårighet någonsin. Över hela världen har en ideologiskt driven globalistisk elit i flera årtionden, kanske århundraden, drivit en mycket destruktiv agenda. En agenda som är emot traditionella värderingar och förhållningssätt, och som gör allt den kan för att bryta ner en efter en av de gamla, goda samhällsinstitutionerna och värdena. 

Detta har i synnerhet drabbat västerlandet. Europa och Nordamerika, med dess historiska kolonialplatser har genom alla tider varit en kristendomens, filosofins, arkitekturens och litteraturens fyrbåk i den bebodda världen. Europa är den moderna civilisationens och kristna kyrkornas moder, varför hon också är den som drabbats hårdast av fiendens angrepp. Den som ämnar fälla ett träd, hugger i roten, innan den kapar grenarna.

Denna agenda tar sig uttryck i den socialmarxistiska doktrin som gjort Sverige till hela världens socialkontor och på samma gång ett skräckexempel för de västerländska nationer som ännu hoppas och ber att inte behöva gå samma drastiska förfall till möte, som Sverige redan gjort.

Sverige står bokstavligen i lågor. Socialmarxismen som i praktiken korrumperat vår regering till globalismens nickedockor har drivit ett tvåfrontskrig där man å ena sidan brutit ner tron på kärnfamiljen och därmed desarmerat dem som kan tänkas göra motstånd genom en andlig kastrering av mannen, familjefadern, och dels ödslat svenska skattemedel på att utan medborgerligt stöd låtit horder av främmande människor från tredje världen formligen forsa in över Sveriges gränser. Detta har resulterat i en svag och indoktrinerad befolkning, en dålig ekonomi och ett samhälle som på grund av invandrarvåld är långt mer våldshärjat och ociviliserat än någonsin i Sveriges historia.

Svensken är alltså desarmerad, andligen kastrerad, föraktad och undertryckt av främlingar med sämre seder och religion. Men främst ska vi komma ihåg att detta alltså låtits ske av våra makthavare. Sveriges regering stal huset och öppnade dörren så att allsköns gathundar och laglösa utlänningar kunde komma in och härja. 

Vi är inte kallade till att ryggradlöst se på medan hedniska främlingar devalverar historiskt svenska kristna värderingar och levnadssätt till förmån för multikulturell interreligiös ekumenik och förakt för historiska kristna etnostater.

I denna tid har lärosätena blivit ideologiskt styrda uppfostringsinstutitioner där abnormaliteter likt homofili och feministiska idéer påtvingas studenter genom ändringar i skolplanen. Målet med svensk undervisning har primärt blivit att driva den globalistiska homofil-liberala propagandan. Statliga myndigheter ska certifieras av homofila lobbyorganisationer, vilka dessutom innehar monopol på sexualundervisningen i skolorna. Detta är densamma homofillobby som i dess tidiga år också propagerade för pedofili och dess legalisering. 

Även drogliberalisering är utspritt. I princip alla Sveriges ungdomar lever efter svagbegåvade föreställningar kring att människans frihet inte enbart innefattar utan rent av förutsätter dess rätt att göra som den vill med dess egna liv och kropp. Användandet av droger är därför inget man finner uppseendeväckande, utan är lika vanligt förekommande idag som alkoholkonsumtion. 

Alkoholkonsumtionen har alltid varit hög i Sverige och generationer av hem och äktenskap har slagits sönder med trasiga barn med förstörd uppväxt och dålig social kapacitet som resultat. Idag resulterar kombinationen av generationer av barn och ungdomar med alkohol och drogmissbruk i en ytterliggare fördummad befolkning, vilken inte presterar något annat än småbrottsstatistik, hor och allsköns dekadens. En sådan befolkning kräver resurser, men är också lätt att kontrollera.

I en tid när cannabis inte ens anses vara en drog, och när rekreation anses viktigare än existentiella frågor, eller samhällsfrågor, behövs ett verkligt alternativ som kan lyfta människan ur sin misär och upprätta henne till sann frihet, frimodighet, och ett rent traditionellt leverne. 

Den post-moderna människan finner sig nu rotlös och vilsen i den dekadensens dypöl som är det så kallade progressiva globala samhället, och är i det desperataste behovet av en alternativ livsstil. Det som krävs är en historisk tillbakagång. En personlig andlig renässans och en återgång till forna värderingar, ett traditionellt kristet levnadssätt och andlig pånyttfödelse. Det vill säga riktig kristendom, inte den feminiserade avart som idag förekommer i västvärldens alla liberala församlingar. Enbart detta kan rädda nationen, familjen, framtidens barn, och dig som läser detta

Det krävs en återgång till traditionell kristendom

The real presence of the body and blood of Christ

The most profoundly distinct doctrine of the Christian faith, alongside that of spiritual regeneration, would probably be that of the covenental communion of the body and blood of Christ.

No other christian teaching has stirred up so much confusion and arguing, from the time it was tought by Christ even up until this day. The Lord’s supper, the Eucharist, or communion as we call it, is first proclaimed by Christ as a means of grace with a heavily emphasized salvific function.

At the initial mentioning of the concept of communion Jesus went so far in explaining the literal aspect of the eating of his body and drinking of his blood that scores of people were offended to the point of leaving him, because they just couldn’t stand hearing it.

The series of biblical events is of utmost importance for the bible examiner to conclude the correct teaching on the aspects and functions of this doctrine. Jesus becomes aware that people, even many of his followers, quit following him for the provocative nature of what his words entail. When he is made aware, he neither expounds it further to the multitude, nor (as sometimes was his custom) privately to the apostles. Rather, he goes on to re-emphazise what he has just said and confronts the apostles by asking them whether they will also leave him over this teaching. To claim that the language Jesus is using here is symbolic, is to apply a different standard of interpreting scripture as a Bible believer than what is otherwise the practise since Scripture itself does not in any grammatical way seem to leave room for allegorical meanings.

Let us take a look at the text in question, in the gospel of John chapter 6 (KJV).

48 I am that bread of life.

49 Your fathers did eat manna in the wilderness, and are dead.

50 This is the bread which cometh down from heaven, that a man may eat thereof, and not die.

51 I am the living bread which came down from heaven: if any man eat of this bread, he shall live for ever: and the bread that I will give is my flesh, which I will give for the life of the world.”

Jesus is here blatantly clearly identifying himself (his body) as bread of life, and directly goes on to tie it allegoricaly to the manna in the desert by saying that as they survived physically in the desert by eating the God given bread, so shall men live forever (not die) by eating of his body, this eating is thus directly associated to spiritual salvation and eternal life.

52 The Jews therefore strove among themselves, saying, How can this man give us his flesh to eat?”

According to Old Testament dietary law, consuming human flesh is of course prohibited. This teaching of Jesus is shocking, but this is a spiritual matter and not a matter of physical food nor physical salvation as in the case of the manna in the desert.

53 Then Jesus said unto them, Verily, verily, I say unto you, Except ye eat the flesh of the Son of man, and drink his blood, ye have no life in you.

54 Whoso eateth my flesh, and drinketh my blood, hath eternal life; and I will raise him up at the last day.”

Here Christ again directly ties the consuming of his communion with spiritual salvation and eternal life, in complete accordance with his previous statements of his blood being the New Testament, thus consuming this communion meal, the Lord’s supper, is taking part in the salvific sacrificial grace of Christ on the cross.

55 For my flesh is meat indeed, and my blood is drink indeed.”

Again emphasizing the actuality of the bread (Jesus himself as allegorical manna) being actual meat (flesh).

56 He that eateth my flesh, and drinketh my blood, dwelleth in me, and I in him.

57 As the living Father hath sent me, and I live by the Father: so he that eateth me, even he shall live by me.

58 This is that bread which came down from heaven: not as your fathers did eat manna, and are dead: he that eateth of this bread shall live for ever.

Again Christ is attributing the communion meal salvific grace and abilities.

59 These things said he in the synagogue, as he taught in Capernaum.

60 Many therefore of his disciples, when they had heard this, said, This is an hard saying; who can hear it?

61 When Jesus knew in himself that his disciples murmured at it, he said unto them, Doth this offend you?

66 From that time many of his disciples went back, and walked no more with him.

67 Then said Jesus unto the twelve, Will ye also go away?”

Here Christ has the opportunity to explain himself if his strong speech was actually symbolic, instead of further provoking the unbelieving jews and even his own audience. Yet he does not.

68 Then Simon Peter answered him, Lord, to whom shall we go? thou hast the words of eternal life.”

To say that the Lord’s supper is the actual real body and blood of Christ is not an obscure interpretation, the entire body of teaching of Christ on this matter not only is not using a symbolic language, but is continuously emphasizing and reiterating the same plain points even when it is clear that it if provoking and is causing confusion not only among the unbelieving jews, but as well among Christ’s own followers.

Let us also consider the institution of the Lord’s supper in Matthew 26.

“26 And as they were eating, Jesus took bread, and blessed it, and brake it, and gave it to the disciples, and said, Take, eat; this is my body.

27 And he took the cup, and gave thanks, and gave it to them, saying, Drink ye all of it;

28 For this is my blood of the new testament, which is shed for many for the remission of sins.”

These verses contain the same teaching as Christ previously tought publicly, as we read above in the gospel of John. In conclusion, Jesus is taking bread and wine and blessing it, commanding his disciples to drink it for the reason that it is the New Testament (covenant) blood which is the same blood of Christ as was shed for the remission of our sins on the cross. Thus, as we saw in the John account, it has to be a means of salvific grace.

At a later occasion Paul reiterated in the words of institution what Christ had previously tought. It is clear that Paul interprets Christ’s teaching on the substance of the eucharistic elements in a literal sense.

Let’s examine the text of Paul’s first letter to the Corinthians to distinguish some details about the Lord’s supper, chapter 11, verses 23-29.

“23 For I have received of the Lord that which also I delivered unto you, that the Lord Jesus the same night in which he was betrayed took bread:

24 And when he had given thanks, he brake it, and said, Take, eat: this is my body, which is broken for you: this do in remembrance of me.”

Here we see that as Jesus takes the bread and gives thanks, although still remaining bread it is also called his body.

“25 After the same manner also he took the cup, when he had supped, saying, this cup is the new testament in my blood: this do ye, as oft as ye drink it, in remembrance of me.

26 For as often as ye eat this bread, and drink this cup, ye do shew the Lord’s death till he come.”

Here we see the same procedure, as common wine is declared to be the blood of Christ and the New Testament. At the same time it is wine, there is no ambiguity about that, as it simultaneously at the declaration of Christ somehow becomes his blood. Christ does not say that it symbolizes his blood, but that it is a meal of body and blood which in fact is the New Testament.

How can wine be the New Testament? The blood is the New Testament because it is the blood from the body of Christ that was shed for the remission of our sins by our Saviour Jesus Christ on the cross, thus instituting the new covenant, or testament. This also explains the authentic salvific, actually redeeming grace of the New Covenant contained in not only the blood of Christ as it was shed for our sins on the cross, but as well as it administers the same grace by miraculously still being the actual blood of Christ. That is, the cup of wine contains the same blood of Christ as was shed for our sins on the cross – the life giving redeeming blood of Jesus the saviour.

“27 Wherefore whosoever shall eat this bread, and drink this cup of the Lord, unworthily, shall be guilty of the body and blood of the Lord.”

Again, there is no sign of any symbolism used. Christ is equating the bread and wine of the communion meal with his actual body and blood.

“28 But let a man examine himself, and so let him eat of that bread, and drink of that cup.

29 For he that eateth and drinketh unworthily, eateth and drinketh damnation to himself, not discerning the Lord’s body.”

Again Christ is plainly stating the authenticity of the communion meal being his literal body.

To willfully and strategically apply a different practise of interpreting scripture in these specific instances is to allow one self to construct doctrine from ones own preexisting notions without biblical evidence for it, likely solely out of an anti-catholic pathos.

However, if one would read the verses of scripture that deal with the Lord’s supper without any theologial lences or preconceived denominational ideas, it would not be possible to reach the conclusion that the body and blood are strictly symbolic, since the language does not allow for it, neither does it make any theologial sense for Christ to teach so extensively on this matter if it in fact does not have any salvific significance whatsoever, let alone being merely symbolic.

In history, Christians have always understood the bible to mean what it says and to say what it means, and these verses cannot be assumed to be an exception, especially considering how the parttaking in the Lord’s supper is equated to salvation itself.

The conclusion therefore has to be that the bread and the wine remains bread and wine as both Christ and Paul speak of it as such, as well as actually being body and blood as it is repeatedly stressed by Christ that it is so.

There has to be a symbiosis of hearing and believing the gospel and parttaking in the Lord’s supper as means of salvation. There can, from the language of Christ himself, be no contradiction. Salvation is being saved by God’s grace though faith in Christ, and salvation is likewise parttaking in the sacrament of the body and blood of Christ. Both are salvific grace being administered by God through Christ, and both are trusting in that salvific work of Christ on the cross.

The real presence of the body and blood of Christ

Öppen ursäkt till Tommy Dahlman

Jag skrev för ett år sedan en tanke angående att predikant Tommy Dahlman förmodades köpt sex. Min kritik var egentligen inte gällande honom som person, utan jag ansåg det nödvändigt att påpeka det ljumma och ohelgade skick i vilket den svenska kristenheten befinner sig i.

Om en predikant köper sex är det givetvis allvarligt i den meningen att hans föredöme och vittnesbörd smutsas ner. Jag vill ändock ta några rader att klargöra att jag anser det fullt förståeligt och mänskligt att en kristen faller i svår synd. Det kan hända den bästa, det hände Moses och Kung David.

I efterhand har jag gruvat mig över huruvida det var att så att säga sälla mig till skvallerpressen att skriva om det, även om mina intentioner som sagt var goda och ämnat till uppbyggelse för kristenheten.

Jag vill därför härmed öppet be om ursäkt för att eventuellt ha bidragit till något drev mot honom och hoppas Tommy att om du läser detta så kan du godtaga min ursäkt och bön för dig. Du är välkommen att skriva ett e-post till mig för vidare vänskapligt samtal.

“Framför allt skall ni älska varandra innerligt, ty kärleken överskyler många synder.” – 1 Petrus 4:8

“Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss.” – 1 Johannes 1: 8-10

Öppen ursäkt till Tommy Dahlman