Den apostoliska kyrkan

Jesus instiftade en kyrka. Det kanske verkar okontroversiellt, men sanningen är att många protestanter inte tänker över ämnet ecklesiologi överhuvud taget. Det vill säga att gemene frikyrklig person i min erfarenhet tar sin kyrkosyn helt för givet. 

Det förefaller som att man tänker sig att det mest väsentliga är den lära som Jesus kom med, och där finns så klart en poäng. Men att inte begrunda hur Jesus kom med denna lära, genom vilken kanal eller till vilka personer han ämnade sprida denna lära till världen, är att göra selektiv läsning av bibeltexten, antagligen därför att man blivit lärd av ens egna tradition att göra så. I förlängningen tycks detta grunda sig i att frikyrkligheten förutsätter den totala avsaknaden av en historisk apostolisk kyrka bokstavligen grundad av Jesus själv. Om man ska kunna legitimera tiotusentals kyrkosamfund som startas på godtyckliga grunder med godtyckligt kvalificerade ledare krävs en kyrkosyn så liberal att det i praktiken inte finns något rätt eller fel, ingen direkt historisk auktoritet att ta hänsyn till. Finns en sådan auktoritet är man ju tvungen att ta hänsyn till den om man har för avsikt att “vara kyrka.”

Man kan knappast vara bibeltrogen samtidigt som man har ett sådant selektivt perspektiv. Med andra ord går det inte att, och vi som människor har inte rätt och auktoritet att, själva godtyckligt bedöma vad som är viktigt i Bibeln, vilka läror som vi ska se som primära, och på så vis bedriva smörgåsbordsteologi. Om vi lägger våra frikyrkliga föreställningar åt sidan så gott det går och medvetet anstränger oss för att vara så objektiva som möjligt och inte låta förutfattade meningar diktera hur vi läser Bibeln kan vi våga se andra perspektiv. Det är som Jesus säger till den laglärde, “…Vad är skrivet i lagen? Huru läser du?” – Lukas 10:26 (1917 års översättning)

Ja, hur vi läser är avgörande för vår förståelse. Det är inte ovanligt att vi alls inte betänker det bagage av erfarenheter och influenser vi har med oss som glasögon när vi tittar på bibeltexten. Jag noterade för några år sedan, och ser det därefter ofta, hur den frikyrkliga teologin ofta utgår ifrån ett underliggande antikatolskt perspektiv. Det vill säga att man skyr undan från allting som man uppfattar som högkyrkligt eller katolskt eftersom man liksom bara vet att katolicismen är heresi. Barndopet, menar man, är obibliskt därför att Romersk-katolikerna ägnar sig åt det. Att Lutheraner ägnar sig åt det ser man som en Romersk-katolsk kvarleva som Luther inte hade tid eller förstånd att skaka av sig. Den bokstavliga nattvardssynen ses likaledes som gammal Katolsk vidskepelse. Den hierarkiska kyrkosynen ser man som en kvarleva av en förvärldsligad kyrka som blivit ett med gamla statsmakter, medan den sanna nytestamentliga församlingen ses som någon sorts frigjord vardagsrumsgrupp utan vare sig struktur eller organisation. 

Man är ofta okunnig om det faktum att dessa läror inte bara har förekommit sedan den absolut tidigaste apostoliska kyrkan, utan också uteslutande motiveras på biblisk och teologisk grund. Som man känner sig själv känner man andra heter det, men trots att frikyrkan inte har någon historiskt kontinuerlig systematisk teologi så har den historiska kyrkan det. Man har aldrig bedrivit smörgåsbordsteologi utan istället frenetiskt slagit fast och stridit för de apostoliska läror man sett sedan kyrkans början, och förstått att ingen doktrin är separerad från en annan utan att allting är en del av ett sammanhängande system. 

Låt oss se på några skriftställen som gör det klart att Jesus instiftar en kyrka, inte ett koncept, och att han ger auktoritet till denna kyrka, inte till vem som helst. 

“Så säger ock jag dig att du är Petrus; och på denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga.

Jag skall giva dig himmelrikets nycklar: allt vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen.” – Matteus 16:18-19

Denna text används frekvent av Romersk-katoliker som ett bevis för petrusämbetet. Detta är inte ett försvar av petrusämbetet. Vi kan dock utläsa flera saker ur denna perikop. Det första är att det finns en klippa, någonting fast förankrat, i motsats till någonting fritt öppet för tolkningar. Det andra är att Jesus på denna klippa ska bygga sin församling. Det utesluter att församlingen kan byggas någon annanstans. Denna klippa ska dessutom aldrig överkommas av dödsrikets portar, vilket vi i förbigående kan förutsatta innebär att ondskan aldrig ska kunna tillintetgöra denna klippa. Sedan ser vi hur himmelrikets nycklar ska ges denne Petrus, alternativt denna klippa, beroende pa hur man läser. Det gör ingen skillnad för vår analys här. Poängen är att dessa nämnda nycklar tycks vara ett bildspråk som syftar till den himmelska auktoriteten. Den himmelska auktoriteten hade givetvis Kristus, varför han hade möjlighet att ge denna auktoritet vidare till denne Petrus, eller denna klippa. 

Det är lätt att idag mena att den som läst Bibeln och är troende med ens har denna auktoritet, blir del av denna klippa. Men har du någonsin funderat pa den historisk-geografiska kontext detta utspelar sig i? Jag menar att det för varje bibelläsare är uppenbart att inte vem som helst under den nytestamentliga tiden kunde starta forsamling. Om Kalle från Jerusalem eller Damaskus hade fått höra om evangeliet på Paulus tid, så hade han inte kunna starta sin egen kyrka. Den kyrka som fanns var den enda med auktoritet. Det är ju precis det som sker med Paulus som trots att han får direkt tilltal från Jesus, snart beger sig till apostlarna där han blir en del av kyrkan innan han påbörjar sitt vida missionsarbete.

På samma sätt finns åtskilliga exempel på hur apostlarna, genom Den Helige Ande, avskiljer och ordinerar särskilda människor för att med apostolisk auktoritet, ja rent av gudagiven auktoritet, utföra det arbete som väntade dem. Exempelvis här

“När dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige Ande: »Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag har kallat dem till.» Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem begiva sig åstad. Dessa, som så hade blivit utsända av den helige Ande, foro nu ned till Seleucia och seglade därifrån till Cypern.” – Apg 13:2-4

och här

“Därefter utvalde de åt dem »äldste» för var särskild församling och anbefallde dem efter bön och fastor åt Herren, som de nu trodde på.” – Apg 14:23

och här ser vi dels att Paulus ordinerat Titus, men även instruerar Titus att fortsatt ordinera andra på samma sätt

“När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle ordna vad som ännu återstod att ordna, och för att du, på det sätt som jag har ålagt dig, skulle i var särskild stad tillsätta äldste…” – Titus 1:5

Här påminner Paulus Timoteus om den verksamma nådegåva som kommit till honom genom Paulus handpåläggning, vilket visar på att Paulus ordinerade ledare på samma sätt som apostlarna gjorde, det rör sig exempelvis alltså ej om något symboliskt. 

“Fördenskull påminner jag dig att du må uppliva den nådegåva från Gud, som i följd av min handpåläggning finnes i dig.” – 1 Tim 1:6

Här nedan ser vi hur ett samlat apostlaråd fattar beslut i att ordinera män för arbetet, och att de genom handpåläggning förmedlar sin apostoliska auktoritet. 

“Då sammankallade de tolv hela lärjungaskaran och sade: »Det är icke tillbörligt att vi försumma Guds ord för att göra tjänst vid borden. Så utsen nu bland eder, I bröder, sju män som hava gott vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet, män som vi kunna sätta till att sköta denna syssla. Vi skola då helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.» Det talet behagade hela menigheten. Och de utvalde Stefanus, en man som var full av tro och helig ande, vidare Filippus och Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas, slutligen Nikolaus, en proselyt från Antiokia. Dem läto de träda fram för apostlarna, och dessa bådo och lade händerna på dem.” – Apg 6:2-6

Nedan ser vi hur apostlarna tillsammans fattar beslut för hela kyrkan med hjälp av Den Helige Ande, vilket visar på samma auktoritet som Jesus ger kyrkan i evangeliet, vilket visar hur den apostoliska auktoriteten fungerade rent hierarkiskt från första början.  

“Då uppstod söndring, och Paulus och Barnabas kommo i ett ganska skarpt ordskifte med dem. Det bestämdes därför, att Paulus och Barnabas och några andra av dem skulle, för denna tvistefrågas skull, fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem…Då trädde apostlarna och de äldste tillsammans för att överlägga om denna sak…Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit att icke pålägga eder någon ytterligare börda, utöver följande nödvändiga föreskrifter…” – Apg 15:2, 28

Vi kan alltså dra slutsatsen att Jesus instiftar något som i de efterkommande åren är den nytestamentliga kyrkan, att han ger himmelsk auktoritet till denna kyrka och inte till vem som helst, att man för att vara delaktig i denna auktoritet måste stå i relation till apostlarna, samt att denna kyrkas auktoritet förmedlas vidare i succession från apostlarna till de första församlingsledare vilka i sin tur instrueras att på samma vis förmedla denna apostoliska auktoritet vidare. Vi kan också konstatera att den nystestamentliga kyrkan beslutade kring tvistefrågor via ett apostoliskt råd, så kallat koncilium, vilket också bekräftar en hierarkiskt struktur.

Denna korta analys har syftat till att ge en överblick över den tidigaste kyrkans hierarki och dess auktoritet. Det finns åtskilliga verser som skulle kunna användas för att exemplifiera hur kyrkan verkade som en enhet, hur ingen himmelsk auktoritet fanns utanför denna kyrka, hur denna kyrka tog strid för sina läror, hur den med sin himmelska auktoritet ordinerade och sände ut specifika man till ledarskap och mission. 

Detta i sig bevisar givetvis inte att exempelvis Romersk-katolska kyrkan är den sanna kyrkan. Det det bevisar är att det tidigt fanns allena en kyrka med gudagiven auktoritet som i en hierarkiskt organisation missionerade, startade församlingar och förvaltade den apostoliska tron. Sedan dess har cirka tvåtusen år passerat. Här lämpar sig ett kyrkohistoriskt studium. Dock kvarstår frågan vad som hände med denna auktoritet och vart den är att finna idag? Samt huruvida det är rimligt att den kyrka som Jesus instiftade och den auktoritet han gav exklusivt till denna kyrka idag är borta, eller att det genom årtusendena skedde en förändring till att denna kyrka och auktoritet numera är helt allmännelig, oavsett vilken lära man håller sig till och oavsett om man står i relation till apostlarna eller ej?

Den apostoliska kyrkan

Hatet mot vita svenskar är ett problem vi måste agera emot

Man ser idag överallt en agenda som ämnar skuldbelägga och misstänkliggöra vita människor. Från media lyfts konstant röster om hur den stora samhällsfaran är den utbredda rasismen, det påstådda hatet mot invandrare, araber, afrikaner, judar och muslimer, inte sällan från något diffust mytomspunnet så kallat högerextremt håll. Men ingen talar om hatet mot den enda grupp människor i Sverige som det faktiskt systematiskt hetsas mot, även från maktens korridorer. Denna grupp som dessutom är den enda som bör ges företräde och skyddas i Sverige – nämligen de etniska svenskarna. 

I takt med att den förödande massinvandringen brett ut sig till numera alla Sveriges hörn har den mediala propagandan successivt tagit sig mer drastiska former. För några årtionden sedan påbörjades det svenska rasblandningsprojektet med statligt finansierade adoptionsprogram, något som inte minst visade sig ha traumatiska konsekvenser för de adopterade själva i form av identitetsproblematik, psykisk ohälsa och hög självmordsstatistik. (Detta är inte en kritik mot adopterade personer.) 

När svensken sedan vant sig vid närvaron av till fullo assimilerade latinamerikaner och afrikaner påbörjades så småningom asylinvandringen av fullständiga ras-och kulturfrämlingar vilka som grupp överhuvudtaget varken haft för avsikt att, eller för den delen lyckats med att assimileras till det svenska samhället. Denna ohejdade massimport av främmande människor från tredje världen har fortsatt tills idag, och ännu har ingenting gjorts för att hejda den, trots det paradigmskifte som skulle kunna sägas skett efter riksdagsvalet 2018 och den strängare retoriken från bland andra Moderaterna och Kristdemokraterna. Det har nämligen varit enbart det, tom retorik från en riksdag som aktivt fortsatt att förvärra den akut desperata situation som Sverige befinner sig i. 

Det verkar inte finnas några belägg för att judar, låt säga i Malmö som exempel, lever under någon som helst reell hotbild. Då och då rapporterar Bonnierkoncernen och statlig vänstermedia om något hakkors som klottrats eller någon som fått glåpord efter sig, men när har du någonsin hört om svenska judar, som ju själva verkar vara av uppfattningen att invandrarna från mellanöstern är deras hejdlöst våldsamma ärkefiender, blivit kontinuerligt rånade, våldtagna eller mördade av dessa andra invandrargrupper? Det sker givetvis inte. Dessutom har de alltid ett judiskt land att flytta till, men med tanke på att de inte gör det kan man anta att våldet mot dem är obefintligt. Men vart kan svenskar flytta?

Så våldsam är däremot svenskens situation. Gemene svensk lever idag med den ständigt överhängande risken för att drabbas av oprovocerat invandrarvåld. Hur många unga svenska pojkar har inte blivit förnedriningsrånade, pissade på och misshandlade helt oprovocerat av gärningsmän som är invandrare? Eller hur många svenska tjejer har inte blivit antastade eller våldtagna av invandrare för att sedan se rättssystemet stå handfallet eller ointresserat medan åtal läggs ner eller straffen blir lindrigare än för ringa stöld? Hur många svenska gärningsmän mördar och gruppvåldtar invandrarkvinnor? Har du hört om något sådant fall? Har du däremot hört om svenska kvinnor som blir gruppvåldtagna, mördade och dekapiterade av invandrare?

Det är inte en slump att svenskar idag står hjälplösa i sitt eget land. Den politik som varit rådande de senaste decennierna har premierat ras-och kulturfrämlingar till förmån för en globalistisk agenda där vita ska skuldbeläggas och vita samhällen förstöras så att makten effektivt kan flyttas helt ifrån folket till en internationell maktelit bestående av kapitalistiska intressegrupper och judiska lobbyorganisationer. För att kontrollera en vit majoritet krävs en splittring av kärnfamiljen genom pornografi, feministisk ideologi och marxistiska samhällsstrukturer; ett dekadent samhälle genom ghettokultur, offermentalitet, skulddoktrin, drogliberalism och ett avskaffande av statsreligionen till förmån för sekulär humanism; ett successivt tillintetgörande av den vita ursprungsbefolkningen genom massinvandring, låga födelsetal, raskvotering, våld och rasblandningspropaganda. 

På så vis är slutresultatet en etnisk svensk minoritet som föder extremt få barn, små och få familjer med svaga män som kuvats till närmast kastrering genom att hela sina liv demoniserats och feminiserats, utan några vidare familjeband eller skyddsnät att tala om, indoktrinerade pacifister, utan vare sig tro eller högre ideal. På andra sidan myntet finner vi invandrarfamiljer med många barn, släkter med hundratals eller till och med tusentals medlemmar med starka patriarkala hierarkier, stort våldskapital och utpräglad hederskultur, sammansvetsade genom gemensam tro och kultur, helt utan respekt för det svenska systemet. 

Sådant ser Sverige ut idag. Det ska inte förstås som en olycklig händelseutveckling utan en medveten politisk agenda som framgångsrikt lyckats infektera hela samhällskroppen. Det är ingenting som går att korrigera genom demokratiska val (Har man inte insett det än så är det nog för att man medvetet väljer att blunda för det). Vad ska man då göra som svensk?

Det enda som omgående kan förbättra svenskens situation är givetvis ett fullständigt asylstopp och repatriering av kanske ett par miljoner människor. Det lär dock knappast ske. Man har då valet att antingen stanna i Sverige eller att flytta till ett land där man inte riskerar drabbas av våldet mot vita. Det medför dock problemet att en större svensk migration i förlängningen bara påskyndar förfallet av Sverige och att situationen förvärras för de svenskar som stannar kvar. Även om det verkar sannolikt att svenskar i framtiden primärt kommer att vara ett folk i diasporan. 

Det vi faktiskt relativt enkelt kan göra är att dels flytta så långt ifrån de invandrartäta städerna som möjligt. Även om invandrarna finns i alla städer, är landsbygden generellt ingenting som attraherar dem. Det andra är att aktivt se till att öka vårt våldskapital. 

Detta är dubbelbottnat eftersom man dels själv behöver öka sin fysiska och mentala kapacitet (styrketräning och realistisk kampsport), och dels bygga upp ett väl sammansvetsat kontaktnät med likasinnade familjer och vänner. Man bör skaffa så många barn man över huvud taget kan och försöka förmå likasinnade att också flytta till den ort man själv flyttat till, samt aktivt bygga upp goda relationer med andra svenskar dit man flyttat. 

Detta är överkomligt, och skulle mycket väl kunna innebära att dina barn i framtiden kan bo i ett tryggt svenskt klustersamhälle dit invandrarvåldet inte når, där alla har ett ansenligt skyddsnät och därigenom våldskapital. En svensk kille kan inte rånas och misshandlas om han ständigt rör sig i sin kompisgrupp med fem andra killar som är rätt uppfostrade och har våldskapital genom träning et cetera.

Likaledes går unga pojkar och flickor trygga om det är väl känt att de har fäder, farbröder, äldre bröder, och kusiner med våldskapital eftersom detta är det enda språk de våldsverkande invandrarna förstår. Svensken ses idag av invandrare som en svag grupp som man kan ge sig på utan konsekvenser. Om inte det förändras kommer etniska svenskar inte ha något att sätta emot och situationen bli värre och värre.

Hatet mot vita svenskar är ett problem vi måste agera emot

Vanlig kritik mot kristendomen

Den kristna tron har under decennier formats av liberalteologer och ideologiskt drivna, irreligiösa agendor.

Samma strömmmnigar som gått genom det sekulära samhället har ekat genom församlingarna. I synnerhet har detta skett i Europa med förfallet av de historiska protestantiska statskyrkorna, liberlaiseringen av Romersk-katolska kyrkan efter andra vatikankonciliet och en drastisk tillbakagång av de gamla väckelserörelserna.

Samma tendenser har gällt i USA, med den skillnaden att man genom förvaltandet av en genomgående kristen och frihetlig kultur genom ren entreprenörskapsanda och envishet också givit upphov till grupper och församlingar som istället fått anledning att betona sin konservativa, eller gammeldags tro.

Kristenheten, de kristna församlingarna världen över, har drabbats av Stockholmssyndromet. Man har i sin önskan att attrahera den stora irreligiösa massan efterliknat sin otroende omvärld till den milda grad att man helt förlorat sin särart. Man har likaså genom rädsla för kritik rättfärdigat sin egen lamslagenhet och tystnad. 

Detta är fel ur ett rent bibliskt perspektiv. Den kristna kyrkan är inte kallad till ljummen progressivitet, utan till att stå för renlära och rättvisa i en tid då rätt kallas fel och fel rätt. Motståndet ska vara den kristna församlingens katalysator, och krigföringen reel men primärt alltid andligt bottnad i det att vi främst är evangeliets fotsoldater, och omoralens och villolärans motståndare.

Kristna kännetecknas idag av mjäkighet och en glättighet som snarare än att visa på sann lycka sprungen ur frälsningsvisshet tycks dölja osäkerhet och rädsla. Den bibliskt frälsta människan är dock frimodig, stark, kapabel och modig, dock inte på världens högmodiga sätt utan i ödmjukhet och i konstant strävan efter rättfärdighet och renhet. 

Evangeliets koncept att vända andra kinden till, har gått från att vara en styrka i sig själv och i Gud, en styrka vars kraft känner sin och Herrens kapacitet men därmed även innefattar självbehärskning att inte brusa upp- till att vara en ryggradslös dörrmatta som är livrädd för konfrontation. Detta kommer från fienden och ska betraktas som psykologisk påverkan från fientliga andemakter och den samma hädiska globalism som har allt att förlora på den kristne som på allvar förstår sin frihet och sin ställning i Kristus gentemot sin omvärld.

Med kristendomens nya igenkänningstecken, vekheten, blir påföljden det rakt motsatta av det som bibeln lär. Bibeln beordrar den frälsta kristne att stå upp emot synd, att dömma en rättfärdig dom över synd och orenhet, men samtidigt vara barmhärtig och övertäcka synd hos den broder som ångrar sin synd och söker upprättelse.

Istället yttrar kristna ingenting alls när de mest vidriga synder och degenererade beteenden propageras helt öppet i samhället. Man påtalar inte det groteska med sodomins bokstavliga marsch på våra gator, att avklädda homofiler tillåts paradera ett sådant vidrigt spektakel till dypöl öppet mitt i samhället, utan att underkuvas av polisiärt våldsmonopol. En kyrka utan bekännande tro har alltså förvandlats till en social organisation i framkant för allsköns politisk identitetspolitik och subversiv progressivism.

Gällande förekomsten av detta avfallets sjukdom i samhället säger dagens kristna i bästa fall ingenting. Många har dessutom, och jag talar alls inte uteslutande om den forna statskyrkan, avfallit så markant att de rent utav rättfärdigar och förespråkar samtidens dekadens och irrläror

Det krävs en återgång till traditionell kristendom. En andlig renässans och ett återupprättade av forna värderingar. Endast ett traditionellt kristet levnadssätt och andlig pånyttfödelse kan rädda nationen och våra efterkommande.

Vanlig kritik mot kristendomen

Benefits of liturgical worship vs modernist novelty

The idea of contemporary worship stems from the liberal illusion that the church is to emulate the world in order to get the world in the church. This has been evident to be fatal to church as a christian institution, only to turn it into a worldly gathering of non-christians that are neither interested in the dogmas of the faith nor truth, but rather can at best see a socially motivated benefit of attending church.

When I was attending fundamental baptist churches, this was how the Southern Baptist convention was viewed. Usually one could see a deteriorating of the denomination starting with a weak stance against sin and worldliness combined with an ambition to evangelize but not knowing how to get the avarage man interested.

This would result in a compromising of scripture and doctrine to lessen the threshold for modernists that would otherwise be uninterested in attending church. Soon big screen TV:s would be brought in, traditional hymnals replaced by modern worship songs on the screen, weaker preaching and standards which at it’s fulfillment would result in lukewarm churches that stood for nothing, only to not offend anyone.

I have seen this precise thing at my local WELS-Lutheran congregation. The WELS, with a reputation of being so strict it sometimes becomes almost cultish, is where I live no different than any avarage evangelical church. What do I mean by that?

When I visited the local WELS-Lutheran church it had no more of a mass structure of their service than a faith movement church, the pastor (in Sweden a Lutheran pastor is rather referred to as a priest) was wearing a soft looking button up shirt and suit pants, instead of the traditional vestments of priests and preached a weak uplifting message with little bible, based on elementary doctrine at best. Like I mentioned in regards to the Southern Baptists, there were no hymnals but modern worship songs on a big flat screen tv accompanied by electric guitars and a drum set. There were no Eucharist since they don’t see a benefit in taking it every week.

If you have ever been to different churches, you learn pretty quickly to cut through the aesthetics and doctrinal statement to discern the congregation culture and level of bible adherence or, in lack of a better term, conservatism.

In my correspondence with this perticular WELS-Lutheran pastor, he extensively explained the reason for their evangelical type church and confirmed exaclty everything I had predicted as the reason for it. That is, from his perspective all of the parts of what and how a church is to be are nonessential, or in lutheran terms “adiaphora”. As long as the foundational doctrine is pure, one could essentially have any sort of service and way of expression, especially if this was a means to reach people with the gospel.

My criticism to this is that pastors and church leaders simply lack the experience of what this mentality results in. A watered down modernist church service does not have to contain heresy or false doctrine to be destructive, a soft message with zero substance delived in a secular setting by a preacher using casual language will give the attendee a casual and weak view of church and God. A church that is no different from the world does not reflect the holiness of God, the gospel of salvation and the severity of the church as instituted by Christ.

Every church has their certein liturgy. Every evangelical, baptist or pentecostal church has essentially the exact same structure to their service every Sunday. What happened was that these low free churches simply changed the traditional thousand year liturgy for one that they arbitrarily made up themselves.

They sing then pray, then preach, then collection, then they sing, followed by an altar call or invitation. This developed with the revivalist psychological ideas of stirring up certain emotions (while the piano plays) to get the attendee in the right feeling or mindset. This came as an attempt to as far as possible break away from anything seemingly remotely Roman Catholic, and understandably so. However, it is just trading tried and true wholesome tradition for modernism and egocentric preferences with little or no religious meaning. Thus, in the process of attempting to distance themselves from anything thay looks Roman Catholic, they simply created a similar liturgy as the Catholic Church, but with different songs, readings and aesthetics.

There is need for a call to ancient, historically tried and true liturgical worship. The worship of our fathers, the way christians have always conducted their church services is the mass.

A solemn mass rather than a strobe light rock concert. A sincere and doctrinal sermon delivered by a trained and ordained priest rather than feel-good “relevant” preching from an adult dressed like, and speaking like, a teen. A church room that glorifies God and emphasize his holiness and places the gospel’s sacrifice of Christ on the cross in the center, rather than hip slogans and modern interior design made to attract the post-modern secular person.

These things are biblical, reverent and rest on the historical consensus of practise of the entire church of ages. The modernist lukewarm and feel-good type church does not attract the young generation. It perhaps did in 1968, but today’s youth are seeking truth, dogma, tradition and a church that takes a stance.

Let us consider the ways of old, let us stand for the doctrines of old, and flee the selfish and hollow decadence of the modern world with a sincere and uncompromising christianity.

Benefits of liturgical worship vs modernist novelty

Kritik mot baptismen

Min kritik mot baptismen som kristen tolkningstradition börjar redan för flera år sedan då jag började ta avstånd från Andersonsekten och därmed samtidigt fick anledning att ifrågasätta huruvida de problem jag uppfattade inom rörelsen gick djupare än Andersons tydliga sektmetodik och brist på kvalifikationer för sin ledartjänst.

Redan i Juli 2019 kritiserade jag svensk frikyrka hårt på bloggen, och propagerade för de konfessionella lutherska frikyrkorna i Sverige.

Nu när jag alltså under flera år ifrågasätt det jag lärt mig i evangelikala kyrkor och baptistiska kyrkor, ser jag det lämpligt att framställa någon koncis kritik öppet.

Jag vill inleda med att dock betona att många baptistiska frikyrkor, i synnerhet i Usa, är långt mer konservativa i bemärkelsen bibeltroende än många andra kyrkor och samfund, och att flera har ett överlag rent evangelium. Även om jag anser att dessa kyrkor kunde vara tydligare i sina formuleringar och att de på vissa doktrinella punkter helt enkelt har fel, vill jag inte för den sakens skull vara småaktig och förkasta dem helt eftersom jag personligen sett mycket gott komma från dem.

Punkt 1. Dopfrågan

För att sälla sig till en baptist dopsyn krävs att man accepterar synen att dopet är helt och fullt enbart en symbolhandling. Det vill säga att absolut ingenting gudomligt sker i dopet, det är ett fullkomigt mänskligt verk och ingenting mer. Detta är djupt problematiskt från ett bibliskt perspektiv. Bibeln är tydlig med att sammankoppla dopet med frälsningen.

Även om bibeltexterna som berör dopet är mycket klara, kan jag förstå att man initialt kan ha svårt att förstå resonemanget kring exempelvis barndopet. Men saken gäller gäller ju inte det, utan just den knivskarpa skiljelinjen mellan de två uppfattningarna om huruvida dopet är etthundra procent en symbolhandling, eller om Gud faktist verkar i dopet. Om man ska vara konsekvent i sin baptistiska dopsyn förutsätts alltså att dopet är helt symboliskt, inte enbart 99% symboliskt. Att det delvis är en bild för Kristi död och uppståndelse håller alla med om. Bibeln talar om att vi i dopet får den Helige Ande, samt att dopet frälser.

“Petrus svarade dem: “Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva.” – Apg 2:38 (SFB15)

“Efter denna förebild frälser nu dopet också er. Det innebär inte att kroppen renas från smuts utan är ett rent samvetes bekännelse till Gud genom Jesu Kristi uppståndelse…” – 1 Pet 3:21

“Jesus svarade: “Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.” Joh 3:5

Punkt 2. Nattvardssynen

På samma sätt som baptistisk dopsyn är den av ren symbolik menar den klassiskt baptistiska eller frikyrkliga synen att även nattvarden endast är en symbolhandling. Om vi läser Bibeln konsekvent med en texttrogen tolkning lär den dock tydligt att nattvarden inte enbart är en symbolhandling, utan också en bokstavlig förbundsmåltid med Herren, Jesu sanna kropp och blod till nåderik förlåtelse av synd.

“Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: “Tag och ät. Detta är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: “Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.” – Matt 26:26‭-‬28

“Den som äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt syndar därför mot Herrens kropp och blod. Var och en ska pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. Den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig.” – 1 Kor 11:27‭-‬29

Punkt 3. Utkorelsen

Nya testamentet talar frekvent om de kristnas utkorelse, att vi är utvalda till Kristus redan innan jorden skapades. Detta förnekar i regel baptister.

“Han har utvalt oss i honom före världens skapelse till att vara heliga och fläckfria inför honom. I kärlek har han förutbestämt oss till barnaskap hos honom genom Jesus Kristus, efter sin goda viljas beslut…” – Ef 1:4‭-‬5

“Men vi måste alltid tacka Gud för er bröder, Herrens älskade, eftersom Gud från begynnelsen har utvalt er till frälsning genom att ni helgas av Anden och tror på sanningen.” – 2 Tess 2:13

“Ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.” – Joh 6:44

“Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet.” – 2 Tim 1:9

Punkt 3. Ecklesiologin

Vad är kyrkan? Lär Bibeln verkligen autonoma församlingar? Det är tydligt i Nya Testamentet att Jesus inrättar en enda hierarkisk kyrka, där enhetlig teologi och lydnad inför officiella doktriner och dogmer förutsätts.

Kunde någon på apostlarnas tid bli kristen av egen maskin, eller bli kristen genom apostlarnas predikan och därefter besluta att starta en egen församling utan relation till de ämbetesbärande apostlarna och pastorerna? Tanken är absurd. Bibeln talar om en enda världsvid kyrka med enhetlig tolkningstradition.

“Och jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över den.” – Matt 16:18

“Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren…” – Ef 2:20‭-‬21

“…så är vi många en enda kropp i Kristus. Men var för sig är vi varandras lemmar.” – Rom 12:5

“Ge akt på er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare, till att vara herdar för Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.” – Apg 20:28

Punkt 4. Bibelns relation till kyrkan

På samma sätt som Jesus instiftar sin kyrka, finner vi där auktoriteten att tolka skriften. På samma vis som det inte är en biblisk tanke att vem som helst kan starta en egen kyrka, finns det inget bibelstöd för en öppen tolkning av Bibeln där var och en har till uppgift, eller ens kan, tolka skriften utan att ta hänsyn till hur kristna sedan Jesu och apostlarnas tid har tolkat den.

Exempelvis har ingen idag mandat att teoretisera kring huruvida treenigheten är biblisk eller ej, eftersom den eniga kyrkan fastställt hur Guds natur ska förstås i tidiga koncilier som alla varit överens om i runt 1500 år.

“Stå därför fasta, bröder, och håll er till den undervisning ni har fått, muntligt eller genom brev.” – 2 Tess 2:15

“Jag berömmer er för att ni tänker på mig i allt och håller fast vid den undervisning som jag har fört vidare till er.” – 1 Kor 11:2

“De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna.” – Apg 2:42

Vi ser alltså att den baptistiska teologin på flera håll relativiserar skriften såväl som den fullständigt negligerar en klassisk förståelse av kristen tro. Detta har lett till ett konstant behov av att omformulera sig och omvärdera sina läror. I avsaknaden av en katekes, trosbekännelser, en hierarki eller historisk förankring känner sig varje ny kyrka manad att återuppfinna hjulet i polemik mot allting man tror sig veta är falskt.

Under illusionen av att vara emot vad de uppfattar som katolsk vidskepelse hamnar välmenande människor i heresi när de slänger ut 2000 år av tolkningstradition med troendedopvattnet, i föreställningen att vi idag vet bättre än såväl de första kristna, som Jesus själv.

Kritik mot baptismen